vilken modell ska jag välja?

I mitt liv som postmodern är modellbegreppet och insikten att det går att tänka på verkligheten på olika sätt centralt. Det hjälper mig att förstå hur det kommer sig att andra människor upplever verkligheten på andra sätt och därför agerar annorlunda. Det ger mig också valfrihet när jag själv vill förstå verkligheten, så hur ska jag använda den valfriheten? Vilken modell ska jag välja?

Ibland klarar inte en modell av att beskriva det jag upplever och då är den lätt att välja bort. Ibland är en modell väldigt komplex. Då kan jag använda Ockhams rakkniv och inte krångla till saker i onödan. Men ibland är valet inte så enkelt.

En vän berättade om en släktträff där den äldre generationen försökte lära den yngre att man ska äta ordentlig frukost och vad som menas med en sådan.

Om man vill kan man tänka på det som hände i termer av makt; Den äldre generationen försvarar och sprider sina värderingar för att befästa den egna gruppens ställning. Att ifrågasätta en grupps värderingarna är att ifrågasätta gruppens auktoritet och maktposition.

Ett annat tankesätt är i termer av betingning. Den äldre generationen blev, när deras barn var små, belönad av sina barn för att ta om hand om dem. Den belöningen söker de fortfarande genom att visa ett omhändertagande beteende.

Båda modellerna beskriver min väns observationer, utan att bli onödigt komplexa. Samtidigt spelar det roll vilken modell man väljer. Den som väljer maktmodellen känner sig kanske förtryckt och blir arg. Den som väljer betingningsmodellen ser kanske välvilja och visar medkänsla samtidigt som han eller hon väljer att bemöta beteendet som en vuxen och inte som ett barn.

Man kan också välja att inte välja, utan arbeta med flera modeller samtidigt. Det är nog så jag försöker tänka. Då har jag flera olika känslomässiga reaktioner och beteendemässiga motreaktioner att ta till i varje situation.

5 svar på “vilken modell ska jag välja?

  1. Som jag minns det så har Lyotard varit uppe på tapeten innan, i alla fall min tapet, och som jag tänker så spräcker man det postmorderna tänkandet när man väljer en modell. Min mening är att modellerna kan rimligtvis inte stå i motsats tillvarandra och på så vis vara excluderande och valbara, utan de är i varandra och om varandra och endast i teorin klart definierbara. Att vara en postmodern och medveten varelse, tror jag, ger att man försöker beakta så många perspektiv/modeller som möjligt för att skapa sin egen subjektiva version av verkligheten.

  2. Oj, dethär var svårt! Jag funderade länge igår kväll, men kom inte på något vettigt att säga. Tror jag saknade dig själv i dethär inlägget, lite grann. Vad skall du med modellerna till? Vad är det du vill förstå och varför? Kanske handlar det om vägen till en annan mänskas hjärta? :)

    Men Ockhams rakkniv gillar jag, den har inte blivit slö och ovass med åren…

  3. bless: Jag tror inte att det strider mot det postmoderna att välja om man så vill. Det jag uppfattar som centralt är att en modell bara används så länge den svarar mot aktuella fenomen. Så fort modellen misslyckas med det kan den ersättas av något bättre.

    Jag håller med om att olika modeller inte behöver vara exkluderande, utan att det tvärtom kan vara bra att skapa sin bild av verkligheten utifrån så många perspektiv som man har tillgång till och klarar av att hålla i huvudet samtidigt. Samtidigt tycker jag inte att det är något konstigt med att modeller kan stå i motsats till varandra. Ett klassiskt exempel är den modell som användes när Tacoma Narrows Bridge byggdes. Modellen sa att bron skulle stå kvar, men när det gick som det gick utvecklade man en modell som klarade av att förklara det som hände. De båda modellerna motsäger varandra när det gäller brons fortlevnad och den motsägelsen har inte bara med teori och begränsningar i logiska system att göra; Bron kan inte både stå kvar och falla ner.

    carulmare: Min fundering handlar, precis som du anar, mer om att förstå andra än mig själv. Den senaste tiden har jag reflekterat över modellbegreppet från flera olika håll. Här är några exempel som kanske kan göra det hela lite mera konkret:

    Genom den argentiska tangon kommer jag i kontakt med den latinska kulturens föreställningar om manligt och kvinnligt. Det som för mig är en modell bland andra är för dem verklighet.

    I en uppsats om hbt-personer skräms en av författarna av Butlers heteromatris och jag undrar om hon tänker på den som på matrisen i filmen The Matrix där det räcker med ett piller av rätt färg för att det ska uppdagas att man lever i en illusion? Det som är en modell för mig är hennes verklighet.

    På ämnesdidaktisk kurs diskuterar vi förförståelse och funderar på hur man kan utmana uppfattningar om verklighetens beskaffenhet. Det som är modeller för mig kallar studenter för sunt förnuft.

    Insikten om att människor inte alltid väljer så medvetet eller ens är medvetna om att de väljer får mig att vilja göra mina val med mer eftertanke och då väcks frågan om hur jag ska välja.

  4. Ja, då förstår jag precis.

    Jag kom att tänka på fundamentalister av olika slag – kristna, muslimer. Hela världen är ju inte postmodern… och det är kanske den bredaste, mest oöverkomliga av alla kulturklyftor.

    Det viktigaste är väl att veta vad man själv vill. Det måste väl vara den viktigaste förutsättningen för att kunna göra en riktig bedömning av en situation. Vart vill jag komma, vilka är mina möjligheter?

    Det låter enkelt, men jag vet att det inte är det… Kanske kan en diskussion om modeller, med andra personer, vara ett sätt att komma underfund med sina egna ’måsten’…

  5. Det verkar vara ett accepterat faktum inom didaktisk forskning att social interaktion mellan studenter i en lärandesituation leder till en fördjupad och mer nyanserad förståelse för ämnet. Förklaringen är troligen att studenterna upptäcker att andra tänker på ämnet på andra sätt, vilket får dem att bli medvetna om att de själva har gjort ett val. Så diskussioner om modeller, direkt eller indirekt, tror jag är väldigt bra.

    Jag håller absolut med dig om att det viktigaste och mest centrala är den egna vandringen, men samtidigt ingår det i mitt jobb som lärare att assistera mina studenter när de ska lära sig sådant som strider mot sunt förnuft. Det uppdraget tycker jag varken är enkelt eller oproblematiskt.

Kommentarer är stängda.