jag

Efter att ha läst Äldst, yngst eller mittemellan kan jag nu berätta vad statistiken säger om mig. Som storebror är jag pliktskyldig, ansvarstagande, ambitiös och högpresterande. Mitt självförtroende är gott, men min självkänsla är inte alltid på topp.

Likt guden Janus har jag två ansikten. Det ena vänder jag mot mina föräldrar och andra auktoriteter och värnar om deras värderingar, seder och traditioner. Det andra vänder jag mot mina syskon och andra medmänniskor och stöttar och hjälper som en garant för det som komma skall. Med en fot i det förflutna och en i framtiden är jag både pålitlig och omtänksam, och fungerar som allra bäst då jag behövs som allra mest.

Detta mönster är mer uttalat hos mig än hos storasyskon i allmänhet, dels därför att jag har tre yngre syskon, vilket är fler än de flesta har, och dels därför att jag är pseudotvilling; Redan när jag var fjorton månader gammal började jag konkurrera om mina föräldrars uppmärksamhet eftersom jag då fick en lillebror som behövde den mer.

Eftersom vi länge var tre bröder innan våra föräldrar till slut fick en dotter så borde jag också vara mer tävlingsinriktad än andra storasyskon och dessutom mer maskulin som man. Att mitt behov av att tävla med andra mest är som för storasyskon i allmänhet och att jag ibland uppfattas som androgyn med både många maskulina och många feminina sidor skulle kunna bero på min mors inflytande.

Min mor var endabarn och betydde allt för sina föräldrar. Hon var både det finaste de hade och den enda de hade. Redan som ung fick hon ta stort ansvar, inte bara om sig själv utan även om sina hårt arbetande föräldrar som behövde hjälp i hemmet. Det kan vara en av anledningarna till att hon senare i livet tog så stort ansvar för att jag skulle lära mig att sköta ett hushåll och ta om hand om mina syskon. Att hon inte ville att jag skulle bli som min far, som tack vare en duktig storasyster aldrig behövde göra något i sitt barndomshem, kan vara en annan.

Yrkesmässigt gör kombinationen av att vara ansvarstagande och målinriktad, blandat med den pedagogiska ådra jag utvecklat som storebror, att jag med stor sannolikhet söker mig till ledarpositioner. Där känner jag mig sedd och uppskattad.

Den bästa partnern för mig är en lillasyster med minst en bror. Ett förhållande med en storasyster skulle vara en ständig kamp om positionen som den duktigaste och någon utan bröder skulle ha svårt att förstå hur någon som inte bara är en bror utan också växt upp med två stycken fungerar. Dessutom skulle en otålig, rebellisk och artistisk lillasyster kunna visa mig på det lustfyllda, härliga och auktoritetsfria livet som är här och nu istället för i framtiden eller i det förflutna.

Om inte alla krav och förväntningar jag har på mig själv gör att jag får hjärtinfarkt och dör i förtid är chanserna goda att jag lever länge. Om jag lär mig att lätta på min börda, eventuellt med hjälp av en psykoterapeut likt många andra storasyskon, kan jag till och med bli lycklig.

Inspirerad av Daniel Abrams har jag börjat fila på ett credo, min egen personliga trosbekännelse. Poängen med övningen är att bli mer medveten om vad jag tror på och att fundera på om jag håller med om mina egna antaganden.

Jag har börjat med det mest grundläggande om världen runt omkring mig och hur jag tänker på den. Jag inser att jag har flera andra, aningen mindre grundläggande antaganden som påverkar hur jag lever mitt liv. Ett sådant är att jag tänker att jag bara har ett liv. Förhoppningsvis kan de komma med i nästa version av credot.

Det finns också sådant som jag skulle vilja tro, som till exempel det jag skrev när jag formulerade ett nytt schema. Det känns ännu mindre grundläggande och kan kanske till och med räknas till falsifierbara hypoteser?

