a friend in need is a friend indeed

Hur bemöter man en sörjande människas sorg?

Jag sörjer min mors bortgång, men känner mig lugn och känner att jag orkar bära sorgen. Samtidigt finns en risk att jag bär all världens bördor på mina egna axlar helt själv, och det behöver jag ju inte. Därför har jag berättat för andra om min sorg och har mötts av medkänsla och omtanke som jag tacksamt har tagit åt mig och låtit mig stärkas av.

Människor reagerar väldigt olika på min sorg. Många av de som har fått veta genom någon annan undviker ämnet. Kanske är de rädda för att säga något dumt, eller kanske vet de helt enkelt inte vad de ska säga eller göra?

Bland de som öppet visar sitt deltagande, finns det de som är riktigt tagna av tanken på att våra nära och kära inte är odödliga, och några har jag fått sätta mig ned med och berätta om omständigheterna, hur jag mår och vad jag känner för att de ska bli lugna. Andra är mindre känslosamma, beklagar sorgen och visar att de bryr sig.

Någon enstaka har talat om för mig hur jag borde känna, tänka eller göra. I vanliga fall skulle jag ha tyckt illa om det, men det känns så futtigt i sammanhanget att det bara har runnit av mig. De menar nog inte illa, utan tänker nog bara att de behöver bidra på något vis för att visa att de bryr sig.

Mest imponerad är jag av hur flera bekanta utanför min närmaste krets av vänner har visat omtanke och medkänsla. Det får mig att undra om de kan bli mer än bara bekanta.

Kanske är det så som det sägs att a friend in need is a friend indeed?