sorg

dejtinguppehåll

Jag har varit på några dejter efter det att min mor gick bort, men blir tvungen att acceptera att det går inte. Jag har helt enkelt ingen lust att dejta, så nu har jag dejtinguppehåll.

Att min kropp talar om för mig att jag inte orkar med kärleksrelationer när jag inte är i form, en logik baserad på erfarenheten att förhållanden tar mer än de ger, är ett problem som jag fortsätter att blunda för i förhoppningen om att det ska lösa sig av sig själv den dagen jag får uppleva att ett förhållande kan ge mer än det tar. Jag hoppas att jag är klokare än min kropp.

28 november, 2007 av relationer sorg

begravning

I lördags var jag på min mors begravning. Det blev en fin stund.

12 november, 2007 av sorg

a friend in need is a friend indeed

Hur bemöter man en sörjande människas sorg?

Jag sörjer min mors bortgång, men känner mig lugn och känner att jag orkar bära sorgen. Samtidigt finns en risk att jag bär all världens bördor på mina egna axlar helt själv, och det behöver jag ju inte. Därför har jag berättat för andra om min sorg och har mötts av medkänsla och omtanke som jag tacksamt har tagit åt mig och låtit mig stärkas av.

Människor reagerar väldigt olika på min sorg. Många av de som har fått veta genom någon annan undviker ämnet. Kanske är de rädda för att säga något dumt, eller kanske vet de helt enkelt inte vad de ska säga eller göra?

Bland de som öppet visar sitt deltagande, finns det de som är riktigt tagna av tanken på att våra nära och kära inte är odödliga, och några har jag fått sätta mig ned med och berätta om omständigheterna, hur jag mår och vad jag känner för att de ska bli lugna. Andra är mindre känslosamma, beklagar sorgen och visar att de bryr sig.

Någon enstaka har talat om för mig hur jag borde känna, tänka eller göra. I vanliga fall skulle jag ha tyckt illa om det, men det känns så futtigt i sammanhanget att det bara har runnit av mig. De menar nog inte illa, utan tänker nog bara att de behöver bidra på något vis för att visa att de bryr sig.

Mest imponerad är jag av hur flera bekanta utanför min närmaste krets av vänner har visat omtanke och medkänsla. Det får mig att undra om de kan bli mer än bara bekanta.

Kanske är det så som det sägs att a friend in need is a friend indeed?

1 november, 2007 av sorg

saknad

Så var det dags.

Strax före midnatt, måndag 22 oktober 2007 somnade mamma stilla in. Hon blev 60 år gammal.

Det är så länge sedan hon fick sin diagnos att jag inte längre minns när det var. Kanske är det sju år sedan. Kanske är det mer.

Hennes diagnos var Alzheimer och sedan hon fick den har jag, min far och mina syskon sett henne lämna oss sakta. Sorgen har varit en del av våra liv. Inte så stark, men ständigt närvarande.

Jag är förstås ledsen, men känner mig ändå lugn. Det finns en tröst i att mamma mådde bra under nästan hela den tid hon var sjuk. Alzheimer kallas ibland för de anhörigas sjukdom och det tycker jag är en bra beskrivning.

Min vecka har på många sätt varit som alla andra veckor; Jag har jobbat, tränat, dansat och umgåtts med vänner. På ett sätt har den dock varit väldigt annorlunda; Kramar, leenden och andra människors omtanke har betytt så mycket mer än vad de brukar göra.

Vila i frid, älskade mamma. Jag saknar dig.

27 oktober, 2007 av känslor sorg

sorg

Det finns sorg i mitt liv. För det mesta inte så mycket, men ibland lite mer. Nu har det varit lite mer under några dagar och då känner jag mig tacksam över att jag ändå har så många underbara människor i mitt liv. Det är vad jag behöver.

17 oktober, 2007 av känslor sorg