kärlekens mysterium

– Det går inte att veta.

En bekant förklarar att det inte går att veta om man blir förälskad eller inte. Antingen händer det eller också inte, menar hon.

På ett sätt håller jag med. Det är inte så lätt att förutsäga. Å andra sidan hoppas jag att hon inte menar att det inte går att se några orsakssamband alls. Det vore ju att sluta leta innan man ens har försökt.

Om jag låter en härlig kvinna få fritt spelrum på min inre scen under dygnets alla vakna timmar och hon gör detsamma med mig, om vi gång på gång intygar våra varma känslor för varandra och om vi dessutom inkluderar mycket beröring i vårt umgänge är väl sannolikheten rimligen större att vi blir förälskade än om vi låter bli?

Konstigare än så tycker jag inte att det behöver vara. Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, romantiker som jag är, men det är dags att avmystifiera kärleken!

12 svar på “kärlekens mysterium

  1. Jaså, du är romantiker? :) Det är nog något jag aldrig varit, och inte strävar efter att bli… det magiska finns i det verkliga, för mig, jag behöver inte tro att mitt inre styrs av några yttre, oförklarliga krafter… jag tror att det inte är en slump vilka vi blir förälskade i. Vi kan nog inte alltid styra våra känslor hur medvetet vi än försöker, men vi kan begripa varför de uppkommer, om vi har lärt känna oss själva någorlunda…

    Jag tror att kärlek är något som man GÖR. Tillsammans bygger man, om båda så vill och försöker, med handlingar upp en ömsesidig kärlek.

    Förälskad kan man bli utan att försöka det allra minsta – förälskelse är att vara känslomässigt bedövad av kroppens egna droger, och förälskelsen har ofta inte särskilt mycket med den andra (faktiska) personen att göra… men med kärlek är det annorlunda, tror jag. Kärlek kan man bygga, så som du beskriver. Tror jag.

  2. Det låter som att vi är inne på samma spår, även om jag inte blir förälskad om jag inte är öppen för det. Och kärlek tror jag inte finns annat än som en social konstruktion. Snart finns det inte mycket kvar av den romantiker som en gång i tiden målade känslor med musik.

  3. Ojojoj, jag som trodde att jag satt på Nobelpriset i ”krass verklighetssyn”… men det låter ju som om du bräcker mig – tack Henrik, jag lämnar med glädje över priset till dig, det är SÅ skönt att bli av med det! ;) Du får lämna det vidare så fort du vill (till någon annan än mig!).

    Utveckla vad du menar med ”kärlek som social konstruktion”. Menar du att det inte finns några känslor med i kärleken då, att det bara handlar om en praktisk överenskommelse? Det låter för mig som om du har en längtan efter att få återgå till att vara den där som ”målar känslor med musik”; som om du saknar passionskänslorna? I så fall tror jag att vår respektive ”krasshet” har olika ursprung, för jag saknar inte och vill absolut inte tillbaka till de ”höga” känslorna som förälskelse kan innebära, saknar inte att totalt släppa kontrollen och gå in i det maniska tillståndet där man inte har en aning om vad som händer… men det låter, för mig, som om du när en liten önskan om att få tillbaka känslorna som ocensurerat får styra dig i riktningar där ditt rationella jag inte följer med… ”hör” jag dig fel? Vad skulle syftet med att vi väljer kärleken som social konstruktion vara, om vi inte väljer den utifrån någon starkare känsla av att ”den här människan har kvaliteter som jag blir lite lycklig av att få leva intill”?

  4. Jag tror, i likhet med många historiker, att den romantiska kärleken konstruerades i samband med att den europeiska medelklassen bildades på 17- och 1800-talen. Det blev då vanligare att man och hustru själva valde varandra istället för att äktenskap resonerades fram av ekonomiska eller sociala skäl. Förebilden för den romantiska kärleken var den goda relationen till Gud. Att äkta kärlek är evig, att man och hustru förenas vid dopet .. eh .. vigseln och att vi inte ska ha några andra gudar .. öh .. partners är exempel på sådana överförda föreställningar.

