Jag är högpresterande. Alltid mån om att göra mitt bästa. Jag vet hur det känns att springa en fjällmara eller hur det är att arbeta fyra dygn i sträck. Jag har gått en av Sveriges tuffaste utbildningar och specialiserat mig så till den grad att det nu nästan är hopplöst att få jobb. På min fritid bestiger jag berg och skriver musik. Listan är lång.
Mekanismen är enkel, men har ändå tagit tid att förstå. Jag försöker bevisa mitt värde med all denna prestation. Men det fungerar tydligen inte så. Finner sitt värde gör man på andra sätt.
Det finns en annan sak som hör till. Ska man prestera för att vara duktig måste man vara lyhörd, så att man vet vilka prestationer som spelar roll och vilka som inte ses som någon märkvärdighet. Så frågan jag ställer mig, när insikten sjunkit in, är vilka drömmar som verkligen är mina och vilka som är omgivningens tankar om duktighet?
Kära söta hjärtat, jag blir helt orolig och kan bara skriva andas ut. Men det tror jag att du redan gör det.
Jo, när man väl har insett går det inte att fortsätta på samma sätt. Andas ut är nog precis vad jag äntligen har gjort. Det är dags för nya strategier. =)