En professor i träningsoverall. På ett hotell.
En flygplats med halvätna smörgåsar. En plastpåse i väskan. Jag packar om. Just ja, jag hjälper en kvinna som svimmar och leker hjälte för några ögonblick innan jag återgår till mina packningsbestyr. Är de inte bara att slänga? Varför sparar jag smörgåsarna?
Professorn ler i sin träningsoverall. Han småpratar lite och ger sig iväg på sin löptur. I Strasbourg.
Flera smörgåsar. Och en röksten. Jag är på bussresa i fjärde klass. Mamma packar för många och man ska ju äta opp, så jag äter vid varje stopp. Ingen röksten för mig. Jag försöker förklara både innan och efter men mamma förstår inte.
Inte en ton på ett halvår och jag saknar det inte alls. Tycker jag ens om att sjunga?
Professorn ler i sin träningsoverall. Han står i lobbyn på hotellet i Strasbourg.
Jag undrar om smörgåsarna på flygplatsen. Har det hänt eller är det en dröm?
Inte en ton på över ett halvår. Det var skönt att lämna brandstationen. Det är över nu. Jag hade dåligt samvete och ansträngde mig för att undvika att bli avtackad för mitt svek. Det är också över nu.
Professorn ler. Och jag med honom. Träningsoverallen är borta. Nu har han en bibba nötter i famnen.
Ett högt h från en gudinna. Det är fler som presterar.
Musiken som professorn skrev flödar. Den är ny fast gammal, eller kanske gammal fast ny. Bachsistisk. En hyllning till gud. Fast jag tänker mer på greken och hans grotta. Det verkliga livet är inte så där. Det är skuggor på insidan av en grotta.
Klangmattorna klingar repetativt i kroppen. Jag är matt i kroppen. En matta för kroppen. Trött.
Taket i kyrkan i Strasbourg blev sönderbombad under kriget, men renoverandes igen. Var det så? Minns jag rätt? Tycker jag om att sjunga?
Professorn i träningsoverall ler mot mig med sin bibba av nötter. Sängen är skön även om det är trångt i den sönderbombade kyrkan. Jag undrar om jag egentligen ville se rökstenen? Gudinnan sjunger sin hyllning och mattan ger mig ro.
Det finns så många spår. Livets kontrapunkt är full av trådar som inte passar ihop. Man får försöka göra något fint av dem. Som en skugga i en grotta.
Det blir nog ingen mer sång för mig. Och smörgåsarna måste jag slänga bort.
Jag driver iväg och allt blir blått.
