Jag har varit på några dejter efter det att min mor gick bort, men blir tvungen att acceptera att det går inte. Jag har helt enkelt ingen lust att dejta, så nu har jag dejtinguppehåll.
Att min kropp talar om för mig att jag inte orkar med kärleksrelationer när jag inte är i form, en logik baserad på erfarenheten att förhållanden tar mer än de ger, är ett problem som jag fortsätter att blunda för i förhoppningen om att det ska lösa sig av sig själv den dagen jag får uppleva att ett förhållande kan ge mer än det tar. Jag hoppas att jag är klokare än min kropp.
Du är din kropp, vill jag påstå.
Någon gång, vännen, ska jag sätta bra namn på alla rösterna inom mig. Tills dess får en av dem heta ”jag” och en annan ”min kropp”. =)
Vet du – alla relationer KRÄVER mer än de ger i början, även de bra relationerna. Det är min erfarenhet i alla fall. Så jag har full förståelse för att dejting inte ger något just nu – det kräver en energi du inte har.
Däremot håller jag med om att det finns olika delar av en som talar med varann, träter och gnabbas om vem som vet bäst och vem som ska få bestämma. Bäst är ofta att låta kroppen bestämma, men vi VILL gärna att huvudet ska veta bäst. Fast det gör det sällan. Lyssna till din kropp du, säger den vänta ett slag så är det nog en bra idé att göra det!
Jag grunnar på saker du skrivit till mig, och ska göra ett gladare inlägg om det – så fort livet lugnar ner sig och jag hinner filosofera över trevligheter som vad jag allra helst skulle göra om jag slapp tänka på petitesser som pengar till mat och amorteringar och bävernylonoveraller… Bara så du inte tror att jag tänker ignorera dina inspel eller så.
Det är intressant det du skriver. Jag känner nämligen inte igen mig i din erfarenhet.
Jag ser fram emot dina reflektioner! =)