mekanismer

teneriffa

– Jag ska till Teneriffa och klättra med Johanna.

Jaha, tänker du kanske, och undrar om det är något på gång eller om vi bara är vänner? Men om jag istället skriver:

– Jag ska till Teneriffa och klättra med Johan.

Undrar du då fortfarande om relationen är väg att utvecklas till något mer eller om vi bara är vänner?

Nu, efter att tärningen är kastad, har det blivit mer tydligt för mig vad en social norm är. Först och främst är den en uppsättning underförstådda regler om hur man umgås. Att en man och en kvinna åker på semester tillsammans om de inte är eller håller på att bli ett par uppfattas som lite märkligt och uppseendeväckande.

För det andra hänger en social norm samman med en samling värderingar. Att par-relationen är norm innebär att den är mer värdefull än andra relationer, självklart eftersträvansvärd och vägen till lycka. Andra relationer, främst de som inte är så lätta att kategorisera, är mindre värda, möjligen acceptabla i en övergångsfas men slutar i längden med att någon blir sårad. Slutar aldrig par-relationer med att någon blir sårad, undrar jag då?

För det tredje utsätts den som bryter mot en social norm för sanktioner. Den som inte passar in hör inte ihop och förpassas till utanför. Sociala normer fyller en viktig funktion eftersom de upprätthåller social ordning och förhindrar orättvis behandling, men de drabbar även sådana avvikande beteenden som är helt harmlösa.

Jag ska för övrigt till Teneriffa och klättra, men personen som jag åker med heter varken Johanna eller Johan. För mig är både resan och personen väldigt värdefull. Gläds gärna med mig!

28 november, 2008 av genus mekanismer relationer

kärlekens mysterium

– Det går inte att veta.

En bekant förklarar att det inte går att veta om man blir förälskad eller inte. Antingen händer det eller också inte, menar hon.

På ett sätt håller jag med. Det är inte så lätt att förutsäga. Å andra sidan hoppas jag att hon inte menar att det inte går att se några orsakssamband alls. Det vore ju att sluta leta innan man ens har försökt.

Om jag låter en härlig kvinna få fritt spelrum på min inre scen under dygnets alla vakna timmar och hon gör detsamma med mig, om vi gång på gång intygar våra varma känslor för varandra och om vi dessutom inkluderar mycket beröring i vårt umgänge är väl sannolikheten rimligen större att vi blir förälskade än om vi låter bli?

Konstigare än så tycker jag inte att det behöver vara. Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, romantiker som jag är, men det är dags att avmystifiera kärleken!

8 november, 2008 av mekanismer relationer

en ny teori

Leva frågar i en kommentar om jag mådde bra av den sortens relationer som jag beskriver i tärningen är kastad. Mitt svar är att jag mådde riktigt dåligt. Jag minns till exempel ett brev som jag fick våren 2006 från en kvinna som jag hade öppnat mitt hjärta för. Hon berättade att hon tycker om mig, åtrår mig, har funnit djup vänskap, svepts med, tappat fotfästet och längtar efter mig, men också att det inte är kärlek. Det var droppen som fick bägaren att rinna över och förutom att det krossade mitt hjärta körde det också min självkänsla i botten. Det var en mörk tid men även en vändning och en början på något nytt. Det är detta nya som denna blogg handlar om.

Jag har nu varit singel i sju år och ena handens fingrar räcker inte till för att räkna de kvinnor som jag under dessa år har kommit väldigt nära men som förr eller senare har insett att de inte vill vara ihop med mig. Den fråga jag då har ställt till mig själv är vad jag gör för fel, eller ännu värre, vad som är fel på mig? Här är några av de teorier som jag har formulerat genom åren:

