relationer

Elin berättar i Personlig relationsanarki om vad som gjorde att hon började ifrågasätta mononormen och vad relationsanarki betyder för henne. Jag kan varmt rekommendera hennes text. Just de personliga berättelserna är något som jag har saknat. Om någon mer som har gjort relationsanarki vill dela med sig av sin berättelse så läser jag gärna!

Här kommer min historia:

Jag är född med en social känslighet. Många av mina tidigaste minnen är från händelser då vuxna skrattade åt mig. Jag tror inte att det hände mig oftare än andra barn, men det verkar ha varit jobbigare för mig än för många andra. Min känslighet gjorde det också svårt för mig att hävda mig i det karga sociala klimat som kallas för grundskola och jag hamnade ofta utanför.

Som vuxen har känsligheten gjort att mina kärleksrelationer har blivit obalanserade. Jag varken vill eller kan kräva något av någon som den inte vill ge mig samtidigt som jag har varit lyhörd på och offrat mig för min partners behov. För mig har det varit viktigt att bekräfta min partner på de sätt som hon har önskat. Eftersom jag dessutom har gjort ”det rätta” och inte sökt det jag saknat utanför parrelationen så har mina behov inte blivit tillfredsställda. Relationerna har därför tagit mer än vad de har givit.

Att hitta balans var ett problem både med mitt ex och med de kvinnor som jag har kommit nära under åren sedan uppbrottet. Min erfarenhet är att det trots allt är ganska lätt att komma nära, bli förtrolig och ibland även fysisk med kvinnor så länge de inte behöver vara ihop med mig. På denna sida av 30 år fyllda verkar kvinnors krav på en potentiell partner ha blivit så specifika att jag inte passar in i deras visioner.

Jag har ändå valt att ha dessa ”ofullständiga förhållanden” på kvinnornas villkor och trots att vi inte har varit ihop så har det känts fel att söka det jag har saknat på annat håll. Mina behov kom då som sagt i kläm.

Det grundläggande problemet, som jag ser det, är att det i varje möte mellan två personer finns två olika perspektiv att ta hänsyn till och så fort det finns en tanke om hur en relation ska vara, oavsett om det är monogami, monoamori, att man själv eller den andra ska känna på ett visst sätt, att äkta kärlek är evig eller något annat, så kommer relationen att kräva kompromisser. Det går då inte att respektera båda perspektiven.

Att veta hur något är, oavsett om det handlar om religion, filosofi, moral, politik, kön, förhållanden eller något annat, tror jag gör att individen kommer i kläm. Det går inte att veta och samtidigt respektera både sig själv och andra. För mig har valet gång på gång varit att respektera det som andra vet och att offra mig själv.

Min sociala känslighet varken vill eller kan jag ändra. Det är viktigt för mig att vara lyhörd och samtidigt som min lyhördhet har gjort det svårt för mig att värna mig själv i nära relationer så är den ju också min största styrka i andra sammanhang. Nej, den för mig självklara lösningen är istället att inte veta hur det ska vara. Genom att göra sådant med andra som båda vill och inte sådant som båda inte vill och genom att bygga ett nätverk av människor runt omkring mig som tillsammans kan tillfredsställa mina behov respekterar jag både andra och mig själv.

I praktiken betyder det att jag har plockat isär de olika ingredienser som många grupperar samman till en parrelation. Jag kan tänka mig att vara förälskad i en (eller flera), ha sex med en annan (eller flera), vara förtrolig med en tredje (eller flera), känna en stark vi-känsla med en fjärde (eller flera) och så vidare. Å andra sidan kan jag också tänka mig att ha allt detta med en enda person. Varken det ena eller det andra är norm för mig. Även olika typer av exklusivitet är förhandlingsbara. Jag varken förutsätter eller utesluter det.

Det som krävs för att göra annorlunda är förstås en fungerande kommunikation. Om man inte klarar av att prata om relationen så hamnar man oundvikligen i den oreflekterade mononormen, och det kan jag med stolthet säga att jag inte längre är intresserad av.

– Jag är kär i dig.

Storasyster, 5 år, förklarar sin kärlek för mig.

– Men, var inte du kär i Janne?

Hennes mamma hoppar in i vårt samtal. För mig förklarar hon att barnen har en så underbar manlig fröken på dagis som ungarna verkligen älskar.

– Jag är kär i honom också!

Storasyster står på sig och mamma har överseende med att hennes dotter inte har förstått att man bara kan vara kär i en person i taget.

– Jaha, du.

Jag säger inget, men förundras över den lektion i mononormativitet som jag just har blivit vittne till.

