visioner

fyrfärgskonsekvens

Så vilka konsekvenser får det då att jag beskriver mina relationer i fyra färger, det vill säga utifrån hur fysiska, spännande, delande och förtroliga de är? Det går förstås att beskriva en relation på många olika sätt. Till exempel hade jag kunnat prata om hur mycket vänskap respektive kärlek som finns i relationen, hur länge den har varat och hur mycket bekräftelse jag får i den. Spelar det någon roll vilken beskrivning jag väljer?

För det första är det sätt som jag beskriver en relation på avgörande för vad jag blir medveten om. Om jag inte sätter ord på hur jag ger respektive får bekräftelse i en relation är jag antagligen inte så medveten om det. Däremot kommer jag att vara medveten om könsmaktordningen om jag beskriver mina relationer i termer av makt och kontroll. Att välja beskrivning är förstås inte så enkelt som att försöka komma på vad som är mest sant. Ord som ”bekräftelse” och ”makt” är ju båda bara enkla modeller som belyser olika aspekter av en komplex verklighet. Det går inte att säga att det ena är mer sant än det andra.

Istället är frågan om hur jag beskriver en relation till stor del en fråga om vilka värderingar jag har. Vad vill jag se och vad är inte lika intressant för mig? Det är en sådan värdering som ligger bakom att förtrolighet, men inte maktförskjutning finns med i min beskrivning. Jag är visserligen fascinerad av makt och ansvar, men beslutade mig för att andra aspekter är viktigare. Det valet gör mig mer medveten om hur många förtroliga relationer jag har och mindre medveten om hur maktförskjutningen i dem ser ut. För mig är det i sin ordning, samtidigt som jag inser att det inte är så för alla.

Ytterligare en sak som jag tycker är viktig, naturvetare som jag är, är att jag upplever att de aspekter av en relation som jag beskriver är någorlunda enkla att observera. Att säga att jag har en lila relation kommer förstås att påverka min upplevelse av den, men eftersom jag tycker att det är svårt att avgöra vad som gör en relation lila så väljer jag bort den typen av beskrivningar. Ett mindre överdrivet exempel är att jag har svårare att precisera hur mycket jag älskar någon än om jag känner ömhet, förtjusning eller åtrå. Därför pratar jag hellre om graden av spänning än graden av kärlek. Även hur fysisk, delande och förtrolig en relation är tycker jag är hyfsat enkelt att sätta ord på. Det tror jag gör beskrivningen mer användbar och konstruktiv.

För att bli mer konkret gör den beskrivning som jag har valt det tydligt för mig att jag idag har ganska gott om förtroliga relationer och även om de flesta är med personer som jag inte delar så många aktiviteter och åtaganden med, så är mitt behov av intimitet i hög grad tillfredsställt. Inte minst, inser jag, har jag en väldigt intim relation med mig själv; Jag spenderar mycket tid på egen hand, bland annat på denna blogg, vilket känns bra. Så vill jag ha det.

När det gäller delande ligger jag också på en bra nivå. Jag har gott om människor som jag dansar, tränar och upplever saker med och håller på att utöka mitt umgänge med ytterligare några som jag då och då delar en fika eller lunch med. De riktigt stora projekten, som hus och barn, känns inte viktiga.

Spänning, och kanske framför allt de starkare känslorna, har jag saknat och gör fortfarande i viss mån, och en viktig drivkraft bakom mitt ifrågasättande av hur jag konstruerar mina relationer är att hitta vägar till att njuta mer av mina relationer. Det känns som att jag är på rätt väg och jag är glad för det.

Relationer som är mer fysiska saknar jag dock och här behöver jag göra något. En relation som är fysisk, men varken spännande, delande eller förtrolig känns inte så lockande, men en relation som är både förtrolig och fysisk låter intressant. Det tror jag skulle göra den väldigt spännande.