Så här ser mitt första utkast ut:

Jag tror

• att det finns en och endast en värld,
• att världen existerar oberoende av observatörer,
• att information om världen endast kan fås genom observationer,
• att varje observation dels påverkar världen och dels är subjektiv,
• att observationer i kombination med hypotetisk deduktion är en bra metod för att konstruera modeller av världen,
• att modeller som (1) tål att testas, (2) är enkla och (3) ger handlingsfrihet är att föredra,
• att människor är fria att välja sina handlingar men ofta väljer omedvetet,
• att sociala normer, biologiska instinkter och behov, samt kognitiva och emotionella mekanismer styr människors omedvetna val, samt
• att människor kan påverka delar av världen genom sina handlingar, men att olika delar av världen är olika lätta/svåra att påverka.

Det innebär att jag också tror

• att religiösa upplevelser är observationer av världen, men att de modeller som religioner erbjuder ofta är onödigt komplexa,
• att gott och ont är en terminologi som säger ganska lite om varför människor väljer som de gör, men att människor ofta menar väl,
• att sant och falskt existerar i logiska system, men att modeller av världen på sin höjd är falsifierbara, samt
• att rätt och fel inte existerar i någon objektiv mening, men att moral fyller en viktig social funktion.

Jag tog ett inofficiellt MBTI-test eftersom jag var nyfiken på hur tydligt jag lutar åt det ena eller andra hållet. Intressant nog blev resultatet denna gång INFJ och inte ENFJ. Vikterna blev I 11%, N 38%, F 38% och J 78%. Jag ligger alltså och väger i gränslandet mellan introvert och extrovert, vilket jag har gjort i mina spekulationer här på bloggen också. Tydligast är J, min bedömande och planerande livsstil, vilket är föga förvånande.

Jag hittade en lite längre beskrivning av hur personer med personlighetstyp ENFJ är enligt MBTIs kategorisering. Den finns här. En av flera intressanta detaljer är följande formulering:

ENFJ’s tend to be more reserved about exposing themselves than other extraverted types. Although they may have strongly-felt beliefs, they’re likely to refrain from expressing them if doing so would interfere with bringing out the best in others. Because their strongest interest lies in being a catalyst of change in other people, they’re likely to interact with others on their own level, in a chameleon-like manner, rather than as individuals.

Detta är en teori jag tror på och som åtminstone delvis kan förklara varför jag ibland uppfattas som inte helt närvarande i mina texter eller till och med som en kameleont.

Följande tre citat känns också träffande.

An ENFJ who has not developed their Feeling side may have difficulty making good decisions, and may rely heavily on other people in decision-making processes.

Detta är sant när min värld är i gungning. Då tvivlar jag på min egen förmåga att göra goda val och söker förtvivlat vägledning från andra.

If they have not developed their Intuition, they may not be able to see possibilities, and will judge things too quickly based on established value systems or social rules, without really understanding the current situation.

Detta var mer sant när jag var yngre. Jag känner i allra högsta grad av sociala normer och jag har ofta följt dem utan reflektion. I min profession har jag dock skolat mig i ett mer logiskt och analytiskt sätt att bedöma situationer och utvärdera möjligheter. Delar av denna blogg kan ses som ett första försök att applicera ett sådant arbetssätt på mig själv och min egen personliga utveckling.

An ENFJ who has not found their place in the world is likely to be extremely sensitive to criticism, and to have the tendency to worry excessively and feel guilty.

Jag blir absolut mycket känslig för kritik när jag hamnar på fel plats. Ett exempel på det är det lilla som behövdes för att få mig att falla i ett avgrundsdjup efter försommarens erfarenheter av nätdejting.