Jag börjar landa i en terminologi som jag trivs med för att beskriva relationer i fyra färger: De kan vara mer eller mindre 1) fysiska, 2) spännande eller laddade, 3) delande och 4) förtroliga. Som synes är det begrepp som redan används, även om jag ger ordet delande ett nytt användningsområde.

Om jag grovt delar in färg 1), 3) och 4) i mer respektive mindre samt färg 2) i positivt, neutralt och negativt, så har jag nu 24 kategorier istället för de traditionella två. Det tror jag är mer lagom för mig.

Här kommer tre övningar för den som vill börja tänka på relationer i fyra färger.

1. Beskriv en relations fyra färger i termer av intensitet och exklusivitet. Vad tror du behövs för att öka respektive minska din vi-känsla med denna person?
2. Be någon som du har en relation med att beskriva er relations fyra färger i termer av intensitet och exklusivitet. Jämför med din egen beskrivning. Är likheter och skillnader förväntade? Vad beror de på?
3. Tänk dig en relation som har hög intensitet i alla fyra färger och dessutom en stor vi-känsla. Vad behöver du som minst ta bort, om något, för att du inte ska vara ihop med personen? Är det intensitet eller exklusivitet som är avgörande?

Världen är inte svart-vit eller ens i gråskala utan i bländande fyrfärg med oändligt många nyanser. Ändå delar vi in den i enkla kategorier som man och kvinna, manligt och kvinnligt, hetero- och homosexuell, vän och ihop och så vidare. Det gör det lättare att greppa och prata om den komplexa och ständigt skiftande verkligheten.

Samtidigt sätter vi då tanken i språkets fängelse, som Daniel skriver. Ju sämre något passar in i våra svart-vita kategoriseringar, desto svårare blir det att förhålla sig till det. Antingen försöker vi passa in och uppmanar andra att göra detsamma eller också accepterar vi att vi inte gör det men dömer oss själva eller andra som felaktiga, bristfälliga eller misslyckade.

En kreativ lösning som queerteoretiker förespråkar är att använda etiketter som är baserade på estetik och valfrihet och inte har några ambitioner att kategorisera. Alternativt kan vi helt enkelt låta bli att etikettera. Svårare än så är det inte att bryta sig fri från begränsande tankesätt, men det hjälper inte mig som samtidigt har ett behov av att utforska mina relationer. Hur kan jag göra det annat än genom att beskriva dem med ord?

Jag inser att varje beskrivande etikettering är kategoriserande och därmed ett fängelse för min tanke, men genom att beskriva mina relationer på ett mer nyanserat sätt kan jag åtminstone göra mitt fängelse större samtidigt som jag möter mitt behov av att sätta ord på och prata om mina relationer. Istället för färre relationsord vill jag ha fler.

Ett första steg i denna min strävan är att försöka identifiera viktiga komponenter i mänskliga relationer. Här hemfaller jag stolt åt introspektion och reflektion över egen erfarenhet och låter följande fyra färger bli mitt förslag:

• Beröring. Att vara fysisk. Att till exempel ta i hand, kramas, dansa, hålla armkrok, hålla i hand, hålla om, vara intill, kyssa, smeka eller ha samlag med.
• Spänning. Positiv eller negativ känslomässig laddning. Att till exempel känna förtjusning, ömhet, förälskelse, längtan, åtrå eller passion med, men också exempelvis att avsky, hata eller vara rädd för.
• Delanden. Gemensamma aktiviteter och åtaganden. Att till exempel samåka, fika, samtala, luncha, festa, promenera, sjunga i kör, träna, uppleva, dela ett hushåll, köpa villa, äga hund eller ha barn tillsammans med.
• Intimitet. Att vara förtrolig. Att vara sårbar och visa upp tankar, idéer, minnen, erfarenheter, känslor, rädslor, önskemål, längtor, drömmar eller andra delar av sig själv eller sin kropp på ett mindre censurerat sätt. Det kräver att man tas på allvar och bemöts med respekt.

Ett sätt att beskriva en relation är genom att räkna antal ingredienser för respektive färg. Ju fler ingredienser desto intensivare färg. Att endast ha samlag ger en lägre beröringsintensitet än om relationen också inkluderar kyssar och smek. Att visa upp sig själv på flera sätt ger en större intimitetsintensitet än om endast några få sidor exponeras. Det går också att vikta de olika ingredienserna om så önskas. Kanske känner jag att jag delar mer om jag äter lunch tillsammans med någon än om vi fikar tillsammans?