5 november, 2008 av relationer visioner

medveten närvaro och acceptans

Efter att ha läst Anna Kåvers bok om acceptans och Åsa Nilsonnes bok om medveten närvaro skulle jag vilja sammanfatta deras tankar som ett förhållningssätt till livet som är väl värt att sträva efter. Det handlar om

  1. att observera och vara uppmärksam på det som händer just nu och vilka tankar, känslor och andra reaktioner det väcker,
  2. att sätta ord på sina observationer, utan att undvika, förvränga eller värdera, medveten om att tankar och känslor är subjektiva, samt
  3. att delta smidigt utan fokus på sig själv.

Var och en av dessa punkter har en poäng. Att tillåta sig att vara i nuet kan vara behagligt och rofyllt. Dessutom är det konstruktivt eftersom nuet är den enda tidpunkt som kan påverkas. Med uppmärksamhet följer också friheten att välja fokus, vilket inte behöver vara på den starkaste känslan. Till exempel kan den vackra utsikten göra höjdrädslan mer uthärdlig.

Det luddigt sagda är det luddigt tänkta, och om man i ord preciserar sina observationer klarnar mycket. För att fatta välgrundade beslut är det viktigt att inte undvika eller förvränga någon del av upplevelsen. Även värderande beskrivningar är problematiska eftersom de aktiverar sekundära tankar och känslor som inte nödvändigtvis är relevanta och konstruktiva just nu; Vad gott gör det mig att tänka på mig själv som en dålig dartspelare när jag ska kasta min nästa pil?

Det kan också vara bra att påminna sig om att upplevelser är subjektiva; Det skrämmande ljudet i hallen behöver inte vara en inbrottstjuv. Det kan också vara posten. På samma sätt behöver inte utebliven bekräftelse betyda att man inte är omtyckt. Känslan är bara en tolkning av verkligheten.

Sedan får uppmärksamhet och närvaro konsekvenser. Att se sin smärta och acceptera att det gör ont leder till ett annat agerande än ett förnekande gör. Att sluta värdera upplevelsen av andra gör att vi bara är istället för att fokusera på oss själva.

3 oktober, 2008 av mekanismer visioner

uppföljningsmöte

Idag var jag på uppföljningsmöte hos den jobbcoach jag träffade under hösten. Stämningen på dagens möte var hoppfull och positiv. Den akademiska arbetsmarknaden ser nämligen annorlunda ut jämfört med hur den gjorde för ett halvår sedan. Flera tjänster inom mitt område har lysts ut under våren och ännu fler tjänster är på gång. Det är inte orimligt att jag inom snar framtid har fast anställning på något svenskt universitet.

För det är vad jag vill. Efter att ha undervisat i snart nio månader i streck känner jag att jag trivs väldigt bra med det. Den respons och bekräftelse jag får av mina studenter ger mig väldigt mycket och vidarutvecklingen av kurser och av min egen lärarroll är mycket stimulerande. Också lusten att forska finns, även om tiden till att göra det inte har gjort det.

Det vikariat jag har just nu tar slut sista juni och hösten är oviss. Planen är dock att fortsätta leta vikariat att hanka mig fram på tills jag får fast jobb.

10 juni, 2008 av visioner

nyårslöfte

Inför det nya året tänker jag på min jobbcoachs råd om att arbeta inåt, utåt, framåt. Jag vill använda strategin inte bara i mitt sökande efter en ny karriär utan också för att finna en hjärtevän. Många kastar sig efter första bästa, både när det gäller jobb och partner, och risken finns att man inte träffar riktigt rätt eller inte lyckas alls. Istället vill jag följa min jobbcoachs råd om att lära känna mig själv och undersöka marknaden så att steget framåt blir enkelt och den man väljer är någon som vill ha en.

Under det gångna året har jag lärt mig mycket om mig själv. En av de viktigaste pusselbitarna har varit en ökad förståelse för min duktiga sida och mer allmänt har jag lärt mig att jag har en hel arsenal av både introverta och extroverta strategier som kan driva mig och ge mig stimulans och energi. Istället för att bara vara duktig kan jag bredda mig och därmed stå mer stabilt.