  • En dålig självkänsla sätter käppar i hjulen. Varför skulle någon tro att jag är värd att älska när jag inte själv gör det?
  • Mina föräldrars ord och handlingar när de satte stopp för min sexualdebut vid 17 års ålder har i en auktoritetstrogen storebrors huvud utvecklats till en omedveten livsregel och jag tillåter därför inte mig själv att ha hela förhållanden.
  • Få kärleksrelationer som ung vuxen gjorde att jag aldrig lärde mig spelets regler och att jag därför inte vet hur man inleder ett förhållande.
  • Min duktighet har krävt stor lyhördhet på andras önskemål men inte mina egna. Därmed har jag inte valt det som är bra för mig, eller ens vetat vad det är.
  • Jag har varit romantiskt naiv, fokuserat för mycket på känslor och missat vad kvinnor vill.
  • Jag har ett lite undvikande anknytningsmönster, vilket kvinnor tolkar som att jag inte är intresserad.
  • Jag har ett för litet socialt nätverk och träffar inte tillräckligt många potentiella partners.
  • Min rädsla för att bli manipulerad gör att jag går miste om möjligheter så fort jag misstänker att det finns matchmaking med i bilden.
  • Mitt bagage från mitt ex gör det svårt för mig att ha ett förhållande igen. Varför ska jag ge mig in i något som kan vara så kravfyllt och jobbigt?
  • När kvinnor till sin stora glädje finner en man som de kan föra djupa och förtroliga samtal med börjar de tänka på mig som kvinnlig eftersom de oftast har sådana samtal med kvinnor. De har svårt att samtidigt uppleva mig som manlig och då försvinner attraktionen.
  • Jag har en ovanlig personlighet. Endast 2,4% av den västerländska befolkningen är ENFJ. Därför är det svårare för mig att hitta någon än vad det är för många andra.

Listan är som synes lång, men frågan är vad gott det gör mig att fundera så mycket på vad det är för fel på mig? Redan de gamla stoikerna insåg att det inte är hur man har det utan hur man tar det som är avgörande. Det som fick mig att må dåligt var inte relationerna i sig utan mitt antagande om att jag inte duger som jag är. Jag blir inte gladare av att göda den idéen med en massa grubblerier.

Där jag har lagt skuld på mig själv lägger många andra skuld på den potentiella partnern och dennes fel och brister. Det är säkert en mer hälsosam strategi, men jag är inte så säker på att det gör det lättare att hitta en partner. Dessutom har jag nu en ny teori att lägga till listan över förklaringar på varför det har gått som det har gått:

  • Den för mig kritiska ingrediensen i ett förhållande är intimitet. När en relation utvecklas till något intimt känns det i mig som att vi är på väg att bli ihop, men om min nyfunna vän tänker på något annat som den kritiska ingrediensen i ett förhållande delar vi inte nödvändigtvis den upplevelsen.

Jag gillar den teorin bättre. Den lägger varken skuld på mig själv eller på de kvinnor som inte var ihop med mig. Dessutom tror jag på den.

28 oktober, 2008 av mekanismer relationer

raggsockor

– Mamma, jag kan inte sätta på mig sockorna!

Lillebror, 3 år, försöker inte ens, utan ropar på mamma istället. Mamma, 43 år, är en klok kvinna som uppmuntrar honom att försöka.

– Jodå, det kan du. Försök så ska du se att det går!

Men lillebror står på sig.

– Neej, jag kan inte!

När mamma då låtsas vara upptagen med annat tar det två sekunder innan storasyster, 6 år, är på plats och sätter på lillebror sockorna.

Min tolkning är att lillebror har ett dåligt självförtroende. Han vet inte att han kan sätta på sig sina sockor själv. Däremot har han en god självkänsla. Han vet att han är värd att få hjälp och bli omhändertagen.

För storasyster är det tvärtom. Hon har ett gott självförtroende och vet att hon både kan sätta på sig sina egna sockor och hjälpa lillebror med hans. Samtidigt undrar jag hur god hennes självkänsla är? Vet hon att också hon är värd att få hjälp och bli omhändertagen?

När storasyster ger och lillebror tar emot stärks storasysters självförtroende och lillebrors självkänsla, vilket jag tycker är bra, men kanske borde lillebror också sätta på storasyster hennes sockor så att även lillebrors självförtroende och storasysters självkänsla stärks?

Ibland händer det, när jag klättrar med nybörjare, att de ber mig att välja ut ett lämpligt klätterprojekt åt dem. Jag brukar tveka och uppmuntrar dem istället att välja själva eftersom jag tänker att enda sättet att lära sig att läsa en klätterled är genom att försöka, men så vill jag förstås inte göra. De måste själva få avgöra vad som är bra för dem. Bättre då att ge dem vad de faktiskt ber om.

