Igår var jag hos en jobbcoach.
Bortsett från ett tre månader långt vikariat i våras har jag varit arbetslös i snart ett år. Under den tiden har jag letat efter forskartjänster och lektorat, både i Sverige och utomlands, men det finns väldigt få tjänster att söka. Jag känner därför att det börjar bli dags att fundera på vad jag vill göra om jag skulle göra något annat.
IT-branschen skriker efter konsulter och behovet av ingenjörer av olika slag är stort just nu, så det vore antagligen inte svårt för mig att hitta ett kvalificerat och högavlönat arbete. Frågan är bara om det är vad jag vill?
Kopplat till dessa funderingar är arbetet med min personliga utveckling och mina funderingar kring vad som driver mig och vad som är viktigt för mig.
Allt detta och lite till pratade jobbcoachen och jag om och tanken är att det ska bli en liten serie av samtal kring olika ämnen. Till nästa vecka har jag i uppgift att fundera kring hur jag har gjort mina stora val tidigare i livet och vilka personer, värderingar och händelser som då har varit avgörande för hur jag har valt.
Det känns som att det kan bli en mycket intressant och spännande resa!
Du har alltså finansierat din arbetslöshet själv? Jag antar att du inte belastar samhället på något sätt när du går arbetslös?
Jag har haft a-kassa. Säg gärna vad du tänker.
Jag har just sagt upp mig, kommer att bli arbetslös om ett par veckor… Tror jag har något att lära av dig i fråga om inställning, när jag så småningom skall söka nytt jobb… Loppispoppis talar om att belasta samhället, du ser arbetet som ett sätt till självförverkligande! Bra!:) Var har du hittat det livsbejakande synsättet? Fick du det med dig hemifrån? :)
Jag läser din blogg, carulmare, och följer dina funderingar kring och efter uppsägningen med stor nyfikenhet.
Det är en bra fråga du ställer. Jag har alltid ställt krav på att det jag jobbar med är meningsfullt och givande, ända sedan barndomens sommarjobb. Det verkar som att min låga självkänsla inte har varit så handikappande i professionella sammanhang som i vänskaps- och kärleksrelationer. I jobbet har istället mitt goda självförtroende betjänat mig bra.
Jag tycker det är fel att gå arbetslös när det finns fullt med jobb som passar därute.
Klart att jag vill göra rätt för mig, och inte låta andra försörja mig om jag har möjlighet att göra det själv. Och jag förväntar mig att andra ska göra det också. Tänk om alla skulle gå på a-kassa bara för att de inte hittat ett jobb som passar precis alla sina kvalifikationer och vilja till självförverkligande. Och ska verkligen alla andra arbetande finansiera det?
Jag har också gått arbetslös i sju månader för några år sedan, men då var det lågkonjunktur och det gick inte att få något jobb. Då var jag inte berättigad till a-kassa, för jag hade inte jobbat tillräckligt länge. Men jag klarade mig, och jag såg till att skaffa ett jobb så fort det gick.
Jag förstår carulmare i att hon säger upp sig. Och tror på att hon kan hitta ett jobb som tillåter henne arbeta på det sätt hon kan. Det är en rättighet.
Men, jag tycker du ska arbeta, Henrik. Varför gör du inte det?
Först ska jag berätta att det idag blev klart att jag kommer att arbeta i ytterligare tre månader på mitt gamla jobb med start första oktober, så jag kommer snart att bli utskriven från arbetsförmedlingen och därmed också avregistrerad från a-kassan. Jag hoppas att det kan vara till någon tröst.
Sedan vill jag påpeka att jag, så vitt jag förstår, inte har brutit mot några regler, men jag inser samtidigt att ditt argument är av moralisk karaktär. Där får jag säga att jag inte har något dåligt samvete. Jag tror att även samhället i det långa loppet vinner på att jag arbetar med något jag trivs med.
Jag har trivts väldigt bra med det jag har gjort och ville verkligen göra ett ordentligt försök att hitta något liknande. Nu börjar jag inse att det inte är så lätt och det är antagligen dags att byta inriktning. Du får det att låta som ett enkelt steg att lägga en tioårig karriär åt sidan för att istället göra något nytt, men för mig är det en process som har tagit tid och antagligen kommer den att ta ytterligare tid. Det är som att bryta upp från ett längre förhållande; In i det sista klänger man sig fast vid det gamla och hoppas att det ska gå att hitta en lösning.
Ett stort tack för att du berättar vad du tänker! Jag tycker om att föra en dialog om saker och ting, särskilt om man tycker och tänker olika.