Kopplat till vad som kan ge mig energi hör en annan pusselbit, nämligen en ökad förståelse för min sociala känslighet. En sida av myntet är en homogeniserande, lyhörd och förstående sida. En annan är konflikträdsla och obehag vid negativ kritik. Det gör att sociala sammanhang kan ge mig otroligt mycket, men bara där jag känner att jag blir accepterad och respekterad som jag är.

Rent konkret betyder det till exempel att jag letar efter arbetsuppgifter med handledande eller coachande inslag och ett förhållande där jag känner att jag duger som jag är och inte behöver göras om för att vara uppskattad.

Under året som kommer vill jag nu istället rikta mig utåt. Jag vill utvidga och använda mitt sociala nätverk för att kartlägga arbetsmarknaden och för att lära känna fler potentiella partners. Att hitta kontakter i industrin tror jag inte blir särskilt svårt. Det känns som att jag redan är på god väg. Att hitta jämnåriga singlar känns som en större utmaning, inte minst som jag i valet mellan extrovert eller introvert dans inte egentligen hade något val. Beslutet var redan fattat och det blir tango till våren. Men förhoppningsvis ger det några nya kontakter och kanske kan jag också bli bättre på att utforska det nätverk jag redan har.

28 december, 2007 av visioner

jobbcoach

Igår var jag hos en jobbcoach.

Bortsett från ett tre månader långt vikariat i våras har jag varit arbetslös i snart ett år. Under den tiden har jag letat efter forskartjänster och lektorat, både i Sverige och utomlands, men det finns väldigt få tjänster att söka. Jag känner därför att det börjar bli dags att fundera på vad jag vill göra om jag skulle göra något annat.

IT-branschen skriker efter konsulter och behovet av ingenjörer av olika slag är stort just nu, så det vore antagligen inte svårt för mig att hitta ett kvalificerat och högavlönat arbete. Frågan är bara om det är vad jag vill?

Kopplat till dessa funderingar är arbetet med min personliga utveckling och mina funderingar kring vad som driver mig och vad som är viktigt för mig.

Allt detta och lite till pratade jobbcoachen och jag om och tanken är att det ska bli en liten serie av samtal kring olika ämnen. Till nästa vecka har jag i uppgift att fundera kring hur jag har gjort mina stora val tidigare i livet och vilka personer, värderingar och händelser som då har varit avgörande för hur jag har valt.

Det känns som att det kan bli en mycket intressant och spännande resa!

20 september, 2007 av visioner

åtgärdsprogram

När jag började fundera på hur jag skulle kunna förändra de sex komponenter som jag har identifierat i mitt schema upptäckte jag till min förvåning att jag redan har påbörjat arbetet. Insikten stärker mig och bekräftar en av mina positiva automatiska tankar; Stöter jag på problem så löser jag dem.

Det finns flera personer som förtjänar kredit och har min tacksamhet för att ha stöttat och inspirerat mig, men denna gång ger jag mig själv kredit för att ha gett mig ut på jakt efter nya tankesätt.

Mitt åtgärdsprogram är:

  1. Jag vill undvika att göra sådant som får mig att känna mig duktig och istället göra sådant som känns lustfyllt.

    Ett exempel är att jag la musikintresset på hyllan förra sommaren efter att ha insett att det var starkt förknippat med prestationer.

  2. Jag vill vara mig själv närmast och därmed mindre anpassningsbar och självuppoffrande.

    Jag har nyligen upptäckt att om jag låter bli att vänta på att andra uttrycker sina behov utan istället är själv först ut på plan så blir jag mindre självuppoffrande.

  3. Jag vill välja bort förhållanden som inte svarar mot mina behov.

    Så har jag nog alltid tänkt, men problemet är att jag har gått på känsla utan att veta hur det känns när mina behov är uppfyllda. Nu har jag en checklista för sunda kärleksrelationer till min hjälp.

