hjälpt eller stjälpt

Jag börjar förstå vad det var som hände på den quickstep-lektion då jag bestämde mig för att det blir inga fler små snabba steg.

Jag var som vanligt på plats i god tid och passade på att dansa med en vän medans vi väntade på att lektionen skulle börja. Jag var trött, men uppåt och såg fram emot kvällens lektion.

Under de fem minuter vi dansade stoppade vår dansfröken oss fyra gånger. Varje gång påpekade hon något som jag gjorde fel. Jag försökte korrigera det hon påpekade, men fick ingen feedback på om det blev bättre eller ej. Istället påpekade hon nästa sak. Det jag hörde var alltså:

Gör inte fel!
Gör inte fel!
Gör inte fel!
Gör inte fel!

Det förändrade mitt sinnestillstånd och det kändes inte längre lika roligt att dansa. Budskapet satte sig i min kropp och det var den mentaliteten jag levde med under resten av lektionen. Eftersom mitt fokus var på att inte göra fel, var det förstås precis det jag gjorde, gång på gång. Jag kämpade hårt med att lyfta mig själv, men efteråt kunde jag bara konstatera att lektionen inte kändes lyckad och jag beslutade mig för att inte gå fortsättningskursen.

Vid ett övningstillfälle några veckor tidigare hände något liknande. Min danspartner påpekade hur spänd jag blev och att det bara gick sämre och sämre trots att vi verkligen ansträngde oss. Den gången kom jag mer lindrigt undan, eftersom min danspartner tog hälften av alla ”Gör inte fel!”. Det var först långt senare som jag funderade på hur min kropp reagerade på vår dansfrökens kommentarer.

Som kontrast till detta tänker jag på min första klätterled i 7:a-registret som jag klarade av för drygt en månad sedan. Leder graderas efter svårighetsgrad. En nybörjare klättrar 4:or och efter ett par år kan de flesta klättra 6:or, men långt i från alla kommer längre än så och att börja klättra 7:or innebär därför också att spränga en mental barriär; Det handlar om att göra något som anses svårt.

Jag hade tränat in alla de olika delarna av den led jag hade valt ut och kunde leden utan och innan. Jag skulle bara lyckas sätta ihop den. Jag försökte flera gånger och var riktigt nära ett par gånger, men fick inte riktigt till det.

Det som till slut gjorde att jag klarade den var att jag bytte klätterpartner, tillika säkringsman. Det han gjorde var inte mycket, men ack så effektivt. Innan jag började klättra sa han

– Kom igen nu, du fixar det här!

och när jag närmade mig kruxet på leden var hans kommentar att

– Det ser bra ut, det går!

Det gjorde det också. Jag var inte ens trött efteråt och jag förstod inte längre vad det var som hade varit så svårt.

Den mentala biten betyder verkligen oerhört mycket för mig. Jag behöver så lite för att bli hjälpt eller stjälpt.