När det gäller förhållanden och kärleksrelationer har mitt liv varit en enda lång väntan. Jag har väntat på att jag ska bli mogen eller redo, jag har väntat på att den relation jag har ska bli bra eller jag har väntat på att den relation jag vill ha ska bli till. Det har inte varit en lyckad strategi. Trots 36 år fyllda har jag ännu inte fått uppleva den sorts relation jag söker. Jag har fortfarande inte fått möta någon med hela mig, mentalt, känslomässigt och sexuellt.
Nu finns risken att jag än en gång hamnar i väntan, denna gång med Supergirl. Hon säger att hon inte är redo att dejta och jag får anstränga mig för att lyssna på dessa ord istället för att börja hoppas på att hon någon gång i en obestämd framtid kommer att bli redo att dejta och då är intresserad av att dejta mig. Jag får anstränga mig för att fokuserar på att vi just nu vill olika saker och att det just nu inte finns något att bygga en annan relation på än den vi redan har i bloggosfären.
Tänk att detta är så svårt för mig, trots att mina ögon är öppna och att jag vet vad jag vill.
Du skriver: ”Jag har fortfarande inte fått möta någon med hela mig, mentalt, känslomässigt och sexuellt.”
Nu känner jag ju inte dig, så jag tolkar dig kanske helt fel, men när jag läser detta tänker jag att det liknar något som jag ofta har upplevt när det gäller sjuttiotalister och relationer: Att ni förväntar er så väldigt mycket av dem. Att det måste vara perfekt för att vara bra.
Kärlek ”trots att” behöver inte vara sämre än kärlek ”för att”. ”Two out of three ain’t bad.” Och livet är inte något perfekt tillstånd som ska komma, det är här och nu.
Ursäkta om jag sparkar in öppna dörrar eller skriver dig något på näsan som inte stämmer – som sagt, jag vet ju inte mycket om just dig.
Du behöver inte be om ursäkt. Det är bara intressant att höra hur andra tänker. Skulle du nöja dig med en eller två av de tre?
Jag lägger till eller lägger mig i lite här. Om ”fått möta någon med hela mig, mentalt, känslomässigt och sexuellt.” Jag är inte sjuttiotalist, jag är äldre än så, men jag menar ändå att det får allt vara så att jag möter den andra på så många plan det går. Ju fler nivåer i mötet desto intressantare och det innebär inte att det är konfliktfritt eller motsättningslöst eller friktionsfritt men att man når varandra på många sätt. Kanske inte alla samma stund men att det finns många vägar i kommunikationen. Jag tycker att det är det minsta Henrik eller någon annan kan begära. Allt nu!
Mitt impulsiva svar är att om det kändes bra skulle jag överhuvud taget inte räkna efter.
Men, vid närmare eftertanke, det är ett svar som kanske mest är tillämpligt på förälskelsestadiet. Om vi hypotetiskt antog att jag hade varit ihop med någon i ett år, den personen föreslog att vi skulle flytta ihop och jag hade att tänka över detta – då skulle jag kanske göra en mer avvägd bedömning.
J
ag kan dock inte riktigt svara på det på det sätt du vill för det är svårt att föreställa sig en relation som är helt utan något av elementen. Så fort man ser någon i ögonen finns det något slags känslomässigt utbyte. Så fort två människor talar med varandra finns det ett mentalt utbyte (jag skulle föredra att kalla det intellektuellt för en tydligare avgränsning mot det känslomässiga). Och jag tror inte att någon skulle kalla det för en relation av det slag vi menar om det inte fanns något slags sexuell spänning – även om den inte nödvändigtvis alltid måste ta sig fysiska uttryck. Så det är inte frågan om något binärt finns/finns inte utan om gradskillnader. Verkliga relationer är ju oftast starkare i något avseende och svagare i något annat. Få relationer ligger så att säga på 10-10-10 och även om en relation skulle kännas så i början kommer det inte att förbli på det sättet. Saker händer och det kommer att gå upp och ned. Kanske är det inte förrän man har gått igenom några rejäla dippar i något avseende och ändå valt att stanna kvar som man vet att man verkligen älskar någon.
Jag undrar mest över vilket sätt du tror att jag vill att du ska svara?
Jag vill nog tillägga att jag inte tror att det finns statiska lägen i relationer (eller alls), allt förändras hela tiden, men i bland så lite i taget att det inte märks, och för mig är kommunikation/utbyte/dialog/möte/kontakt på så många olika sätt som möjligt något som genererar kärlek och kär lek och möjlighet att tillsammans förvalta relationen och förändras och utvecklas som individer.
D v s att dipparna inte blir så svåra så länge kommunikationen och ömsesidighet i försök till förståelse finns.