  4. Jag vill ta mer plats och berätta vad jag känner och tänker, även om inte någon frågar.

    Den resan började på en frågespalt om sex och samlevnad som jag hittade på nätet i december 2005. Sedan dess har min vandring fört mig via flera forum och communities till denna blogg. Jag upptäckte fort hur bra jag mår av att uttrycka mig och har därför börjat leta efter människor som klarar av att möta mig i mina funderingar.

  5. Jag vill umgås med människor som respekterar och accepterar mig som jag är.

    Sedan förra hösten har jag börjat välja umgänge på ett nytt sätt: Jag gör saker tillsammans med människor som möter mig med ett glatt ja när jag föreslår något och låter kontakter med de som alltid velar rinna ut i sanden. Mitt syfte var att få känna mig mer bekräftad men en bieffekt är att jag nu känner att alla mina vänner bemöter mig med respekt och acceptans.

  6. Jag vill stanna kvar och ta konflikter.

    Min impuls att lägga benen på ryggen när jag uppfattar någon som aggressiv är mycket stark, men jag har börjat hitta knep för att hantera det. Ett sådant knep är att kommunicera via epost. Nätet filtrerar bort kroppsspråk, ansiktsuttryck och tonfall, vilket gör det lättare för mig att stanna kvar när någon visar negativa känslor. Bland annat vågade jag i nyårsskiftet för första gången lyssna på min brors berättelse om hur det kändes att växa upp med mig som storebror.

10 augusti, 2007 av visioner

ett nytt schema

Efter att ha beskrivit det schema som är kopplat till mitt undvikande anknytningsmönster ligger det nära tillhands att fundera på hur jag skulle vilja tänka, känna och bete mig istället. Efter lite funderande tänker jag att detta är vad jag skulle vilja ersätta mina omedvetna automatiska tankar med:

  1. Jag duger som jag är.
  2. Mina behov är viktiga.
  3. Jag kommer att hitta en kärleksrelation som svarar mot mina behov.
  4. Jag är eftertraktad.
  5. Det är inget fel på mig.
  6. Jag har rätt att uttrycka vad jag känner.

Jag hoppas att var och en av dessa automatiska tankar väcker följande känsla:

  1. Jag känner mig värdefull.
  2. Jag känner mig betydelsefull.
  3. Jag känner mig hoppfull.
  4. Jag känner mig självsäker.
  5. Jag känner mig avslappnad.
  6. Jag känner mig trygg.

Förhoppningsvis ger var och en av känslorna upphov till ett beteende som inte är undvikande:

  1. Jag gör det som jag tycker om.
  2. Jag berättar för andra om vad jag tycker.
  3. Jag letar vidare om en partner inte motsvarar mina behov.
  4. Jag bjuder på mig själv.
  5. Jag är.
  6. Jag uttrycker negativa känslor och undviker inte konflikter.

Dessa beteenden borde bekräfta de nya automatiska tankarna.

9 augusti, 2007 av visioner

kan jag vara den jag vill vara?

Personlighetstester kan vara roliga eftersom de hjälper en att utforska den bild man har av sig själv. Kanske kan man till och med ifrågasätta sina egna föreställningar och fundera på när de stämmer överens och inte stämmer överens med det man upplever. Dessutom bidrar personlighetpsykologin med ett språk och som vanligt är relevant terminologi en av de viktigaste nycklarna till förståelse. Allt detta är bra, men det som verkligen fascinerar mig är inte vad jag är utan vad jag vill bli.

Att jag ser mig själv som en resenär i tiden på väg mot föränderliga och sakta klarnande mål, är förstås också ett av mina personlighetsdrag; Jag är, enligt Myers-Briggs klassificering, intuitiv.

