Jag har funderat en del på rädsla den senaste tiden och då inte främst min egen utan mer allmänt hur mycket rädsla det verkar finns i människors liv, trots att vi lever i en förhållandevis trygg hörna av världen. Det verkar vara en drivkraft som styr väldigt många av våra tankar och handlingar, samtidigt som vi är så vana vid vår rädsla att vi inte tänker på den eller är medvetna om att det är den som talar när vi fattar våra beslut.
Rädslan verkar komma i väldigt många olika former. Vi är rädda för att inte passa in, räcka till och vara omtyckta. Vi är rädda för att förlora det vi har, våra jobb, våra vänner och de vi älskar. Vi är rädda för det som är nytt eller obekant. Vi är rädda för att lyssna på våra egna känslor och våra innersta tankar. Vi är rädda för att älska och för vår sexualitet. Vi är rädda för andra människors vrede, sorg, ångest, men ibland även lust och åtrå och andra starka känslor. Vi är rädda för vår egen och andras rädsla. Vi är rädda för att berätta för andra om vår rädsla. Listan kan göras lång.
När jag gick i tredje klass åkte jag skolbuss till skolan. Varje morgon möttes jag vid busshållplatsen av ett knytnävsslag i magen från grannpojken. Det gjorde ont, men värst var att veta att det skulle hända och att känna rädsla inför det. På olika sätt var jag socialt utsatt eller till och med mobbad under hela låg- och mellanstadietiden. Jag levde med ständig rädsla i mitt liv och jag minns att mina föräldrar ibland sjukskrev mig för att jag klagade över ont i magen. Värken var i allra högsta grad verklig, om än psykosomatisk.
Under den tiden av mitt liv lärde jag känna inte bara min egen rädsla utan även andras. Jag lärde mig att förstå, med hjälp av mina föräldrar, de rädslor som driver människor att göra varandra illa. Idag är jag inte längre lika rädd, men fortfarande väldigt uppmärksam på andra människors rädsla. Då var det en försvarsmekanism; Vid fara kunde jag lägga benen på ryggen. Idag använder jag min uppmärksamhet till andra saker.
Det är svårt att gräla med mig. Hur kan jag bli arg på dig när jag ser att du är rädd? Om man ser vad en annan människa är rädd för finns förutsättningar att skapa trygghet och bygga förtroende. Diplomatin har blivit min strategi, något jag använder vid till exempel konfliktlösning och ledarskap.
Ofta är det en bra strategi, men inte alltid. En morgon, i tredje klass, slog jag tillbaka. Ett enda välriktat knytnävsslag träffade solar plexus.
– Fan, vad ont det gjorde!
Jag minns hans ord som om det var igår och jag ser honom framför mig när han viker sig dubbel av smärta. Efter den dagen slog han mig aldrig igen.
Så bra skrivet. Känner igen mig i så mycket. Också jag är svår att gräla med, just av dendär orsaken. Men det var just så jag menade i min förra kommentar. Dethär betyder ju att man ställer enorma krav på sig själv, mycket större än på någon annan. Inte konstigt om man längtar efter att få slappna av ibland, låta någon annan ta över ansvaret. Släppa kontrollen…
Ja, det är sant. Att man ställer höga krav på sig själv är ett problem med den diplomatiska strategin. Ett annat är att man kan tappa fokus på sina egna behov och misslyckas med att värna sig mot övertramp. Historien om grannpojken visar ju att det ibland kan vara bättre att säga ifrån på skarpen. Överlag tror jag att det är viktigt att inte fastna i en och samma strategi i alla olika sammanhang. Det gäller att ha prioriteringarna klara för sig och välja don efter person och situation.
Jag kan tänka mig att det är när en person blir rädd för mig, och jag samtidigt den, som det ”skär sig” mellan oss. Kan det vara så enkelt? Och om jag skulle ha möjligheten att se detta, kan jag påverka situationen. Detta känns som en nyckel till kommunikation.
Det är inte säkert att rädslan i sig är fröet till konflikten, men det är definitivt en barriär mellan människor och ett hinder för kommunikation. När kommunikationen inte fungerar kan fröet växa sig starkt och bli till en fullt blommande konflikt. För mig är diplomati och medling konsten att skapa den trygghet som behövs för att båda parter ska våga blotta sin rädsla. Då först öppnar sig möjligheten till fungerande kommunikation och med den ömsesidiga förståelse som kommunikationen kan leda till, kan konflikten få krympa till det lilla frö som den egentligen är. Det kanske låter enkelt, men det kräver stort mod och hårt arbete från alla parter.
Aaah, jag är inte så säker på det. Jag tror att människor säger dumma saker när de är rädda, och alltså kan en konflikt skapas. Om jag kan se igenom en stressad och rädd persons dumma ord, kan jag också ställa mig utanför själva attacken och se på den med klarare ögon. Än om jag tar åt mig och blir ledsen av det som sägs.
Jag gick en sådan där UGL-kurs för några år sedan. Det var rätt fascinerande – när ”sanningar” började sägas ett par dagar in på kursen var det just rädslor som kröp fram. Till stor del rädslor för att inte duga på olika sätt.
Visst kan rädslor få folk att ryka ihop, men det vanligaste och kanske samtidigt allvarligaste är allt som aldrig blir sagt på grund av dem.
loppispoppis: Du har säkert helt rätt i att det inte ens behöver finnas något frö. Notera min formulering ”Det är inte säkert att […]”. =)
TheHolyGoat: Välkommen hit! Jag fick googla för att ta reda på att UGL betyder Utveckling av Grupp och Ledare, men nu vet jag. =) Ja, visst är rädslan en barriär mellan människor och det är skönt att det trots allt inte leder till konflikt oftare än vad det gör. Jag vet inte vad du tänker på som aldrig blir sagt, men jag associerar till önskningar och förhoppningar i nära relationer som aldrig blir uppfyllda därför att de tragiskt nog aldrig uttalas. Kanske du tänkte på något annat?
Jag tänkte nog ganska ospecifierat. Önskningar och förhoppningar i relationer – ja, det är en sak. I mindre nära relationer begås misstag baserat på antaganden för att var rädd att verka dum om man frågade. Missuppfattningar leder till konflikter som ligger och pyr för att man aldrig vågar reda ut eller ens erkänna att de finns, etc, etc.
Ok. Ja, samma mönster kommer igen i alla möjliga olika sammanhang.