    Idag föds vi in i den begreppsapparat som delar in våra relationer i kärleks- och vänskapsrelationer. Jag tror att den indelningen är lika socialt konstruerad som indelningen mellan manligt och kvinnligt, men här finns ingen motsvarighet till den feministiska rörelsen och många tänker fortfarande på kategoriseringen som något essentiellt och av naturen givet.

    Om vi pratar känslor så verkar det inte finnas några biomedicinska indicier på att det skulle vara skillnad på till exempel förtjusning och förälskelse eller mellan ömhet och samhörighet inför en god vän respektive en partner. Att känslorna upplevs olika beror på att vi tänker på dem på olika sätt och att vi genom våra handlingar ger dem olika stort spelrum. Mer allmänt tror jag inte att det finns någon skillnad mellan vänskap och kärlek. Att de upplevs olika är resultatet av en social konstruktion.

    Kärlekens syfte är en intressant fråga. Det är ju ingen tvekan om att människor är sociala varelser med många sociala behov. Vår vilja att dela aktiviteter och åtaganden med andra, vår önskan att bli sedda och respekterade, vår längtan efter närhet, beröring och sexuell samvaro är ju bara några exempel på sådant som får oss att söka andra människors gemenskap. Det är ju precis så som du skriver, att vi blir lyckligare av att umgås med människor som vi passar bra ihop med.

    Men varför välja ut en enda relation och lägga så många förhoppningar och önskemål på just denna när det till exempel går alldeles utmärkt att vara förälskad i flera bara genom att tänka annorlunda på sina känslor? Jag har faktiskt inget bra svar på det. Vad tror du själv?

    Mer att läsa om vad jag tycker och tänker om kärlek finns under tema : kärlek. Se till exempel älskar du mig?, mononormen, relationsanarki och relationskonstruktivism.

  5. Kanske är det så, slår det mig, att frågorna om kärlekens syfte och religionens funktion har samma svar? Kanske kan den som kan svara på det ena också kan svara på det andra?

  6. Jag hittade ingen bra medicinsk sammanfattning av hur hormonsystemen fungerar, men den här elevuppsatsen är helt okej i sammanhanget, tycker jag: http://www.mimersbrunn.se/Kaerlek_och_foeraelskelse_9866.htm . Här är en ”alternativ” sida som beskriver hur de olika hormonerna fungerar i våra kroppar: http://www.halsosidorna.se/Hormoner.htm .

    Det ÄR olika hormonsystem som dominerar under förälskelse respektive kärlek. De olika hormonsystemen leder till olika slags känslor och olika slags beteenden. Och vänskapsrelationer börjar ofta med någon grad av förälskelsefas, ibland starkare och ibland inte så märkbar – men, beroende på åt vilket håll man är lagd sexuellt sett, så är det inte alls säkert att ”vänskapsförälskelsen” innehåller sexuella aspekter. Jag tror inte att skillnaderna i hur man uppfattar vänskaps- och förälskelserelationer, enbart beror på sociala konstruktioner…

    Såsom varande fostrad i en evolutionör världsbild, så uppfattar jag, grovt sett, meningen med förälskelse att vi ska föra våra gener vidare. Meningen med fortsatt kärlek, sedan vi alstrat avkomma tillsammans, är att säkerställa att den avkomman överlever och klarar sig så bra som möjligt under den (för människor) väldigt långa mognadsfasen till vuxenhet. ”Övrig kärlek” ser jag som människans sätt att stärka sin förmåga att uppfylla meningen med livet (att föra sina gener vidare), dvs vi tjänar på att slå oss ihop i grupper där vi inte krigar sinsemellan utan i stället använder våra aggressions-hormoner till att jaga och försvara oss mot fiender. Jag tror verkligen att våra hormonsystem är konstuerade för detta enda syfte… och sedan bidrar just människans förmåga att tänka abstrakt och föreställa sig saker som vi inte kan se, till att vi… rör till det för oss. Vi tänker för mycket, och alldeles för ofta för fel, för vårt eget bästa! ;) Vi influerar varandra väldigt mycket med våra gemensamma sociala konstruktioner, och eftersom vi inte är lika bra på att styra över våra medvetanden som vi tror att vi är smarta, så blir det ganska mycket fel, i människans värld…

    Att olika människor, genom sina personligheter, ger oss olika stimulans, är ju ganska givet. För mig är det inte kontroversiellt att jag älskar människor på olika sätt, behöver andra för olika saker.

