Som barn läste jag bibeln regelbundet, lärde mig om kristen tro och funderade på vad det innebar att vara kristen. En kväll, efter att ha läst i bibeln om den helige ande, bad jag till Gud om att bli frälst.
Resultatet var enormt och överväldigande. Jag uppfylldes av ett rus som spred sig från bakhuvudet, ner över nacken, vidare längs ryggraden ned till svanken, men även utåt, i sidled, över min rygg. Det hela var över på några sekunder och kvar dröjde en nyfunnen klarhet; Nu visste jag hur det kändes att bli fylld av den helige ande.
Då var jag elva år och tolkade min upplevelse som ett bevis på den helige andes existens. Idag tror jag att det var min egen hjärna som fyllde min kropp med rus.
Det ena utesluter väl inte det andra? Eller snarare: förtas upplevelsen av att ursprunget är det ena eller det andra? Det är väl häftigt nog att ens kropp kan fyllas av ett sånt rus (utan otillåtna kemiska substanser ;).
Ett tag, efter att jag läst en biografi om Jung, funderade jag mycket över det där med arketyper – han menade att det var ett bevis på guds existens att människan tycks ha en nedärvd arketyp för religion eller kanske snarare för såna upplevelser som den du hade. Jag själv är lite mer skeptisk – kanske en sån arketyp finns för att människan har behov av den. Men oavsett vilket så anser jag att andlighet kan hjälpa en igenom svårigheter osv, vara ett sätt att förhålla sig till livet. Man behöver inte fundera så mycket över bevis för eller emot guds existens, man kan helt enkelt välja att vara skeptiker, ateist, religiös eller andlig. Vad som än gör en lyckligast.
Vet du, jag har ofta sådana rus… De började komma under och efter psykosen (1998) och jag sätter dem i samband med tankar som gör ett stort intryck på mig. För det mesta är det så, ibland kommer de bara annars. Rent fysiskt beror det visst på blod som strömmar till, en slags indikation på hur kropp och sinne påverkar varandra…?
Ja, att det blev så överväldigande för dig, berodde väl på att det kom som ett svar på en fråga som du hade ställt…?
B: Mitt empiriska underlag består av den där enda upplevelsen, så jag vet helt enkelt inte hur upplevelsen beror på de förklaringsmodeller som jag använder för att tolka min omgivning. Min gissning är dock att upplevelsen beror på dem i väldigt hög grad. Till exempel tror jag att den syn på världen som jag anar hos dig gör religiösa upplevelser till något väldigt fint.
Om att välja förklaringsmodeller tänker jag som du att man får försöka komma fram till något som man trivs med, verkar stämma överens med den upplevelse av världen man har och som ger stor handlingsfrihet.
carulmare: Det var intressant! Är rusen något positivt för dig, eller känns de som ett hinder eller ett problem när de kommer så ofta?
Under psykosen lade jag stor vikt vid dem, tolkade dem på alla möjliga sätt. Men nu är det odramatiskt, bara blod som rinner till, ganska skönt. Nej, inga problem alls…
Ja, gud och det där. Mina barn går på kyrkanspyssel och går be bön där, i skolan lär de sig ju grunderna i kristendom och vi har läst barnens bibel hemma. Den ena av dem tror absolut på Gud. Den andra absolut inte och påtalar det för kyrkans damer varje gång. När mina barn grälar och ibland slåss om guds exsistens, brukar jag skilja dem åt och säga att om Gud vet ingen. Gud kan man tro på eller inte. Det känner man med sitt hjärta. Var och en får därför känna efter i sitt hjärta om den tror, eftersom vi inte har ett och samma hjärta blir svaren olika och så får det vara. För var och en känner vad som är rätt för den. Det brukar barnen acceptera. Jag tänker att det är ganska oväsentligt om man tror eller inte, frågan är vad man gör med sitt liv.
carulmare: Det är gott att höra. =)
bless: Jag tänker som du att det är ganska oväsentlig om man tror eller inte, även om det hör till sakens natur att de flesta troende inte delar den uppfattningen. =)