Elin berättar i Personlig relationsanarki om vad som gjorde att hon började ifrågasätta mononormen och vad relationsanarki betyder för henne. Jag kan varmt rekommendera hennes text. Just de personliga berättelserna är något som jag har saknat. Om någon mer som har gjort relationsanarki vill dela med sig av sin berättelse så läser jag gärna!
Här kommer min historia:
Jag är född med en social känslighet. Många av mina tidigaste minnen är från händelser då vuxna skrattade åt mig. Jag tror inte att det hände mig oftare än andra barn, men det verkar ha varit jobbigare för mig än för många andra. Min känslighet gjorde det också svårt för mig att hävda mig i det karga sociala klimat som kallas för grundskola och jag hamnade ofta utanför.
Som vuxen har känsligheten gjort att mina kärleksrelationer har blivit obalanserade. Jag varken vill eller kan kräva något av någon som den inte vill ge mig samtidigt som jag har varit lyhörd på och offrat mig för min partners behov. För mig har det varit viktigt att bekräfta min partner på de sätt som hon har önskat. Eftersom jag dessutom har gjort ”det rätta” och inte sökt det jag saknat utanför parrelationen så har mina behov inte blivit tillfredsställda. Relationerna har därför tagit mer än vad de har givit.
Att hitta balans var ett problem både med mitt ex och med de kvinnor som jag har kommit nära under åren sedan uppbrottet. Min erfarenhet är att det trots allt är ganska lätt att komma nära, bli förtrolig och ibland även fysisk med kvinnor så länge de inte behöver vara ihop med mig. På denna sida av 30 år fyllda verkar kvinnors krav på en potentiell partner ha blivit så specifika att jag inte passar in i deras visioner.
Jag har ändå valt att ha dessa ”ofullständiga förhållanden” på kvinnornas villkor och trots att vi inte har varit ihop så har det känts fel att söka det jag har saknat på annat håll. Mina behov kom då som sagt i kläm.
Det grundläggande problemet, som jag ser det, är att det i varje möte mellan två personer finns två olika perspektiv att ta hänsyn till och så fort det finns en tanke om hur en relation ska vara, oavsett om det är monogami, monoamori, att man själv eller den andra ska känna på ett visst sätt, att äkta kärlek är evig eller något annat, så kommer relationen att kräva kompromisser. Det går då inte att respektera båda perspektiven.
Att veta hur något är, oavsett om det handlar om religion, filosofi, moral, politik, kön, förhållanden eller något annat, tror jag gör att individen kommer i kläm. Det går inte att veta och samtidigt respektera både sig själv och andra. För mig har valet gång på gång varit att respektera det som andra vet och att offra mig själv.
Min sociala känslighet varken vill eller kan jag ändra. Det är viktigt för mig att vara lyhörd och samtidigt som min lyhördhet har gjort det svårt för mig att värna mig själv i nära relationer så är den ju också min största styrka i andra sammanhang. Nej, den för mig självklara lösningen är istället att inte veta hur det ska vara. Genom att göra sådant med andra som båda vill och inte sådant som båda inte vill och genom att bygga ett nätverk av människor runt omkring mig som tillsammans kan tillfredsställa mina behov respekterar jag både andra och mig själv.
I praktiken betyder det att jag har plockat isär de olika ingredienser som många grupperar samman till en parrelation. Jag kan tänka mig att vara förälskad i en (eller flera), ha sex med en annan (eller flera), vara förtrolig med en tredje (eller flera), känna en stark vi-känsla med en fjärde (eller flera) och så vidare. Å andra sidan kan jag också tänka mig att ha allt detta med en enda person. Varken det ena eller det andra är norm för mig. Även olika typer av exklusivitet är förhandlingsbara. Jag varken förutsätter eller utesluter det.
Det som krävs för att göra annorlunda är förstås en fungerande kommunikation. Om man inte klarar av att prata om relationen så hamnar man oundvikligen i den oreflekterade mononormen, och det kan jag med stolthet säga att jag inte längre är intresserad av.
