relationskonstruktivism
Behöver vi verkligen sätta ord på våra relationer? Kan de inte bara få vara som de är?
Mitt svar är att man förstås får göra som man vill, men för mig är det viktigt att vara tydlig mot mig själv genom att sätta ord på allt det som är jag, som mina tankar, åsikter, känslor, minnen, upplevelser, förhoppningar, fysiska egenskaper och relationer. Jag känner att det är ett sätt att respektera mig själv på och att visa för mig själv att jag är värdefull.
Samtidigt förstår jag att inte alla prioriterar på samma sätt. En del känner att det finns sådant som är för privat för att formulera ens för sig själv, andra är rädda för vad de ska finna när de ser efter och ytterligare några vill inte stoppa in sig själva och sina relationer i begränsande fack. Jag tror att alla dessa farhågor ska tas på allvar, men inte att lösningen är att låta bli att beskriva. Däremot tycker jag att det är väl värt att fundera på hur man beskriver. Rent allmänt föredrar jag beskrivningar som
- fokuserar på det som är viktigt för mig,
- säger något som är någorlunda enkelt att observera och
- som ger mig handlingsfrihet.
Låt mig ge exempel på var och en av dessa punkter:
- Om jämlikhet är viktigt för mig bör jag sätta ord på hur ansvar delas i mina relationer. Gör jag det inte blir jag antagligen inte ens medveten om ojämlikheter. Om det inte är så viktigt för mig hur socialt accepterad en relation är så är det antagligen inte heller så viktigt att sätta ord på det.
- Jag har svårare att känna hur mycket jag älskar någon än om jag till exempel känner ömhet, förtjusning eller åtrå. Därför pratar jag hellre om hur känslomässigt laddad en relation är än om graden av kärlek.
- Ord som singel, ihop, vän, förhållande och så vidare klarar inte av att beskriva relationer som inte passar in i mononormen. Sådana beskrivningar tänker jag därför på som begränsande istället för något som ger handlingsfrihet.
Utifrån hur jag vill beskriva mina relationer så har jag kommit fram till att följande aspekter är väl värda att belysa:
- Beröring. Att vara fysisk. Att till exempel ta i hand, kramas, dansa, hålla armkrok, hålla i hand, hålla om, vara intill, kyssa, smeka eller ha samlag med.
- Spänning. Positiv eller negativ känslomässig laddning. Att till exempel känna förtjusning, ömhet, förälskelse, längtan, åtrå eller passion med, men också exempelvis att avsky, förakta eller frukta.
- Delanden. Gemensamma aktiviteter och åtaganden. Att till exempel samåka, fika, samtala, luncha, festa, promenera, sjunga i kör, träna, uppleva, dela ett hushåll, köpa villa, äga hund eller ha barn tillsammans med.
- Intimitet. Att vara förtrolig. Att vara sårbar och visa upp tankar, idéer, minnen, erfarenheter, känslor, rädslor, önskemål, längtor, drömmar eller andra delar av sig själv eller sin kropp på ett mindre censurerat sätt. Det kräver att man tas på allvar och bemöts med respekt.
- Vi-känsla. Känsla av samhörighet. Den är kopplad till hur benägna vi är att leva oss in i och respektera den andres perspektiv. Antagligen skapas den till stor del av att gemensamma aktiviteter och åtaganden prioriteras. Vi-känslan kan rankas längs den skala som går från utgrupp via ingrupp till förening, för att stjäla ord från både sociologi och kristendom.
Det finns mycket annat som också känns relevant att sätta ord på, men punkterna ovan är de som känns viktigast. Att välja ut en beskrivning bland alla möjliga är att konstruera något. Så här konstruerar jag mina relationer. Hur konstruerar du dina?