Såg inte Bless’ inlägg, det kom nog in medan jag skrev mitt.
Jag tycker inte heller att man ska nöja sig med något som känns ’B’. Däremot tycker jag inte att man ska analysera sönder något om helhetsupplevelsen är bra. Jag menar att det är en skillnad på de här två exemplen:
(a) ”Jag har det verkligen bra med Bettan, har aldrig känt mig så lycklig. Jag tycker så mycket om henne, vi har kommit varandra så nära och vi har underbart sex. Men när jag tänker efter så händer det ibland att vi pratar förbi varandra när vi diskuterar vissa saker. Det kanske inte är riktigt rätt ändå, fastän det känns så bra nu?”
(b) ”Det är märkligt, fastän jag och Bettan har det så gulligt för det mesta och det slår gnistor mellan oss i sängen, så har det inte känts riktigt bra ändå. Det fattas något i det här för mig och i går kväll kom jag på var det var, när jag försökte prata genusfrågor med henne och vi…”
Ööh, jag vet inte hur bra illustration det där blev. Det blir lätt fånigt när man försöker konstruera exempel.
Det här blev litet förvirrat, hör ni…jag skriver för långsamt/långt. ”Jag kan dock inte riktigt svara på det på det sätt du vill” syftade på Henriks ”skulle du nöja dig med en eller två av de tre?”
Bless: Håller med om det mesta du skriver men skulle inte sätta ”allt nu” som devis.
TheHolyGoat: Jag håller med om att det intellektuella, känslomässiga och sexuella utbytet inte är antingen eller, utan att det alltid finns mer eller mindre så fort två människor möts. Jag tycker också att det låter som ett gott råd att inte analysera sönder om helhetsupplevelsen är att relationen är bra. Mitt problem har nog snarare varit att dra gränsen när det inte har känts så. Då blir jag ju tvungen att fundera över hur mycket relationen ger på olika sätt. Var ska jag lägga ribban? Vilka krav ska jag ställa på mina relationer?
Under flera perioder av mitt liv har jag uppvaktat kvinnor som inte varit intresserade av att vara ihop med mig. De har antingen varit upptagna eller också tyckt att det inte har känts riktigt rätt med mig. Dessa relationer har ändå givit mycket på många sätt, även om jag till slut, om än efter lång tid, har kommit fram till att det inte räcker för mig. Jag vill ha ett förhållande med någon som vill vara ihop med mig.
Under en annan period av mitt liv levde jag i en relation med en kvinna med vilken jag hade en fin vänskap, men där jag inte hade möjlighet att leva ut min sexualitet och i vilken jag kände mig väldigt begränsad. Den relationen tog mer än vad den gav och gav mig dessutom ett oväntat bagage; Än idag kommer attraktion och förtjusning med en bismak av obehag. Så här i efterhand tänker jag att jag inte skulle ha nöjt mig med det heller.
Men det är inga lätta bedömningar och du får gärna berätta om hur du gör dina gränsdragningar och hur du resonerar. Du får också gärna fortsätta skriva både långsamt och långt. =)
bless: Tack för att du tycker att jag är värd allt nu! =)
Fråga aldrig efter mindre än så. För som man frågar får man svar;)
ALLT NU – MER SEN!
(stulet ordspråk)
Kul ordspråk, Hossan! Det måste jag stjäla! =)
Henrik: Vilka gränsdragningar jag gör? Ja du – vad man tycker är en sak, vad man gör en annan, och nog har jag gjort dåliga satsningar under mina yngre år. Nu är jag gift sedan mer än ett decennium och det äktenskapet…vore ett rätt stort ämne att skildra här men i korthet: Vi är fortfarande kära i varandra, det ger mig väldigt mycket och jag upplever inga begränsningar annat än de rent praktiska som kommer av att ha små barn.
Men om jag hypotetiskt hamnade i ett nytt förhållande hoppas och tror jag att jag skulle göra litet bättre gränsdragningar än när jag var yngre. Det måste finnas flera dimensioner för att vara något att bygga på – exempelvis bara bra sex eller bara vänskap räcker inte i längden. Det måste finnas en känslomässig jämvikt, den behöver inte vara symmetrisk över hela linjen men det får inte kännas ensidigt. Och för min del får det inte vara för begränsande, t ex för mycket omotiverad svartsjuka eller krav på att hålla sig inom vissa åsikter.
Hur som helst, jag tycker definitivt att du ska förvänta dig mer än dina tidigare erfarenheter som du beskriver dem. Mycket mer.
Tack för att du berättar och tack för uppmuntran! Jag letar vidare efter vad jag kallar ett helt möte. =)