mitt liv som postmodern

Jag läser i wikipedia att

Enligt den franska filosofen och litteraturvetaren Jean-François Lyotard är postmodernitetens viktigaste kännemärke ”en skepsism mot metaberättelser”, det vill säga, att människan i det postmoderna samhället har förkastat storslagna, universella förklaringsmodeller och paradigm som religion, (etablerad) filosofi, kapitalism och kön […] Vidare innebär postmodernitet övertygelsen att sådana styrande metaberättelser bara utgör en stabil grund för samhället så länge de svarar på aktuella fenomen. Så fort paradigmet misslyckas med att hantera nya fenomen kan det ersättas av en bättre förklaringsmodell som senare kan gå samma öde till mötes.

Dessa tankar utvecklar Lyotard i La Condition postmoderne: Rapport sur le savoir och La Differend för över 25 år sedan.

Under gymnasietiden fascinerades jag av att politiska partier argumenterade för diametralt motsatta åtgärder med ett och samma argument, under mitt vuxna liv har jag genomgått en sekularisering, inspirerad av naturvetare som Gödel och Heisenberg och psykologer som Beck har jag lärt mig att skilja på världen och på de modeller vi bygger av den, Dr Andie och andra har fått mig att ifrågasätta de sociala konstruktioner som reglerar relationer och denna termin har jag gått kurs i kroppspråkets dans och på allvar ifrågasatt pardansens könsroller.

Det är fascinerande att upptäcka att min egen utveckling passar in i samhällets utveckling i stort. Lyotards beskrivning av min värld stämmer som handen i handsken, även om jag inte känner att det är en värld jag har fötts in i, utan en plats jag är på väg till.