Kanske skulle jag må bättre av ett mer balanserat förhållningssätt, lika ofta sensoriskt kännande i nuet som intuitivt uppfattande och med sikte på framtiden? Att oftare vara utåtriktat och bara göra istället för att alltid vända blicken inåt och tänka efter först kanske också skulle göra mig gott? Och hur är det med min känslomässiga stabilitet? Vill jag att glädje, lycka och njutning ska kännas starkare även om priset är att sorg, saknad och förtvivlan blir mer intensivt?

Å andra sidan undrar jag hur fri jag är att forma min egen personlighet? Det är ingen tvekan om att människors personlighet kan förändras. Trauman och livskriser leder ju ofta till det, men det betyder inte att det är lätt att ändra sig eller att alla delar av personligheten är lika föränderliga. Att försöka ändra något som är väldigt svårt att ändra leder förstås till frustration och en känsla av otillräcklighet. I så fall är det bättre att acceptera sig själv som man är.

Så hur vet man vad man kan och inte kan förändra?

30 juli, 2007 av jag visioner

värd att skydda

Jag anser att var och en måste få skaffa sig en egen uppfattning och jag brukar inte berätta för andra om min religiösa övertygelse. Jag vill inte rubba någon annans världsbild och därmed riskera att göra den som funnit lycka olycklig. Lika försiktig är jag i andra existentiella frågor och mer allmänt när det gäller övertygelser som påverkar hur man ser på och lever sitt liv.

Ett problem med det, som jag först nyligen blivit varse om, är att jag far illa av att inte uttrycka vem jag är. Budskapet jag sänder till mig själv är att det inte spelar någon roll vad jag tänker och tycker. Att jag på denna blogg har skrivit om var jag står i religiösa och sexualpolitiska frågor är ett försök att ändra på det tankesättet och istället sända mig själv budskapet att min åsikt är värdefull.

Det finns en fråga där jag oftare än andra möts av oförstående och en missionerande attityd. När andra försöker lära mig vad som är bäst för mig blir mitt val att inte uttrycka min övertygelse också ett val att inte värna mig mot övertramp. Budskapet till mig själv blir då ännu mer självförnekande; Jag är inte ens värd att skydda.

Den som är nyfiken på vilken fråga det handlar om kan titta på IQs nya film som jag tycker problematiserar frågan på ett utomordentligt bra sätt. Den visas just nu bland reklaminslagen på bio och tv. Den går också att se på IQs hemsida.

Det är dags att jag börjar berätta vad jag tror på. Jag är värd att skydda.

Uppdatering 081219: Filmen finns inte längre på IQs hemsida, men väl på youtube.

25 maj, 2007 av visioner

offentlighetsprinciper

Offentlighetsprincipen är en av demokratins hörnstenar. Den säger att myndigheters verksamhet så långt som möjligt ska ske i öppna former. Tanken är att motverka maktmissbruk och att ge medborgare möjlighet att reagera om något inte verkar gå rätt till.

Ibland tänker jag på mig själv med alla mina spretande viljor som en parlamentarisk demokrati. För att jag ska fungera bra behöver jag pröva mina tankar och värderingar på andra, vilket belyser missuppfattningar och motverkar inskränkta värderingar. Även jag mår bra av en offentlighetsprincip.

Jag tror att förhållanden också mår bra av en offentlighetsprincip. De värderingar som finns i relationen behöver prövas på andra människor. Det motverkar maktkamper och ger perspektiv på relationens värderingar. Det kan också vara till hjälp om kommunikationen fungerar dåligt, vilket verkar vara vanligt.

Jag respekterar till fullo människor som värnar sitt privatliv och jag menar inte att man ska vara öppen om allt med alla. Jag menar bara att öppenhet med människor som klarar av den inte är något att vara rädd för, utan tvärtemot hälsosamt. Om det finns saker man inte kan berätta för någon är det nog ett tecken på att allt inte är i sin ordning.

24 april, 2007 av kommunikation relationer visioner