Jag fick en kommentar från en läsare om Bara jag!s och min överenskommelse om att jag skulle säga ifrån om hon gick för långt. Läsaren tyckte att ansvaret inte borde ligga på mig allena utan delas av oss båda.
Nu har Bara jag! och jag sagt upp kontakten så jag kan inte fråga henne hur hon fungerar. Inte heller hann jag lära känna henne tillräckligt väl för att kunna göra en kvalificerad gissning, men rent allmänt tycks det mig att det är människor med ett osäkert anknytningsmönster som har svårast att se var mina gränser går. Jag har frågat flera sådana personer varför de inte funderar på hur det skulle kännas att själva bli utsatta för den behandling de ger mig och svaret är varje gång detsamma: De säger att de tänker på vad de gör och att de inte kan se något kränkande i det.
Min gissning är att människor med ett osäkert anknytningsmönster tycker att övertramp inte på långa vägar är lika skrämmande som när någon gömmer undan sina känslor. Då vet de inte var de har personen och börjar frukta att de inte är omtyckta eller att de kommer att bli övergivna. Snarare tycker de att det är bättre att man i all välmening oavsiktligt går för långt.
Jag tror också att människor med osäkra anknytningsmönster har svårt att sätta egna gränser. De har inte så sällan varit utsatta för kränkningar under sin uppväxt och har därför aldrig lärt sig hur en väl fungerande relation ska kännas. Deras intuition är därför inte till hjälp, varken när de ska värja sig själva eller när de möter andra. När de inte kan använda sina egna känslor som mallar, blir de tvungna att lägga hela ansvaret på den de möter.
Det gör frågan om delat ansvar mer komplicerad. Att kräva delat ansvar blir detsamma som att kräva att den andra ska ändra på sig, och det tycker jag inte att man kan göra. Var och en måste ansvara för sin egen personliga utveckling.
Däremot kan man förstås välja sina relationer. Jag, som tvivlar på att jag duger som jag är och undrar om det är något fel på mig, söker i mina dåliga stunder bekräftelse på mina fel och brister. Därmed sänder jag ut signaler som säger att det är bara att klampa på. Den som inte vet var gränsen rimligen bör gå gör då det och om det visar sig att övertrampen i längden sliter är det antagligen bättre att säga tack och adjö.
Jag är helt övertygad om att mitt åtgärdsprogram med tiden kommer att göra mig mer trygg i mig själv. Då kommer jag att sluta att bjuda in andra till övertramp, vilket gör det lättare för osäkra personer att umgås med mig. Tills dess får jag acceptera att det finns människor som jag inte passar ihop med, nämligen de som just nu attraherar mig mest, eftersom opposite attracts.
Det var väldigt kloka ord, och jag tror att du verkligen är något på spåren. Det här med att en person som kanske själv aldrig upplevt ett sunt förhållande och är vana att bli utsatta för kränkningar ser det som ett normalt förhållningssätt känns väldigt självklart, när du skriver det. Frågan är dock hur överseende man skall vara med det. Kanske räcker det med en dialog och en tillrättavisning där man helt enkelt förklarar att detta är inte okej, eftersom de själva är omedvetna om det. Jag tror det är väldigt sällan som folk sårar med flit utan att det ofta handlar om missförstånd. Sen får man från relation till relation avgöra om det är värt det jobbet som det ev kan krävas för att få en sund relation.
Med tanke på gårdagens inlägg så finns det en spänning med människor som är olika en själv, men personligen tror jag inte att det skulle fungera för mig. Beroende på vilka punkter man är olika på, men på andra punkter är det nog rent av nödvändigt att man inte är för lika. Jag skulle personligen aldrig fungera med en ensamvarg tex eftersom det social är väldigt viktigt för mig men kanske må bra av någon som är lite mer organiserad än vad jag är. =)
Jag menar inte att man ska tåla att bli kränkt, bara att det kan vara ett jobbigt, smärtsamt och långsiktigt arbete för den som kränker att lära sig lyssna och respektera den andres gränser.
Jag hittade artikeln Do Opposites Attract? på oprah.com av alla ställen. Där kan man läsa att (1) människor som är lika tenderar att ha mer stabila, men inte nödvändigtvis lyckligare, förhållanden, (2) skillnader i grundläggande värderingar och hur man spenderar sin tid är en vanlig orsak till motsättningar i förhållanden, samt (3) sådant man saknar hos sig själv söker man hos en partner.
Tesen är alltså att likheter attraherar mer än skillnader och när det är skillnader som attraherar är det för att det är något man saknar hos sig själv.