Alternativt går det att beskriva sina relationer i termer av exklusivitet, det vill säga genom att räkna antal relationer med ett visst innehåll. Kanske sjunger jag i kör tillsammans med många men tränar löpning med en enda? Då har den senare relationen en mer exklusiv delandeingrediens än de föregående och ju fler exklusiva ingredienser en färg har desto exklusivare är den. Notera att beskrivningen inte behöver vara delad eftersom min enda löparkompis kan träna med andra. Om det är viktigt för mig kan jag ställa krav på exklusivitet eller träna med någon som delar min önskan.

Ytterligare en beskrivning är i termer av vi-känsla. Den tänker jag på som en generaliserad upplevelse av relationens alla färger. Den är kopplad till hur benägna vi är att leva oss in i och respektera den andres perspektiv. Vi-känslan kan rankas längs den skala som går från utgrupp via ingrupp till förening, för att stjäla ord från både sociologi och kristendom.

I ljuset av denna fyrfärgsbeskrivning blir det alltmer uppenbart för mig att varje relation de facto är unik. Att tärningen är kastad behöver i praktiken inte betyda att mina relationer kommer att se särskilt annorlunda ut. Det kan visa sig att det mest handlar om att jag tänker på dem och därmed upplever dem på ett annat sätt. Inte minst blir det lättare för mig att acceptera och njuta av de relationer som passar sämst in i kategorierna vän och ihop. Jag kan till exempel tillåta mig att vara intim eller förälskad utan att känna att relationen inte är hel om den inte innehåller ytterligare ingredienser.

Dessutom tycker jag att det visar sig när jag ber människor att beskriva vad det innebär att vara ihop med någon att alla har sin egen bild. Som jag ser det finns det en falsk trygghet i att komma överens med någon om att man är ihop, eller för den delen, att man inte är det, för vad är det då egentligen man kommer överens om? För mig känns det mer relevant att diskutera de önskemål vi har om relationens fyra färger och dess intensiteter och exklusiviteter.

De senaste dagarna har jag funderat över konsten att inte vara ihop och jag har gått igenom några av mina erfarenheter. Låt mig dock först ge en lista av ord som många använder när de beskriver vad det innebär att vara ihop med någon:

1. en
2. sex
3. förälskelse
4. kärlek
5. närhet

Med kvinnan som visade mig himmel och helvete hade jag i perioder allt detta utom det första; Hon hade också sex med andra och kanske var det ett sätt för henne att försäkra sig om att hon inte var ihop med någon och därmed att undvika att lova något som hon inte ville lova?

Kort därefter umgicks jag med en kvinna som just hade flyttat isär med sin pojkvän i ett försök att rädda deras relation. För henne var jag inte heller den enda och dessutom hade vi inte sex, även om vi pratade om det och njöt av ömsesidig åtrå. Det som var avgörande för henne var dock att hon menade att det inte var kärlek. Därmed var vi inte ihop och hon var inte otrogen med mig.

Jag tänker också på en kvinna som jag dansade mycket med under en tid. Vi hade väldigt roligt tillsammans och som jag ser det hade vi allt som krävs för att vara ihop, även om vi inte hade sex med varandra. När jag föreslog att vi skulle inkludera även det i vår relation blev hon så sårad att hon vara mycket nära att säga upp vår bekantskap. För henne var det avsaknaden av sex som gjorde att vi inte var ihop. Därmed slapp hon röra vid allt det jobbiga som hon hade varit med om i ett tidigare förhållande.

Listan över intrikata balansgångar kan göras lång. Principen verkar vara att man genom att utesluta något försäkrar sig om att man inte är ihop. Vad som ska uteslutas beror på vem man pratar med. Jag respekterar deras val men har tyckt att det har varit synd. Jag inser att det är mononormen som ställer till med problem, det vill säga hur vi tänker på kärleksrelationer. Tänk om definitionen på att vara ihop hade varit att man skrev ett kontrakt? Då hade vi kunnat utesluta det istället för att begränsa och förringa våra relationer. I den bästa av världar vore vi inte begränsade av sociala konstruktioner, men nu är det som det är.

Om jag följer Anna Kåvers råd om att acceptera min upplevelse som den är, vad får det för konsekvenser? Svaret är egentligen självklart: Jag slutar söka en enda relation som ska bära alla mina förhoppningar och bygger istället ett nätverk av relationer som tillsammans fyller mina behov av sex, kärlek och närhet.

Det är dags att börja leva efter vad jag tror på; Uppdelningen av relationer i vänskaps- och kärleksrelationer stjälper mer än vad den hjälper. Istället för att leta efter någon som passar in i en vision vill jag vid varje nytt möte fråga vad just den relationen kan ge. Förhoppningsvis är det en väg till en mer nyanserad bild av relationer.

Tärningen är kastad.