I skarven mellan två undervisningsperioder har jag de senaste dagarna haft tid till forskning. Det har varit skönt att bli påmind om hur kul det kan vara. Även om duktighetsivern finns där – det är kul när det blir bra – så finns också nyfikenhet, upptäckarglädje och experimentlusta. Vid förra årets vägskäl undrade jag vad som ska driva mig, nu när jag börjar bli tillfreds med mig själv? Nu har jag blivit påmind om några av mina drivkrafter.
Går dethär att göra? är nog en stark drivkraft för mig. Ibland tycker jag att jag tappar perspektivet, Jag kan lägga ner timmar och dagar på att experimentera med en liten detalj… så att jag glömmer om resulatet verkligen är viktigt för mig, om det är värt mödan. Att växla från mikro- till makro-perspektiv, det har kanske alltid varit något av en utmaning för mig.
Tänker också på din beskrivning av hur du kände dig när du hörde på det grälande paret, i förra inlägget. Sådär kan jag känna mig, inte om någon grälar… men om jag måste höra på bokstavstroende mänskor. Ett så starkt illamående att jag nästan inte står ut. Falskheten. Hur de använde sin tro emot mig, för att styra mig. Vrede, kanske förakt. Medkänsla. Kärlek. Just coctail. – Minnen från uppväxten, no doubt. Kanske skall jag ta upp det hos terapeuten. Kommer ihåg något som Jenny sade i kommentarerna: det är något visst med att säga saker högt, att inte bara tänka dem för sig själv. Jag skulle gärna slippa ifrån denhär starka känsloreaktionen.
Det låter som att du också drivs av nyfikenhet och experimentlusta. =)
Ja, det vore skönt att slippa de negativa känslorna.