    Det jag funderar på, är vad du tänker att du vinner på att uppfatta dig själv som ”förälskad i flera”? Är det viktigt att vara förälskad alls, och i så fall varför? Jag undrar vart det är du vill nå med funderingarna kring att inte ”klassa” relationer – är det ett sätt att kanske slippa känna dig ”fattig” över att inte ha en relation som rymmer ”allt”, vill du förändra världen eller vill du bara försöka utvidga dina föreställningar?

  7. PS. Eftersom jag kom på att frågor kan låta så ”hårda” när man får dem i skrift, vill jag förtydliga att jag undrar av ren nyfikenhet; det var inte alls menat som kritik, alltså! :) Och när jag ändå är igång och försöker förtydliga, vill jag lyfta funderingen om dina frågor är av generell och ”teoretisk” karaktär, eller om du jagar efter något personligt som berör just DIG, just nu…? Samtalet hamnar på ganska olika nivåer, beroende på om man pratar ”generella mönster” eller om man letar efter nya sätt att hantera sig själv och sitt liv… DS.

  8. Först vill jag förtydliga att jag menade (1) att det inte är någon väsentlig skillnad mellan förtjusning och förälskelse, (2) att den ömhet som man kan känna för en vän är samma ömhet som man kan känna för en partner och (3) att den samhörighet som man kan känna med en vän är samma samhörighet som man kan känna med en partner. Jag menade inte att förälskelse och kärlek är samma sak.

    Tack för intressanta länkar! I gengäld vill jag tipsa om Ernst Nyströms artikel Kärlekens kemi från 2005 i http://www.bioscience-explained.org.

    En möjlig tolkning av de biomedicinska forskningsresultaten kring kärlekens signalsubstanser är att en viss gruppering av hormoner får oss att känna kärlek och en annan gruppering gör att vi känner vänskap. Tesen är då att hormonerna förekommer naturligt endast i vissa kombinationer och att indelningen mellan kärlek och vänskap därmed är av naturen given.

    Men det skulle också kunna vara så att vi, eftersom vi har en föreställning om vad kärlek är, börjar tänka och bete oss på ett visst sätt när vi träffar någon som vi tror att vi kan känna kärlek för. Det i sin tur leder till att en viss kombination av hormoner får fritt spelrum. Då berättar forskningsresultaten om våra föreställningar och inte om naturens beskaffenhet.

    Låt mig också förtydliga vad jag menar med att kärleken är socialt konstruerad. Det betyder inte att jag förnekar existensen av biologiska mekanismer och att kärlek därför kan kännas precis hur som helst, utan att jag tror att vi har valt ut ett visst sätt av alla de som är biologiskt möjliga. En annan föreställning av vad kärlek är gör att vi tänker och agerar på ett annat sätt, vilket ger en annan kombination av hormoner spelrum.

    Till detta kommer dessutom att olika människor stimulerar oss på olika sätt, precis som du skriver, och att varje kärlek därför blir unik variation, inom de ramar som vi ger den.

    Jag gillar din evolutionära teori om kärlekens syfte och tror absolut att du är något på spåren! Mer specifikt skulle det kunna vara evolutionens lösning på det som inom spelteori kallas för Fångarnas dilemma. Genom att förändra belöningssystemet får problemet en lösning, nämligen att skapa sociala grupper som ger avkomman en trygg uppväxt. Det enda problemet med teorin är att allt tyder på att evolution sker på gennivå och inte gruppnivå. Som jag förstår det finns det idag ingen teori som klarar av att förklara hur selektion skulle kunna ske på gruppnivå, men det innebär förstås inte att det inte är möjligt.

    De evolutionära teorierna kan för övrigt användas som ett argument emot amorös och sexuell tvåsamhet. Ett kollektiv med delat ansvar borde rimligen ge avkomman större trygghet. Kanske var det så det var i vår arts gryning då vi levde som nomader på Afrikas slätter?

    Du frågar om mitt syfte. Mina funderingar kring kärlek ligger i linje med syftet med denna blogg i stort. Jag vill byta fokus, framför allt från vad andra människor tycker, vill och önskar till att utforska vem jag är och vad som är viktigt för mig. Hur upplever jag världen och vilken sanning är min sanning?

