henrik

utåt

Mitt nyårslöfte inför 2008 var att året skulle bli ett utåt-år. Året innan var ett inåt-år, då jag lärde mig mycket om min sociala känslighet, det dubbla i att vara både introvert och extrovert, mitt behov av ett respektfullt och ovillkorligt bekräftande umgänge och mycket mer om vad det innebär att vara jag. Året som nu har gått skulle istället bli ett år då jag vände mig utåt och utforskade och utvidgade mitt sociala nätverk för att söka efter en fast anställning och för att lära känna flera potentiella partners. Så, hur gick det med det?

På arbetsfronten kan jag berätta att jag idag har blivit erbjuden en fast anställning som lektor. Det är på ett annat universitet än det jag hittills har varit verksam vid. Det återstår att förhandla om lön, arbetsförmåner och startdatum, men snart är det dags att flytta till en ny stad. Det känns spännande och jag är väldigt glad för det! När jag skrev mitt nyårslöfte var siktet inställt på industrin, men bara för att det då inte fanns några jobb att söka inom akademin. Att få anställning som lektor hade jag nästan helt gett upp.

På kärleksfronten har jag under hösten tagit steget fullt ut och utropat relationsanarki på mitt eget vis. Därmed söker jag inte längre efter en partner, utan frågar istället i varje nytt möte vad just den relationen kan ge. Jag låter också mina relationer komplettera varandra så att mitt nätverk får tillfredsställa mina sociala behov. Denna frigörelseprocess och några, i synnerhet en, av de underbara människor som finns i mitt liv har gjort att jag denna höst har mått bättre och upplevt mer lycka än vad jag har gjort på mycket länge.

Det har varit ett bra år.

teide

Teide

Jag hör ett stilla droppande av regn utanför mitt fönster när jag drömmer mig tillbaka till en underbar vecka på Teneriffa i början av december med klättring bland tinnar och torn i månlandskapet inuti Teneriffas vulkan Teide, bad från solvarma klippor i ett 19 grader varmt och mycket salt Atlanten, tango på sandstranden, stilla vandring på pitoreska smågator, sen frukost på hotellets balkong, goda samtal om allt mellan himmel och jord, ett förtjusande sällskap och en allmänt rofylld tillvaro.

Något förundrad konstaterar jag att jag inte har några som helst problem med att ha en annan människa tätt inpå under en hel vecka om umgänget är lyhört, respektfullt och omtänksamt. Tvärtom tog det ett tag att vänja sig vid arbetslöshetens enskildhet efter hemkomsten.

personlig relationsanarki

Elin berättar i Personlig relationsanarki om vad som gjorde att hon började ifrågasätta mononormen och vad relationsanarki betyder för henne. Jag kan varmt rekommendera hennes text. Just de personliga berättelserna är något som jag har saknat. Om någon mer som har gjort relationsanarki vill dela med sig av sin berättelse så läser jag gärna!

Här kommer min historia:

Jag är född med en social känslighet. Många av mina tidigaste minnen är från händelser då vuxna skrattade åt mig. Jag tror inte att det hände mig oftare än andra barn, men det verkar ha varit jobbigare för mig än för många andra. Min känslighet gjorde det också svårt för mig att hävda mig i det karga sociala klimat som kallas för grundskola och jag hamnade ofta utanför.

Som vuxen har känsligheten gjort att mina kärleksrelationer har blivit obalanserade. Jag varken vill eller kan kräva något av någon som den inte vill ge mig samtidigt som jag har varit lyhörd på och offrat mig för min partners behov. För mig har det varit viktigt att bekräfta min partner på de sätt som hon har önskat. Eftersom jag dessutom har gjort ”det rätta” och inte sökt det jag saknat utanför parrelationen så har mina behov inte blivit tillfredsställda. Relationerna har därför tagit mer än vad de har givit.

Att hitta balans var ett problem både med mitt ex och med de kvinnor som jag har kommit nära under åren sedan uppbrottet. Min erfarenhet är att det trots allt är ganska lätt att komma nära, bli förtrolig och ibland även fysisk med kvinnor så länge de inte behöver vara ihop med mig. På denna sida av 30 år fyllda verkar kvinnors krav på en potentiell partner ha blivit så specifika att jag inte passar in i deras visioner.

Jag har ändå valt att ha dessa ”ofullständiga förhållanden” på kvinnornas villkor och trots att vi inte har varit ihop så har det känts fel att söka det jag har saknat på annat håll. Mina behov kom då som sagt i kläm.

Det grundläggande problemet, som jag ser det, är att det i varje möte mellan två personer finns två olika perspektiv att ta hänsyn till och så fort det finns en tanke om hur en relation ska vara, oavsett om det är monogami, monoamori, att man själv eller den andra ska känna på ett visst sätt, att äkta kärlek är evig eller något annat, så kommer relationen att kräva kompromisser. Det går då inte att respektera båda perspektiven.

