Den senaste tiden har flera personer, oberoende av varandra, berättat att jag inte alltid känns helt närvarande i mina texter på bloggen. Samtidigt får jag höra raka motsatsen i andra sammanhang.
Först blir jag förbryllad och undrar hur jag kan byta färg så totalt, likt en kameleont som anpassar sig till omgivningen. Därefter kommer frågan om jag kanske snarare uppfattas olika i olika sammanhang? Det skulle till exempel kunna vara mitt kroppsspråk som gör att jag upplevs som närvarande. Skulle mina texter ge ett helt annat intryck om jag laddade upp videoinspelningar där jag reciterade dem? Min egen upplevelse är nämligen att jag trots allt inte är så olika.
Så, vad är jag i så fall? Är jag närvarande men visar det inte genom det skrivna ordet, eller är jag det inte men skapar en illusion av att vara det när jag pratar istället för skriver? Är närvaro eller frånvaro ens en egenskap hos mig, eller är det något som bara existerar i betraktarens ögon?
Eller försöker jag nu bortförklara det jag inte förstår, för att jag inte förstår det?
=D
Jag får upp en bild av vi alla drar och sliter i dig och du likt en cirkusapa gör den ena konsten efter den andra. Känns det så?
Diagnos: Schizofren… ;-)
Videoinspelning med dig. En performance på bloggen. Tja varför inte. Det här kan bli riktigt spännade ju! =D
Jag klarar inte av att besvara det där utan att bli självdestruktiv. Jag återkommer.
Att ställa en psykiatrisk diagnos var att gå för långt i dina analyser av mig. Det är inte ok. Att du använder humor för att göra det svårare för mig att besvara en så allvarlig anklagelse tycker jag inte heller om.
Jag ville skriva kort. För att jag tycker att jag tar för stor plats annars. Försöka göra annorlunda alltså. Men då blir det otydligt istället.
Men om du tolkar det jag skrev förut på det sätt som du säger nu att du gjort. Så förstår jag precis att du tar illa vid dig. Det skulle jag också gjort. Och det är inte bra. Så förlåt för att jag skrev nåt som inte var menat som du trodde men som uppfattades så.
Jag är nyfiken, ärlig talat på en videoinspelning. Inget annat. Du har själv talat om att du vill fortsätta experimentera dig fram och jag tycker att om du vill göra det så varför inte. En uppmuntran alltså.
”Diagnos: Schizofren… ;-)” var menat som ett förtydligande av ”Känns det så?” Inte att j a g ställde en diagnos av dig som Schizofren. Jag undrade om det inte kändes jobbigt att försöka leta efter nåt du inte vet vad du letar efter. Dvs göra så som du tror att andra vill att du ska göra. Blir du inte trött? Att börjar det inte kännas schizofrent snart? Men att det är ju såklart kul att du vill fortsätta dina experiment. Och vara föränderlig.
Du trodde alltså att jag på fullaste allvar ställde en diagnos av en så allvarlig sjukdom som schizofreni. Det har jag inga kunskaper i alls. Och hade du skrivit nånstans att du på riktigt trodde att du hade en sådan sjukdom så hade jag aldrig gjort en sådan liknelse. med ”förvirring”. Hoppas att du förstår.
Kan jag göra nåt mer för dig för att ställa saker och ting till rätta?
Näe, jag tror nog inte att jag kan göra nåt mer för dig…Det blir bara fel.
Jag brukar inte vara så känslig men just nu känner jag mig för sårad av din bristande tillit för att orka fortsätta dialogen med dig. Fast jag vill poängtera att du inte känner fel. Jag vill inte ge dig dåligt samvete för att du känner dig kränkt. Det är du i din fulla rätt att göra och säga ifrån. Men tyvärr tycker jag att det här är ett problem som mer söndrar en relation. Fast att den bara är på nätet. Och det finns ett slut i mig med. Jag är hemskt förtvivlad och ledsen över att det blir så här…och att jag gjort något som får dig att må så dåligt.
Jag hoppas du träffar någon som kan bemöta dig på det mest varsamma och mjuka sätt som finns. Och som vill nåt med dig. Du är både rolig, intelligent och känslig. Fina egenskaper för den rätte. =D
Ps. Och Kom ihåg: Be aldrig om ursäkt för den du är, men fråga hellre före du antar, om det är så som du misstänker att någon menar, så slipper du känna dig kränkt eller otillräcklig i onödan! Offerrollen är inte bra och det finns en makt i den rollen också. Fast man inte tror det. Som kan brukas och missbrukas. Medvetet eller omedvetet. Ds.
Ja, jag håller med. Det blir bara fel. Och det är nog varken ditt eller mitt fel. Vi passar bara inte ihop.
Jag önskar att även du hittar någon som kan bemöta dig på det sätt som du behöver. Kanske någon som är lite mer trygg i sig själv och som behöver dig inte för de eventuella nycklar du kan bidra med utan bara för att du är den du är?
Visst kan offerrollen användas som ett maktmedel, medvetet eller omedvetet. Jag tror att det mest konstruktiva sätt jag kan använda mina självdestruktiva tendenser på är att se dem som en indikator på var jag ligger på bekräftelseskalan och därmed hur min dagsform är.
Om jag någon gång blir knäpp på riktigt så kommer jag att bli paranoid. Det är den personlighetsstörning som jag, med min osäkerhet och rädsla, ligger närmast, även om jag en bra dag är ganska långt därifrån. Alla paranoida är inte schizofrena, men schizofrena är ofta paranoida. Du var alltså inte helt fel ute, även om jag nu inser att du inte förstod det.
Det jag nu tror att du syftade på är dissociativ identitetsstörning, vilket är en personlighetsstörning som ger upphov till multipla personligheter. Det är inte samma sak som schizofreni, men förväxlingen är inte ovanlig. Några sådana problem har jag inte alls.
Det är nog en riktig slutsats att du inte kan göra något för mig. Jobba istället på att ta hand om dig själv och var dig själv närmast. Det kan du göra.
Själv ska jag försöka bli mer närvarande i mina texter. Hade jag visat hur jobbigt det är för mig att vara vilsen så hade du kanske bemött mig på ett mindre frejdigt sätt.
Jag har föreslagit det förut och jag föreslår det igen: Börja blogga! Skriv dina långa, passionerade utläggningar och ge så mycket du vill av dig själv, inte för någon annans skull, utan bara för din egen. För mig har det varit mycket utvecklande att skriva om mig själv.