Men, slår det mig, inget hindrar mig förstås från att be om samma tjänst tillbaka. Om det då blir för svårt eller för lätt gör förstås inte så mycket om resultatet är att jag känner att jag är värd att tas omhand. Jag ska pröva och se hur det känns. Att be om hjälp kanske också borde stå på min lista över självkänslostärkande åtgärder?

16 oktober, 2008 av mekanismer

medveten närvaro och acceptans

Efter att ha läst Anna Kåvers bok om acceptans och Åsa Nilsonnes bok om medveten närvaro skulle jag vilja sammanfatta deras tankar som ett förhållningssätt till livet som är väl värt att sträva efter. Det handlar om

  1. att observera och vara uppmärksam på det som händer just nu och vilka tankar, känslor och andra reaktioner det väcker,
  2. att sätta ord på sina observationer, utan att undvika, förvränga eller värdera, medveten om att tankar och känslor är subjektiva, samt
  3. att delta smidigt utan fokus på sig själv.

Var och en av dessa punkter har en poäng. Att tillåta sig att vara i nuet kan vara behagligt och rofyllt. Dessutom är det konstruktivt eftersom nuet är den enda tidpunkt som kan påverkas. Med uppmärksamhet följer också friheten att välja fokus, vilket inte behöver vara på den starkaste känslan. Till exempel kan den vackra utsikten göra höjdrädslan mer uthärdlig.

Det luddigt sagda är det luddigt tänkta, och om man i ord preciserar sina observationer klarnar mycket. För att fatta välgrundade beslut är det viktigt att inte undvika eller förvränga någon del av upplevelsen. Även värderande beskrivningar är problematiska eftersom de aktiverar sekundära tankar och känslor som inte nödvändigtvis är relevanta och konstruktiva just nu; Vad gott gör det mig att tänka på mig själv som en dålig dartspelare när jag ska kasta min nästa pil?

Det kan också vara bra att påminna sig om att upplevelser är subjektiva; Det skrämmande ljudet i hallen behöver inte vara en inbrottstjuv. Det kan också vara posten. På samma sätt behöver inte utebliven bekräftelse betyda att man inte är omtyckt. Känslan är bara en tolkning av verkligheten.

Sedan får uppmärksamhet och närvaro konsekvenser. Att se sin smärta och acceptera att det gör ont leder till ett annat agerande än ett förnekande gör. Att sluta värdera upplevelsen av andra gör att vi bara är istället för att fokusera på oss själva.

3 oktober, 2008 av mekanismer visioner

vem är det som bestämmer i ditt liv?

Jag sitter på en disputation, men istället för att lyssna på utfrågningen, som nu har pågått i över en timma, plockar jag fram min laptop och skriver om fördelarna med mindfulness, det vill säga att vara medvetet närvarande. Dubbelmoral? Nej, inte nödvändigtvis. Enligt Åsa Nilsonne, författare till Vem är det som bestämmer i ditt liv?, handlar mindfulness om valfrihet. Att vara medvetet närvarande är att vara medveten om alla de tankar, känslor och intryck som intar den inre scenen. Med den medvetenheten följer valfrihet. Om jag känner att jag vill vara i det rum där jag är kan jag välja att vara det, om jag känner att jag vill skriva om mindfulness kan jag göra det och om jag känner båda samtidigt kan jag fundera på hur jag ska hantera det. Min lösning är att sätta mig längst bak i lokalen, där mitt knappande stör så lite som möjligt, och börja skriva.

Åsa Nilsonne är psykiater, psykoterapeut och professor på Karolinska Institutet i Stockholm. För allmänheten är hon antagligen mest känd för sina kriminalromaner om polisen Monika Pedersen. Nu använder Nilsonne istället sin erfarenhet av mindfulness från dialektisk beteendeterapi för att skriva en bok om medveten närvaro. För människor med stor ångest eller smärta kan friheten att fokusera på något annat vara en väg till bättre livskvalitet, men Nilsonne menar att den valfriheten kan betyda mycket för oss alla.

Det märks att psykoterapi till stora delar är ett pedagogiskt arbete; Nilsonne är van att förklara på ett enkelt och tydligt sätt. Precis som Anna Kåver, författare till Att leva ett liv, inte vinna ett krig, använder hon gott om liknelser och exempel. Språket flyter bra, bortsett från några förargeliga särskrivningar som antagligen inte får alla att hoppa lika högt som jag gör.