Ytterligare ett resultat från gårdagens MBTI-test är följande prioritetsordning för vad som är viktigt för mig när jag gör mina val, stora som små:

1. Mänskliga värden
2. Helhetsbilden
3. Fakta
4. Logik och analys

Enligt teorin är jag skickligare på att göra sådana bedömningar som svarar mot hög prioritetsordning, därför att jag ska ha spenderat mer tid av mitt liv åt att göra dem, men eftersom jag genom mitt yrke har tränat sådant som kommer längre ner på listan tror jag inte att det är sant för mig. Därför borde jag ha goda förutsättningar att variera och blanda mina strategier om jag vill.

Frågan är dock i vilken utsträckning jag ska sträva efter att förändra mig? Tydligen är jag som ENFJare ganska exotisk – endast 2,4% av den västerländska befolkningen tänker som jag när de gör sina val – och med det ovanliga kommer en risk att det är svårt för mig och andra att acceptera mig som jag är. Kanske mår jag bättre av att söka acceptans än förändring?

Som ett led i arbetet tillsammans med min jobbcoach gjorde jag idag personlighetstestet MBTI under ledning av en duktig testledare. På tre av fyra punkter stämde resultatet överens med den bedömning jag själv gjorde i somras när jag skrev om min emotionella personlighet. Det som skiljde var att testet visade att jag är extrovert i Jungs mening, vilket jag var inne på när jag funderade på om jag är empatiskt intuitiv.

Enligt Myers-Briggs personlighetstest är jag

• (E) mer extrovert än introvert
• (N) mer intuitiv än sensorisk
• (F) mer kännande än tänkande, samt
• (J) mer tolkande än upplevande.

Mina karaktäristiska drag är:

ENFJ-profiler baserar sina beslut på sin personliga värdeskala. De använder sin känslofunktion främst i yttervärlden och utstrålar värme och energi. De ser till det bästa i andra och värderar harmoni och samarbete. Varm uppskattning från andra får dem att intensifiera sina ansträngningar – kritik och spänningar berör dem illa. Ofta är de varma, medkännande och stöttande, samt lojala och pålitliga.

De ser mening och samband där detta inte är uppenbart för andra. Nya idéer väcker deras nyfikenhet och de stimuleras av möjligheten att kunna bidra med något värdefullt till mänskligheten. Människor med ENFJ-profil tenderar att vara fantasifulla, uppskatta variation och nya utmaningar.

De har en god blick för andras potential och lägger ner mycken tid på att stötta deras utveckling. De underlättar för andra på ett taktfullt sätt. De tar gärna ansvar för att organisera samvaro mellan kollegor, vänner och familj på ett sätt som gör att alla är delaktiga, frid råder och alla trivs.

Testet visar att jag passar som lärare, coach eller ledare. Den arbetsmiljö jag trivs bäst i är en individfokuserad, stödjande, social, harmonisk, stabil och välordnad arbetsmiljö där jag uppmuntras att ta egna initiativ. Min ledarskapsstil är entusiasmerande, engagerande, hänsynsfull, harmoniserande och inspirerande.

Bland mina svagheter finns överdriven självkritik, konflikträdsla, blind lojalitet och en tendens att överdriva interpersonella frågor. Jag kan också uppfattas som manipulativ eller kontrollerande.

Sammanfattningsvis stämmer testresultatet mycket väl överens med min egen uppfattning. Om jag uppfattas som manipulativ eller inte vet jag inte, men jag är medveten om att jag har gått över gränsen några gånger i samband med uppvaktning av kvinnor. Jag har definitivt förmågan.

Apropå kvinnor så hade vi också en intressant diskussion om att välja partners och det råd jag fick var att om jag söker passion och gnistor ska jag leta efter kvinnor som är mer tänkande än kännande i sitt beslutsfattande, men för en hållbar relation är det antagligen bättre med någon som är mer lik mig på den punkten.

Som en del av förberedelserna inför eftermiddagens möte med min jobbcoach letade jag upp mina gamla högstadiebetyg. Jag gick Waldorfskola under högstadietiden och där skrevs omdömen istället för sifferbetyg, vilket nu bjöd på intressant läsning.

