De senaste dagarna har jag funderat över konsten att inte vara ihop och jag har gått igenom några av mina erfarenheter. Låt mig dock först ge en lista av ord som många använder när de beskriver vad det innebär att vara ihop med någon:
- en
- sex
- förälskelse
- kärlek
- närhet
Med kvinnan som visade mig himmel och helvete hade jag i perioder allt detta utom det första; Hon hade också sex med andra och kanske var det ett sätt för henne att försäkra sig om att hon inte var ihop med någon och därmed att undvika att lova något som hon inte ville lova?
Kort därefter umgicks jag med en kvinna som just hade flyttat isär med sin pojkvän i ett försök att rädda deras relation. För henne var jag inte heller den enda och dessutom hade vi inte sex, även om vi pratade om det och njöt av ömsesidig åtrå. Det som var avgörande för henne var dock att hon menade att det inte var kärlek. Därmed var vi inte ihop och hon var inte otrogen med mig.
Jag tänker också på en kvinna som jag dansade mycket med under en tid. Vi hade väldigt roligt tillsammans och som jag ser det hade vi allt som krävs för att vara ihop, även om vi inte hade sex med varandra. När jag föreslog att vi skulle inkludera även det i vår relation blev hon så sårad att hon vara mycket nära att säga upp vår bekantskap. För henne var det avsaknaden av sex som gjorde att vi inte var ihop. Därmed slapp hon röra vid allt det jobbiga som hon hade varit med om i ett tidigare förhållande.
Listan över intrikata balansgångar kan göras lång. Principen verkar vara att man genom att utesluta något försäkrar sig om att man inte är ihop. Vad som ska uteslutas beror på vem man pratar med. Jag respekterar deras val men har tyckt att det har varit synd. Jag inser att det är mononormen som ställer till med problem, det vill säga hur vi tänker på kärleksrelationer. Tänk om definitionen på att vara ihop hade varit att man skrev ett kontrakt? Då hade vi kunnat utesluta det istället för att begränsa och förringa våra relationer. I den bästa av världar vore vi inte begränsade av sociala konstruktioner, men nu är det som det är.
Om jag följer Anna Kåvers råd om att acceptera min upplevelse som den är, vad får det för konsekvenser? Svaret är egentligen självklart: Jag slutar söka en enda relation som ska bära alla mina förhoppningar och bygger istället ett nätverk av relationer som tillsammans fyller mina behov av sex, kärlek och närhet.
Det är dags att börja leva efter vad jag tror på; Uppdelningen av relationer i vänskaps- och kärleksrelationer stjälper mer än vad den hjälper. Istället för att leta efter någon som passar in i en vision vill jag vid varje nytt möte fråga vad just den relationen kan ge. Förhoppningsvis är det en väg till en mer nyanserad bild av relationer.
Tärningen är kastad.
Jag vet inte om jag kanske missförstår dig, men… jag tänker att i traditionell mening ÄR faktiskt definitionen på att man är ett par som hör ihop, att man skriver ett ”kontrakt”… dvs äktenskapet.
Annars undrar jag: orkar du leva i en odefinierad relation? Mår du bra av den sortens relationer som du beskriver här, där det saknas någon del hela tiden – eller menar du att du tror att du SKULLE ha mått bra, om du inte hade haft behovet av att definiera relationen?
Jag tror att en del människor mår som bäst av att bara leva med de relationer de har, som kan se ut lite hur som helst. Andra slags människor mår nog inte bra av att inte veta vilka ömsesidiga ”grundvalar” relationen vilar på… och jag tror att man ”är” på det ena eller andra sättet, jag tror att det kan vara svårt att gå från att vara den ena sorten, till att bli den andra… Det viktiga är kanske att du känner efter vad som passar DIG bäst, och försöker följa det? Snarare än att anpassa dig efter vad andra är beredda att ”ställa upp på”? Kanske är det precis det du menar, fast jag läser det inte så… och jag vill bara lyfta fram att du bör utgå från DINA behov, snarare än från ”omständigheterna” du lever i.
Ja, det var mina funderingar idag! :)
De flesta traditionella par tänker nog att de är ihop även om de inte är gifta.
Relationsanarkister säger att de inte definierar sina relationer. För mig är det viktigt att göra det, men inte nödvändigtvis att använda standardmallar som ”vän” och ”ihop”. Jag tycker att det borde gå att komma överens om i princip vad som helst, liksom att omförhandla vid behov.
Jag mådde dåligt när jag hade de där relationerna. På den tiden såg jag bara två möjliga utvägar: Att stanna i relationen och lida av att det saknades något eller att säga tack och adjö och leta vidare på annat håll. Idag anser jag att det finns ytterligare ett alternativ: Att stanna i relationen och samtidigt ha andra relationer som kompletterar varandra. Det tror jag att jag hade mått bra av.