Om du är nyfiken på hur mindfulness kan användas för att förhålla sig till bland annat sin kropp, det förflutna, framtiden, andra människor och sömnlöshet så kan jag varmt rekommendera Åsa Nilsonnes bok. Boken är utgiven på förlaget Natur & Kultur och kom i sin andra utgåva 2007.

27 september, 2008 av mekanismer

att leva ett liv, inte vinna ett krig

Leva tipsade om en bok som jag har sneglat på i bokhandeln några gånger. Efter Levas tips hamnade den i min hand och nu har jag läst Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Boken är en 130 sidor lång handbok i acceptans utgiven av förlaget Natur & Kultur.

På 2000-talet har den så kallade tredje vågens beteendeterapi vuxit fram med influenser från buddistiskt tänkande. Om den klassiska KBTns budskap är att känslorna lever sitt eget liv och bara kan förändras indirekt genom förändrade beteenden och kognitioner, så tar acceptence and commitment therapy (ACT), dialektisk beteendeterapi (DBT) och andra varianter av tredje vågens beteendeterapi ett steg till och menar att vi mår som allra bäst när även kognitionerna får vara som de är. Det uppfattar jag som bokens kärna; Med medveten närvaro (mindfulness) och ovillkorlig acceptans av vår inre och yttre verklighet kan vi göra mer välgrundade val och därmed finna vägar till en mer rofylld och harmonisk tillvaro.

Anna Kåver är psykolog och psykoterapeut, med mångårig erfarenhet av handledning av blivande KBTare. Hon är en av de som introducerat DBT i Sverige och som utövande terapeut har hon specialiserat sig i att hjälpa människor med stark ångest, särskilt de som lider av social fobi.

Kåver skriver enkelt och inte mer än nödvändigt. Hon redogör inte för några avancerade teorier, utan förklarar bara de grundläggande idéerna och hur man kan öva sig i att inte vika undan för eller fördöma upplevelsen, ens när det gör ont. I bokens sista kapitel diskuterar hon, återigen konkret, några av de saker som många har svårt att se i vitögat, som till exempel sorgen då vi förlorar någon vi älskar, vår egen förgänglighet, smärtsamma minnen, osympatiska människor eller sömnlöshet.

Boken talar till mig på ett speciellt sätt eftersom många av de förändringar som jag har gjort i mitt liv under de senaste åren har handlat om att bli mer accepterande och tillåtande mot mig själv. Jag har försökt kliva ur rollen som storebror och alla de krav och förväntningar som kommer med den. Även om jag har en lång väg att vandra till den fullständiga och ovillkorliga acceptansen så känns det precis så som boken heter; Jag har slutat kriga och börjat leva.

19 september, 2008 av mekanismer

äldst, yngst eller mittemellan

Är du en pliktskyldig, ansvarstagande och målinriktad storebror, en otålig, rebellisk och artistisk lillasyster eller kanske ett medlande och flexibelt mellanbarn? Elisabeth Schönbeck menar i sin bok Äldst, yngst eller mittemellan, utgiven på Forum bokförlag i september 2008, att den roll som våra föräldrar spelar för hur vi formas under uppväxten ofta överskattas; Det finns något annat som är mycket mer avgörande, nämligen relationen till syskonen.

I en över 200 sidor lång resa introducerar Schönbeck oss på ett lättförståeligt sätt till syskonforskningen. Storasyster som hon är, förklarar hon sakligt och tålmodigt att inte bara vår placering i syskonskaran, utan även skillnader i syskonens ålder och kön spelar roll för hur vår personlighet formas, vad som blir viktigt för oss här i livet, vilka yrkeseval vi gör och hur vi väljer och fungerar med en partner.

Till exempel berättas om Walter Tomans undersökning av 2300 tyska par som gift sig och skaffat barn tillsammans. I de fall där en storasyster gift sig med en lillebror eller en storebror med en lillasyster fann han inte ett enda skilsmässofall. När en storebror till enbart bröder gift sig med en storasyster till enbart systrar var det dock tre gånger så vanligt med skilsmässa som i allmänhet.