Att veta hur något är, oavsett om det handlar om religion, filosofi, moral, politik, kön, förhållanden eller något annat, tror jag gör att individen kommer i kläm. Det går inte att veta och samtidigt respektera både sig själv och andra. För mig har valet gång på gång varit att respektera det som andra vet och att offra mig själv.

Min sociala känslighet varken vill eller kan jag ändra. Det är viktigt för mig att vara lyhörd och samtidigt som min lyhördhet har gjort det svårt för mig att värna mig själv i nära relationer så är den ju också min största styrka i andra sammanhang. Nej, den för mig självklara lösningen är istället att inte veta hur det ska vara. Genom att göra sådant med andra som båda vill och inte sådant som båda inte vill och genom att bygga ett nätverk av människor runt omkring mig som tillsammans kan tillfredsställa mina behov respekterar jag både andra och mig själv.

I praktiken betyder det att jag har plockat isär de olika ingredienser som många grupperar samman till en parrelation. Jag kan tänka mig att vara förälskad i en (eller flera), ha sex med en annan (eller flera), vara förtrolig med en tredje (eller flera), känna en stark vi-känsla med en fjärde (eller flera) och så vidare. Å andra sidan kan jag också tänka mig att ha allt detta med en enda person. Varken det ena eller det andra är norm för mig. Även olika typer av exklusivitet är förhandlingsbara. Jag varken förutsätter eller utesluter det.

Det som krävs för att göra annorlunda är förstås en fungerande kommunikation. Om man inte klarar av att prata om relationen så hamnar man oundvikligen i den oreflekterade mononormen, och det kan jag med stolthet säga att jag inte längre är intresserad av.

lix

Läsbarhetsindex, LIX, är ett mått på läsbarhet. Ju högre index desto svårare text:

  • 00 – 29  Mycket lättläst. Till exempel barnböcker.
  • 30 – 39  Lättläst. Skönlitteratur, populärtidningar och liknande.
  • 40 – 49  Medelsvår. Exempelvis vanlig tidningstext.
  • 50 – 59  Svår. Bland annat officiella texter.
  • 60 –      Mycket svår. Byråkratsvenska.

Jag roade mig med att testa mina senaste inlägg:

Hur lättläst skriver du?

teneriffa

– Jag ska till Teneriffa och klättra med Johanna.

Jaha, tänker du kanske, och undrar om det är något på gång eller om vi bara är vänner? Men om jag istället skriver:

– Jag ska till Teneriffa och klättra med Johan.

Undrar du då fortfarande om relationen är väg att utvecklas till något mer eller om vi bara är vänner?

Nu, efter att tärningen är kastad, har det blivit mer tydligt för mig vad en social norm är. Först och främst är den en uppsättning underförstådda regler om hur man umgås. Att en man och en kvinna åker på semester tillsammans om de inte är eller håller på att bli ett par uppfattas som lite märkligt och uppseendeväckande.

För det andra hänger en social norm samman med en samling värderingar. Att par-relationen är norm innebär att den är mer värdefull än andra relationer, självklart eftersträvansvärd och vägen till lycka. Andra relationer, främst de som inte är så lätta att kategorisera, är mindre värda, möjligen acceptabla i en övergångsfas men slutar i längden med att någon blir sårad. Slutar aldrig par-relationer med att någon blir sårad, undrar jag då?

För det tredje utsätts den som bryter mot en social norm för sanktioner. Den som inte passar in hör inte ihop och förpassas till utanför. Sociala normer fyller en viktig funktion eftersom de upprätthåller social ordning och förhindrar orättvis behandling, men de drabbar även sådana avvikande beteenden som är helt harmlösa.

Jag ska för övrigt till Teneriffa och klättra, men personen som jag åker med heter varken Johanna eller Johan. För mig är både resan och personen väldigt värdefull. Gläds gärna med mig!

kärlekens evolution

Evolutionsbiologen David Sloan Wilson ställer på sin blogg frågan: Are Liberals and Conservatives Different Species? Wilson berättar om hur de på punkt efter punkt skiljer sig åt i värderingar, tankesätt och upplevelse av världen. Är det inte konstigt, undrar han provocerande, att demokrater och republikaner sägs vara av samma art när de är så olika? I biologisk mening går det förstås inte att förneka, men det är ju inte bara människans natur utan även hennes kultur som avgör vem hon är.

När Richard Dawkins 1978 publicerade sin bok Den själviska genen var fokus på altruism och återhållen aggression, något som tidigare hade varit svårt att förklara ur ett evolutionärt perspektiv. Boken innehöll dock även ett spännande kapitel 11 med förslaget att det finns en kulturens motsvarighet till gener, så kallade memer, som också genomgår någon slags evolution. Om man spinner vidare på tanken så kan politik, religion, filosofi och andra metabeskrivningar av världen ses som kulturens kromosomer. När vi formas till individer påverkas vi av både biologisk och kulturell arvsmassa.

