Vid en fika med en flyktig bekant i förra veckan fick jag en ny sida av en gammal historia berättad för mig. Efter lite pusslande bland mina minnen kommer nu historien om E.
Första gången jag träffade E var på ett dansgolv i februari 2006. Dans var då ett nyupptäckt intresse för henne, men hon lärde sig fort och det var ett sant nöje att vara med på en del av den resan. Dessutom flirtade hon med mig och jag minns att jag tyckte om det, men min nyfikenhet ersattes av besvikelse när hon efteråt frågade om jag ville gå danskurs med henne. Det var inte första gången en kvinna använde sin charm för att få mig att gå en kurs. Eftersom det är fler tjejer än killar som dansar måste tjejer hitta någon att anmäla sig med för att komma in.
Jag avböjde hennes förfrågan och som jag minns det så var hon under vinterns och vårens danskvällar mycket mer intresserad av att dansa med den man som jag var och fikade med i förra veckan. Vid vissa tillfällen dansade de bara med varandra under hela kvällen.
På Valborg hände dock något intressant. Som vanligt var det bal på slottet. Jag var där med en upptagen kvinna som jag var förtjust i. E var inte helt oväntat där med min fikakompis, men tog under kvällen mig åt sidan och poängterade att de var bara vänner. Dessutom berättade min dejt efteråt att E hade frågat om oss. Det fick mig att undra om E kanske ändå hade något romantiskt intresse i mig, men känslomässigt var jag då upptagen på annat håll.
Under försommaren bröt jag med den upptagna kvinnan. Under våren hade jag gått och väntat på att hennes krisartade förhållande med pojkvännen skulle ta slut, men uppbrottet kom aldrig och jag sa tack och adjö.
Under slutet av hösten började E och jag umgås lite utanför dansgolvet. Det var inte så ofta, men vi fikade ett par gånger och tog några långa promenader tillsammans och pratade om allt mellan himmel och jord. Sakta började vi lära känna varandra och jag kände att hon var någon jag skulle kunna bli förälskad i. Strax innan jul berättade jag det och fick till besked att hon aldrig hade tänkt på mig som något annat än en vän. Efter det rann vår relation ut i sanden och nu ser vi varandra på dansgolv ibland, men det är länge sedan vi dansade.
Det min fikakompis berättade i förra veckan var hur han hade fallit pladask för E första gången de träffades. Han mindes inte exakt när det var, men jag undrar om det inte var på samma dans som jag träffade henne första gången. Även hon hade blivit förtjust i honom och visat det både i handling och ord, men sade sig inte veta om hon ville ha ett förhållande med honom. Det tog flera månader innan hon gav besked och svaret var då att hon inte ville ha honom.
Efter mycket om och men beslutade min fikakompis sig för att försöka vara hennes vän istället. De slöt ett avtal, som innebar att de skulle hålla sig undan när den andra träffade någon annan. Det avtalet höll hon inte. Vid flera tillfällen la hon sig i och förstörde när han mötte någon som han var intresserad av och nu funderar han på att säga upp bekantskapen.
Jag känner med min fikakompis. Han är omtänksam och försöker göra det han tror är rätt. För det belönas han med smärta för att E varken vill ha honom eller kan släppa taget. Jag blir också arg över att det inte är första gången jag ser hur människor i min omgivning behandlar andra på det sättet. Jag har själv varit utsatt för det några gånger och att lära mig att undvika människor som behandlar mig på det viset har varit en dyrköpt läxa.