Jag gillar Schönbecks tydliga berättarteknik, men ibland går det till överdrift. När jag för femte gången läser att ett mellanbarn i praktiken kan fungera både som ett äldsta och yngsta syskon beroende på hur stora ålderskillnaderna mellan syskonen är kan jag inte låta bli att sucka för mig själv. Jag förstod första gången och om jag inte hade gjort det hade det antagligen inte hjälpt att precis samma sak sägs på precis samma sätt ytterligare en gång.

Sammanfattningvis är det dock en intressant och trevlig läsning. Jag kan varmt rekommendera den till dig som funderar på hur din placeringen i syskonskaran kan ha påverkat den du är och de val du har gjort här i livet.

12 september, 2008 av mekanismer

vilken modell ska jag välja?

I mitt liv som postmodern är modellbegreppet och insikten att det går att tänka på verkligheten på olika sätt centralt. Det hjälper mig att förstå hur det kommer sig att andra människor upplever verkligheten på andra sätt och därför agerar annorlunda. Det ger mig också valfrihet när jag själv vill förstå verkligheten, så hur ska jag använda den valfriheten? Vilken modell ska jag välja?

Ibland klarar inte en modell av att beskriva det jag upplever och då är den lätt att välja bort. Ibland är en modell väldigt komplex. Då kan jag använda Ockhams rakkniv och inte krångla till saker i onödan. Men ibland är valet inte så enkelt.

En vän berättade om en släktträff där den äldre generationen försökte lära den yngre att man ska äta ordentlig frukost och vad som menas med en sådan.

Om man vill kan man tänka på det som hände i termer av makt; Den äldre generationen försvarar och sprider sina värderingar för att befästa den egna gruppens ställning. Att ifrågasätta en grupps värderingarna är att ifrågasätta gruppens auktoritet och maktposition.

Ett annat tankesätt är i termer av betingning. Den äldre generationen blev, när deras barn var små, belönad av sina barn för att ta om hand om dem. Den belöningen söker de fortfarande genom att visa ett omhändertagande beteende.

Båda modellerna beskriver min väns observationer, utan att bli onödigt komplexa. Samtidigt spelar det roll vilken modell man väljer. Den som väljer maktmodellen känner sig kanske förtryckt och blir arg. Den som väljer betingningsmodellen ser kanske välvilja och visar medkänsla samtidigt som han eller hon väljer att bemöta beteendet som en vuxen och inte som ett barn.

Man kan också välja att inte välja, utan arbeta med flera modeller samtidigt. Det är nog så jag försöker tänka. Då har jag flera olika känslomässiga reaktioner och beteendemässiga motreaktioner att ta till i varje situation.

17 maj, 2008 av mekanismer

mitt liv som postmodern

Jag läser i wikipedia att

Enligt den franska filosofen och litteraturvetaren Jean-François Lyotard är postmodernitetens viktigaste kännemärke ”en skepsism mot metaberättelser”, det vill säga, att människan i det postmoderna samhället har förkastat storslagna, universella förklaringsmodeller och paradigm som religion, (etablerad) filosofi, kapitalism och kön […] Vidare innebär postmodernitet övertygelsen att sådana styrande metaberättelser bara utgör en stabil grund för samhället så länge de svarar på aktuella fenomen. Så fort paradigmet misslyckas med att hantera nya fenomen kan det ersättas av en bättre förklaringsmodell som senare kan gå samma öde till mötes.

Dessa tankar utvecklar Lyotard i La Condition postmoderne: Rapport sur le savoir och La Differend för över 25 år sedan.

Under gymnasietiden fascinerades jag av att politiska partier argumenterade för diametralt motsatta åtgärder med ett och samma argument, under mitt vuxna liv har jag genomgått en sekularisering, inspirerad av naturvetare som Gödel och Heisenberg och psykologer som Beck har jag lärt mig att skilja på världen och på de modeller vi bygger av den, Dr Andie och andra har fått mig att ifrågasätta de sociala konstruktioner som reglerar relationer och denna termin har jag gått kurs i kroppspråkets dans och på allvar ifrågasatt pardansens könsroller.

Det är fascinerande att upptäcka att min egen utveckling passar in i samhällets utveckling i stort. Lyotards beskrivning av min värld stämmer som handen i handsken, även om jag inte känner att det är en värld jag har fötts in i, utan en plats jag är på väg till.

25 april, 2008 av mekanismer