Så där riktigt ordentligt arg har jag bara blivit en enda gång i mitt vuxna liv. Lite småirriterad har väl hänt, fast egentligen inte så ofta det heller.
Den gången, då det verkligen kokade över, ledde det till ett trasigt soffbord, en bula i pannan och slutet på ett långt förhållande. Ilskan gjorde det lätt för mig att säga ifrån. Det fick vara nog. Jag orkade inte längre.
Ilskan verkar vara en kraft som till sin natur är egoistisk. I vreden är det jag, mina behov och mina gränser som kommer fram. Och utan ilska är det lätt att accepterar att andra tränger sig på eller till och med kränker.
Hur kommer det sig då att ilskan och vreden tar så liten plats i mitt liv?
Till viss del är det för att jag lever i en miljö som är ganska trygg. De övertramp och kränkningar jag utsätts för är små och jag behöver inte reagera så starkt.
Till viss del beror det på att jag är känslomässigt stabil. Mina känslor blir sällan särskilt starka, oavsett sort. Jag är som en klippa som känner vindarna, men böjs inte på samma sätt som träden gör. Väldigt praktiskt, men också lite tråkigt.
Till viss del finns där en självkontroll som jag har övat på under hela mitt liv. Jag är van att hålla fast min ilska och har tänkt att det är något fint i det. Som så mycket annat är det nog inte en värdering jag har kommit fram till på egen hand utan en jag har lyssnat mig till.
Miljön är jag glad över och klippan är nog som den är, men självkontrollen kan jag välja. I min strävan efter att bättre känna och uttrycka, bör nog ilskan få hög prioritet.
Jag tror ju att man själv bestämmer vem man är till stor del. Att jaget är summan av medvetna och omedvetna ställningstaganden och beslut. Så då också sin egen självbild, som du bestämt dig för klippa. Något annat som dominerar min förståelse av världen är att allting förändras och att inget är vad det varit eller blir vad det är. Ständig förändring. Du skriver att klippan är nog som den är och det är den, om du bestämmer dig för det om och om igen, tror jag.
Fråga en intersexuell om han eller hon tror att det går att se sig själv som en människa av det kön som kroppen har. Fråga en homosexuell om han eller hon kan se sig själv som heterosexuell. Jag tror nog att det finns delar av självbilden som är svåra att påverka.
Om styrkan hos mina känslor går att påverka har jag svårt att uttala mig om. Jag vet inte ens hur jag skulle kunna ta reda på en sådan sak. Det jag vet är att jag kan påverka min upplevelse av dem, och kanske är det så du menar? Där tänker jag att aggressivitet och sexualitet kan vara förlösande krafter.
Jag är inte säker på att vi är på samma spår eller i samma begreppssfär, men jag förstår inte riktigt varför en homosexuell inte skulle kunna se sig som heterosexuell och vice versa. Snarare ser jag det kanske som ett tankesprång alla borde göra lite då och då. Om jag var den andre eller det andra? Vad skulle ske då?
Jag tror att många homosexuella verkligen har försökt, men inte lyckats se sig själva som heterosexuella. Då tänker jag på självbild och inte inlevelseförmåga. Jag trodde ditt budskap var att man kan välja sin självbild? Det stämmer nog ibland, men inte alltid.
Jag tror inlevelseförmåga och självbild hör ihop och jag tror fortfarande att man till stor del kan bestämma vem man är. Det finns ju inget som stämmer alltid, som jag ser det.
När nu febern har lagt sig kan jag tänka mer klart. Är det inte så att självbilden bör formas utifrån två förutsättningar?
För det första ska den stämma överens med den upplevelse man har av verkligheten. En homosexuell vän sa en gång att det är genom utlevelse man lär känna sig själv. Om det känns bra att ha sex med någon av samma kön och olustigt att ha sex med någon av motsatt kön är det nog väldigt svårt att se sig själv som heterosexuell, trots det heteronormativa trycket. Att lyckas är att leva en lögn.
För det andra är det viktigt att självbilden är flexibel. Det får inte bli så att en homosexuell identitet hindrar den som vill ha sex med någon av motsatt kön att ha det. Då är det bättre att ifrågasätta självbilden än känslorna och upplevelsen av verkligheten.
Att inget är statiskt håller jag med om. Tanken om att inlevelseförmåga och självbild hör ihop har jag dock svårt att ta till mig. Jag känner inte någon fysisk attraktion till mäns kroppar, men med hjälp av min erfarenhet av hur det känns att vara attraherad av en kvinnokropp och det som andra berättar om sin upplevelse av det attraktiva i en manskropp, har jag skapat mig en bild av hur det känns att vara attraherad av mäns kroppar. För mig är inlevelseförmåga och självbild olika saker. Det är kul, bless, att vi ibland har olika syn på saker och ting!
När det gäller mitt känsloliv så tror jag faktiskt att mina känslor sällan blir särskilt starka. Det är en bild jag har som stämmer överens med min upplevelse. Jag är redo att ändra den bilden om min upplevelse skulle ändras. Att ändra den innan upplevelsen förändras skulle kännas som en lögn och det tror jag är fel väg att gå. Den väg jag just nu tror på är att släppa aggressiviteten och sexualiteten lös och se vart det tar mig.
Kanske kan man se det som att prova olika roller, om jag är känslostarkare än vanligt hur blir det då? Om jag behärskar mig mer än vanligt hur blir det då? Kanske är jag helt teaterskadad, men jag ser inget fel med att prova lite. När man provar det nya kan man få se saker man aldrig skådat hos sig själv innan, är min erfarenhet. Och att det även gäller känslor. Att känner du en antydan, så följ den och ös på. Eller som jag kanske behöver mer som är van att ta i med det emotionella och ge vika för det, när jag får håll och gör något jag inte brukar. Då kan jag växa i det. Det är nog som så jag tänker mig att inlevelse förmåga kan förändra självbilden ungefär.