Jag har alltid gjort bra ifrån mig på prov och varit duktig på det sätt som sifferbetyg visar, men omdömena antyder att mina lärare bekräftade mig även på andra sätt; Om och om igen återkommer formuleringar som ”god intuition”, ”entusiastisk”, ”samarbetsvillig” och ”lyfter gruppen”.

Att jag har god intuition har jag fått höra även i andra sammanhang. En klasskompis på gymnasiet gav mig en komplimang när han sa att han ofta skulle ha velat ställa de frågor jag ställde. En av mina mattelärare på universitet påpekade att även om jag inte alltid gör rätt så ser jag sådant som de flesta andra inte ser.

En fråga som jag nu ställer mig är hur stor del av min intuition som egentligen är en empatisk förmåga; Jag har förstått hur lärare tänker och insett vart de är på väg med sin framställning. Är det kanske därför jag har tappat styrfart i mitt professionella liv; Som forskare arbetar jag ofta självständigt och jag har inte längre lärare eller andra förebilder omkring mig som kan föda min intuition som har varit så viktig för mig när jag har fattat beslut.

Nästa fundering är spännande: Är verkligen mina högstadielärares omdömen en beskrivning av en introvert person? För introvert var ju det jag kom fram till att jag är när jag läste om personlighetstester i somras. Hade slutsatsen måhända varit annorlunda om jag hade tagit ett test under högstadietiden? Om resultatet hade varit annorlunda, vad är det då som har ändrat min bild av mig själv? Är det mitt bagage och åren av strul som har förstärkt mina introverta sidor?

När jag nu sedan ett drygt år tillbaka har börjat välja umgänge på ett nytt sätt har också behovet av egen tid minskat. I rätt sammanhang får jag mycket energi av att umgås med andra människor. Kanske beror det också på att jag har blivit mer accepterande mot mig själv och har börjat tillåta mig att känna det jag gör, oavsett vad relationen har för namn.

Jag tog hjälp av denna sida för att bestämma min Myers-Briggs-personlighetstyp, den kategorisering som är baserad på Jungs teori. Resultatet blev att jag är

• mer introvert än extrovert,
• mer intuitiv än sensorisk,
• mer kännande än tänkande, samt
• mer tolkande än upplevande.

Det svåraste var att avgöra om jag är mer kännande än vad jag är tänkande. Ett problem med Myers-Briggs är tydligen dess oförmåga att skilja stresskänslighet, N i The Big Five, från strävan efter samstämmighet, A i The Big Five. Jag är stresstålig, vilket gör mig mer tänkande än kännande, men samtidigt lyhörd för andra människors behov, vilket gör mig mer kännande än tänkande.

Mitt eget sätt att formulera detta på är att jag har ett komplext och detaljerat känsloliv, men att mina känslor inte är så starka. Det gör att jag i lugn och ro kan betrakta dem, studera detaljerna och resonera kring dem. Den förståelse som det ger mig använder jag för att leva mig in i vad andra människor känner.

För en tid sedan gjorde jag be2s personlighetstest som enligt reklamen är baserat på forskning inom relationspsykologi och personpsykologi, bland annat The Big Five. I resultatet placerades jag på ett antal olika skalor, där en av dem gick från rationell till emotionell. Jag hamnade ända ute i den emotionella extremen och jag minns att min spontana reaktion var att det kändes konstigt, men antagligen hade det känts lika konstigt oavsett var jag hade hamnat.

Nu tror jag, tvärtemot vad de själva påstår, att deras personlighetsmodell är mer influerad av Myers-Briggs än av The Big Five och att resultatet blir så märkligt för att jag med min kombination av stresstålighet och lyhördhet inte kan beskrivas på en skala som går från rationell till emotionell.

En av uppgifterna i be2s test var att välja mellan matematik och musik. Jag minns den därför att det var den svåraste frågan. Hur ska jag kunna välja mellan de två saker som har varit mitt livs två största intressen? Kanske är det att ställa frågan på sin spets?