    Du frågar mig vad jag vinner på att inte konstruera kärlek på samma sätt som alla andra gör och min motfråga är vad jag vinner på att göra det? Är det inte bättre att vara sann mot sig själv och respektera den egna upplevelsen av världen?

  9. Tack för tips på en sida som nog kan komma väl till pass även i andra sammanhang! :)

    Jag förstår ditt tydliggörande av hur du ser på förälskelse kontra kärlek, och skulle nog ha kunnat fatta att det var så du menade om jag hade lyckats läsa det du skrev ordentligt… ber om ursäkt för min slarvighet. Om jag nu förstår dig rätt, så menar du att vänskap och kärlek egentligen är väldigt närbesläktade, eller kanske rentav samma sak…? I så fall håller jag med dig.

    Om jag tolkar dig rätt, så menar du att det är skillnad på ”spontan” och ”tanke-genererad” förälskelse, ur ”naturlighets”-perspektiv? Att en förälskelse som inleds genom att vi tänker att ”den där personen passar nog bra in i mitt liv” skulle vara mindre ”naturlig” än en som uppstår utan att vi hinner tänka? Eller är det verkligen kärlek du pratar om här, och inte förälskelse? Jag tycker inte att en ”tanke-skapad” förälskelse, eller kärlek heller för den delen, kan anses mindre naturlig, båda uppstår ju som en konsekvens av våra naturliga, mänskliga förmågor… då är det värre med förälskelser som uppstår när tjejen äter p-piller, eftersom de tillsatta hormonerna ”saboterar” de inbyggda mekanismerna som gör att kvinnan väljer en partner som har tillräckligt olik DNA-sammansättning jämfört med hennes, för att säkerställa en så miljö-anpassningsbar och livsduglig avkomma som möjligt…

    Kan man jämföra ”hur kärlek känns”? Går det att lära sig av någon annan hur kärlek ska kännas? Jag tror inte att vi väljer ett sätt att känna som vi kallar för ”kärlek”, som går att peta in i ett kollektivt fack… Jag vet inte hur någon annan känner kärlek. Jag vet knappt hur jag själv känner kärlek… ;) Däremot tror jag att vi kan lära av omgivningens beteende, hur vi ska bete oss när vi tycker oss känna kärlek. Homosexuella väljer inte att de ska attraheras av personer av samma kön – jag tror inte att man kan välja vilken slags känslor man ska känna, för att kalla det för ”kärlek”… jag tror faktiskt att det är ett område där man får bestämma helt själv hur man vill förhålla sig. Ingen kan ju egentligen kontrollera att man ”känner rätt”… ;)

    Jag använde inte evolutionsteorierna som ett sätt att förklara vare sig tvåsamhet eller icke-tvåsamhet, utan bara som en för mig ganska begriplig förklaringsgrund till varför vi överhuvudtaget kan tänkas vilja leva kollektivt… Att vi söker oss till grupper som inte för samma genuppsättning som vår egen vidare, säger inget om gruppvis selektion. Jag tror på ”den själviska genen”, och i den själviska genens intresse ligger att slippa kriga mot precis alla sina artfränder och att öka sin styrka genom att gruppen gemensamt använder sina aggressiva hormonsystem till att skaffa föda (även till min själviska gen) och skydda även min gen mot att bli dödad av andra arter eller fiender… Våra gener är tillräckligt ”smarta” för att vi ska kunna utveckla strategier som även på sikt gynnar oss mer än om vi bara kämpar för våra egna gener. Det betyder inte att vår ”grundsträvan” slutar att vara att föra våra egna gener vidare, som jag ser det.

    Jag har inte sagt att jag konstruerar kärlek på samma sätt som ”alla andra”, det är din tolkning som du förmodligen grundar i att jag överhuvudtaget ville diskutera frågan… Att jag frågade dig vad du vinner på att ifrågasätta kärleksbegreppet, var faktiskt bara att jag var nyfiken på varför du vill ändra förhållningssätt på den här punkten. Viljan att förändra något hos sig själv, kommer oftast ur en missnöjeskänsla med det sätt man har gjort saker på tidigare, och det missnöjet kan i sin tur ha ganska olika ursprung. Och om jag förstår dig rätt, så är ditt svar att du helt enkelt tycker att det känns mer naturligt för dig att sluta söka efter ”tillfredsställande kärlek på de flesta plan”, hos en enda person…? Jag är nyfiken på dina personliga bevekelsegrunder i frågan…

  10. Ja, jag tror att kärlek och vänskap egentligen är samma sak.

    Nej, jag menade inte att skilja på spontan och tanke-genererad kärlek. Min poäng är att det inte är så lätt att skilja på natur och kultur. Du pratade ju om hur förälskelse och kärlek är, vilket i mina öron lät som essentialism.