Det är i så fall inte så tokigt att säga att demokrater och republikaner, att kristna och muslimer eller att kapitalister och kommunister är av olika arter, så länge man inte begränsar sin individuella frihet med deterministiska resonemang eller värderar vissa arter som högre stående än andra. Det ger nog mer att komma ihåg att arter är en del av ett ekosystem och därmed beroende av varandra.

Kanske kan kärlek också beskrivas på detta sätt? Att vi älskar är av den genetiska arvsmassan givet, men hur vi älskar beror på vår kulturella kärlekskromosom. Jag återkommer till Peter Englunds essä om tusen år av kärlekar:

Under antiken är kärlek det som med tiden växer fram mellan goda vänner. Det finns äktenskap, men ambitionen är inte högre än att som bäst uppnå någon slags ömsesidig respekt, och äktenskap varar sällan särskilt länge. Passion är besvärlig eller till och med farlig. Att ha sex med en riktigt god vän är antagligen inte så ovanligt. Säkert är det många som drömmer om att få allt i en enda relation.

Under medeltiden är kärlek det man känner för sina föräldrar, barn och andra släktingar, men även för Gud. Äktenskap arrangeras av sociala eller ekonomiska skäl och enligt påbud från kyrkan varar de livet ut. Passion börjar ses som något positivt, även om sång och dikt alltid beskriver passion som något utomäktenskapligt som slutar i misär.

Det är först när den europeiska medelklassen bildas under 17- och 1800-talen som kärlek är vad som finns mellan man och hustru. Människor väljer allt oftare själva vem de gifter sig med och idéer som att äkta kärlek är evig, att man och hustru blir till ett och att de inte ska ha några andra vid sidan av överförs från religionen.

Kanske går denna utveckling att förklara med evolutionsteori? Kanske har adaption lett till den kärlekskromosom som gett störst fördel i varje samhällsform. Kanske finns också en koppling åt andra hållet så att kärlekskromosomen och därmed våra värderingar har format samhället? Kanske går det att förstå konstruktionen av den romantiska kärleken under 17- och 1800-talen som att memer från religionskromosomen hoppade över till kärlekskromosomen? Kanske kan relationsanarkistisk kärlek ses som en mutation och en början på en ny art?

Spekulationerna duggar tätt. Grundläggande frågor, som vad en mem egentligen är och om replikation och selektion sker enligt samma principer som för gener, är än så länge obesvarade. Det ska bli intressant att se om någon lyckas snickra ihop en fungerande kulturell evolutionsteori så småningom.

feminist

Jo, visst är jag feminist och då likhetsfeminist och inte särartsfeminist eftersom jag tror att kön i mångt och mycket är en social konstruktion. Däremot har jag svårt för den radikalfeminism som många associerar med likhetsfeminismen. Könsmaktsordningen är enligt min mening en storslagen men förlegad modernistisk teoribildning. Nej, då tror jag mer på den queerfeministiska idéen om att heteronormativitet ligger bakom ojämlikhet.

Dessutom tycker jag att det är okej att dansa pardans, leka dominanslek eller ha maktförskjutna relationer om man vill. Jag tror att sexualitet är en positiv kraft som kan göra förskjutningar i makt och ansvar till en fråga om individuell preferens istället för kön, vilket gör mig till sexpositiv feminist. Relationer ser jag för övrigt som samhällets grundläggande byggstenar och jag tror att det är viktigt att vår strävan efter jämlikhet börjar där vi står. Här tror jag att relationsanarkism kan vara ett verktyg i ifrågasättandet av till exempel den standardiserade indelningen av hem och hushåll i manliga och kvinnliga domäner.

Så kanske är det sexualpositivistisk och relationsanarkistisk queerfeminist som jag är? Ärligt talat så har jag inte orkat läsa på så noga.

kärlekens mysterium

– Det går inte att veta.

En bekant förklarar att det inte går att veta om man blir förälskad eller inte. Antingen händer det eller också inte, menar hon.

På ett sätt håller jag med. Det är inte så lätt att förutsäga. Å andra sidan hoppas jag att hon inte menar att det inte går att se några orsakssamband alls. Det vore ju att sluta leta innan man ens har försökt.

Om jag låter en härlig kvinna få fritt spelrum på min inre scen under dygnets alla vakna timmar och hon gör detsamma med mig, om vi gång på gång intygar våra varma känslor för varandra och om vi dessutom inkluderar mycket beröring i vårt umgänge är väl sannolikheten rimligen större att vi blir förälskade än om vi låter bli?

Konstigare än så tycker jag inte att det behöver vara. Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, romantiker som jag är, men det är dags att avmystifiera kärleken!

att konstruera relationer

Nu finns en text under Pages om relationskonstruktivism, det vill säga om att välja ut ord för att beskriva och därmed kategorisera och konstruera relationer.

Kanske är det relationskonstruktivist och inte relationsanarkist jag vill kalla mig? Visst kan det vara kul att riva ner men i allmänhet är jag mer intresserad av att bygga upp.