Visst kan det vara jobbigt att inte veta om den andre vill samma sak i början av ett förhållande? Lyckas du ta det med ro, jäktar du för att få snabb bekräftelse eller undviker du ämnet för att inte bli besviken? Oavsett vad så försöker anknytningsteorin förklara varför.
Det hela började med att John Bowlby studerade spädbarn på 1950-talet. Då var det vanligt att man skilde barn från deras föräldrar under sjukhusvistelser. Man tänkte att sjukhusets personal kunde ta över föräldrarnas roll. Studierna visade dock att barnen for väldigt illa och att föräldrarna fyller en viktig funktion dels som en hamn att söka skydd i när omgivningen är skrämmande och dels som en trygg bas att utgå från i utforskandet av omvärlden.
På 1970-talet föreslog Mary Ainsworth en modell med tre olika typer av anknytningsmönster, tryggt, undvikande och ambivalent, och i slutet av 1980-talet lyckades Mary Main visa att de anknytningsmönster som ett barn utvecklar återkommer i den vuxnes kärleksrelationer, men inte nödvändigtvis i andra typer av relationer. En vuxens kärleksrelationer fyller tydligen också en funktion som en skyddande hamn och en trygg bas. I slutet av 1990-talet visade Kelly Brennan att det räcker med två variabler för att beskriva anknytningsmönster, ängslighet och undvikandegrad, en modell som ersatte den tidigare med tre kategorier.
Om du vill ranka din ängslighet och undvikandegrad kan du göra det genom att ta testet Close Relationsships Questionnaire på yourpersonality.net.
Referenser
- R. Chris Fraley, A Brief Overview of Adult Attachment Theory and Research.