Du har absolut en poäng i att jag bör utgå från mina behov, och det är det jag försöker göra. Notera att det inte är mig själv utan mina relationer jag vill anpassa. Jag vill bygga dem enligt principen att det som båda vill, det gör vi och inte det som inte båda vill. Om jag därmed saknar något söker jag det hos någon som vill.
Tack för dagens funderingar! Jag hoppas att mitt svar gick att förstå.
Jag tror att jag förstår ditt svar.. hoppas det i alla fall, det visar sig! :)
Det jag menade, var att samhället har inrättat ett sätt för dem som vill definiera sig själva som ”ihop” – att gifta sig. Om det känns viktigt med ett ”kontrakt”, så finns det redan ett hyfsat behändigt att tillgå, tänkte jag! :)
Å ena sidan tänker jag att inga relationer fungerar eller blir sunda, om inte båda är med på det som de innehåller. Det är en självklar bas för sunda relationer. Där håller jag med dig helt.
Å andra sidan… är jag lite rädd att om du utgår från relationens behov och inte dina egna, primärt, så kan det hända att det slutar med att du ”tar det som blir över”, trots att det inte är det som du skulle må bäst av. Du kanske accepterar att kvinnan som du är djupt förälskad i och skulle vilja bo ihop med, inte är förälskad tillbaks, inte vill definiera er som ”ihop” och inte vill ha sex med dig – och då söker du sexet och sammanboendet hos någon annan… det behöver inte alls vara fel, men det finns en risk att du lurar dig själv, så att du ”nöjer dig” med vad andra är beredda att ställa upp på. Det var mer så jag tänkte. Att det kanske ändå i slutänden BLIR du som tvingar dina behov att… flytta på sig, för att det är den minst dåliga lösningen för stunden, för dig?
Rent allmänt håller jag helt med dig om att relationer ska få vara som de är (om alla inblandade mår bra i dem), och de flesta behövs inte ens definieras – det visar sig efterhand vilka delar de bygger på. Men när det gäller de människor som man släpper djupt in i sitt hjärta… så tror jag att man behöver veta att man kan lita på dem. För att veta ”hur man vill ha det” tillsammans så behöver man då prata om det, men inte nödvändigtvis sätta en etikett på relationen som ingår i ”mono-normen”…
Okej, jag förstår din poäng om äktenskapet som ett kontrakt. Det hade varit skönt om de tre kvinnorna hade kunnat nöja sig med att vi inte var gifta, men uppenbarligen behövde de ta bort något mer för att känna att de inte var ihop med mig.
Om en relation har blivit så obalanserad att jag är djupt förälskad i och vill bo tillsammans med en kvinna som inte känner och vill detsamma har vår kommunikation uppenbarligen inte fungerat särskilt bra. Antagligen har vi, utan att vara medvetna om det, haft olika föreställningar om vad det innebär att vara ihop. De ord och handlingar som jag har tolkat som en vandring mot en kärleksrelation har hon sett som en oskyldig flirt eller en ovanlig vänskap. Att inse att ord och handlingar har olika innebörd för olika människor och att leva sig in i en annan människas begreppsvärld är svårt. Jag gör så gott jag kan.
Det är absolut viktigt att värna mina egna behov, att vara tydlig med vad som är viktig för mig och att se till att mina behov blir tillfredsställda. Samtidigt är det också viktigt för mig att värna andra människors behov. Jag vill göra båda och om jag lyckas med det är det inte den minst dåliga lösningen utan en väldigt bra. Visst finns det risker, men om jag lyckas med min balansgång så tänker jag att det är en stolt väg fylld av respekt för både mig själv och andra.
Ja, det är lite trist med ”reduktionism”, när man inte direkt kan se anledningen och det mest bara känns… snålt… ifall det är så du känner det. Och det kan verkligen vara klurigt att veta vad ord och handlingar har för betydels för en annan, det håller jag med om. Ibland är det glasklart, och så träffar man ibland på dem som… ja, som nog faktiskt har en annan agenda än man själv, fast det kan ta ett tag innan man fattar det bara för att man pratar lite olika språk. Det här med ”relationer” är nog en ganska kulturellt präglad historia, tror jag – man lär sig att förvänta sig att vissa beteenden betyder vissa saker, redan när man växer upp… och så träffar man på människor som kommer från andra kulturer, i det avseendet, och då kan det bli rättså komplicerat ibland! ;)
Du kan säkert lyckas med din balansgång, om du är vaksam på dig själv så att du inte fintar dig in i något som egentligen inte är så snällt mot dig! :)
Det glasklara tror jag är en illusion. Missförstånd blir det och det är okej. Avgörande är om man klarar av att reda ut dem och hur man sedan hanterar olikheterna.
Tack för omtanke! Jag ska lyssna på och respektera mig själv.