    Vad skönt att du känner att din upplevelse av kärlek är fri.

    Okej, då kanske kärlek (och religion?) går att förklara evolutionärt utan att man behöver ifrågasätta teorin om den själviska genen? Det verkar som att du har koll på det där.

    Jag formulerade slutet på min kommentar klumpigt och skrev därför om det. Jag är ledsen att du hann läsa det innan jag korrigerade mitt misstag. Det var inte så jag ville uttrycka mig.

    Om att sluta söka tillfredsställande kärlek på de flesta plan hos en enda person så är jag fortfarande öppen för en sådan relation, men jag är också öppen för andra varianter.

    Om mina bevekelsegrunder så är jag en duktig storebror som har spenderat en stor del av mitt liv åt att känna efter vilka värderingar och föreställningar som omgivningen har. Nu vill jag utforska vem jag är och vad jag tror på. Jag ser inte det som att jag ändrar mig själv, utan som att jag slutar ändra mig.

  11. Efter att ha läst på inser jag att en av vinsterna med teorin om den själviska genen är just att den kan förklara altruistiska beteenden. Dessutom finns det inriktningar inom modern evolutionsforskning, både inom biologisk genetik och social memetik, som menar att selektion sker på flera olika nivåer samtidigt, både inom och mellan sociala grupper. Det kräver ett nytt teoretiskt ramverk, vilket är på gång. Ett lästips är David Sloan Wilsons essä The new fable of the bees.

  12. Ja, det kluriga med att försöka förklara varför vi människor gör som vi gör, t ex hur det kommer sig att ”ointelligens” har överlevt genom årtusendena (som en kollega ville diskutera vid lunchen härom dagen – på förekommen anledning… ;)), är att det är så oerhört många parametrar som man måste ta hänsyn till (vara medveten om) för att kunna förklara varför vissa beteenden överlever… och vi människor klarar normalt sett inte att överblicka ALLA beroende parametrar, i alla fall inte samtidigt. Det kan hända att beteenden eller egenskaper som vi, ur ett kulturellt och socialt perspektiv, uppfattar som oerhört icke-önskvärda i ett samhälle eller en grupp, ändå fyller någon funktion som vi inte kan se, för att vi inte kan se oss själva tillräckligt ”kollektivt” och inte kan överblicka hur evolutionen har förändrats genom årtusendena.

    När det gäller binas ”osjälviskhet” så nämner inte essä-författaren (i alla fall inte inledningsvis) att alla arbetsbina har hälften av drottningens genuppsättning, och alltså dels är sterila och kan inte på enskilt-bi-nivå föra sina gener vidare, och dels faktiskt för sina egna gener vidare genom att hjälpa drottningen att föda fler avkommor (som ju HAR samma genuppsättning som arbetsbiet). En bikupa är ”en individ”, rent genetiskt… så den ”osjälviskhet” som arbetsbina visar, blir jämförbart med att min arm hjälper min mun att se till att min mage får mat i sig… det som gynnar hela individen, gynnar automatiskt det enskilda arbetsbiet (eller min arm, om man vill se det så! :))

    Jag tror att bilden av den enskilda människan som ursprungligen en sammanslagning av enskilda celler som samarbetar, är ganska vedertagen. Såvitt jag vet så tror man fortfarande på att mitokondrierna (cellernas ”energiverk”) ursprungligen var helt egna organismer, som lärde sig att de själva gynnades av att samarbeta med resten av cell-innehållet. Så jag antar att teorier om att ”klumpar av celler”, dvs människo-individer, kan gynnas av att samarbeta med andra ”cell-klumpar”, har kommit som en ganska naturlig följd-tanke…

Kommentarer är stängda.