Jag får erkänna att jag är oerhört fascinerad och attraherad av kvinnor som är utåtriktade, flirtiga och visar mycket känslor. De ser och bekräftar mig, vilket får mig att känna mig värdefull och eftertraktad, en känsla jag verkligen längtar efter. Det verkar också som att de attraheras av mitt kontrollerade sätt, vilket antagligen tolkas som trygghet.
Min gissning är att dessa kvinnor hör till gruppen osäkra, eller ängsliga, för att använda modern anknytningsteoris terminologi. De bekräftar i överflöd för att de söker mycket bekräftelse.
Samtidigt som jag verkligen tycker om den uppmärksamhet de ger mig så skrämmer mig också alla känslor, särskilt om de är negativa. Det gör det svårt för mig att inte tappa bort mina egna. Även jag verkar skrämma dessa kvinnor; När jag låter bli att visa mina känslor vet de inte var de har mig, vilket är läskigt för någon som är osäker. Osäkerheten kan därför ibland – här är mina erfarenheter olika – leda till att de vill göra om mig till något som känns tryggare, vilket får mig att känna att jag inte duger som jag är. Dessutom vill kvinnor med ett osäkert anknytningsmönster ofta gå väldigt fort fram i ett förhållande medan jag behöver ta små steg och sakta vänja mig. Det är med andra ord upplagt för krockar.
Så det bästa vore antagligen om jag dels blev mer trygg i mig själv och dels hittade en partner bland de 60% av befolkningen som är trygga anknytare.
Eftersom jag tror att jag kan ses tillhöra de flirtiga, utåtriktade och mycket känslovisande kvinnorna kan jag meddela att enligt det där testet är jag en säker person. =)
Och om min attraktion och fascination av människor, med mer kontrollerande inställning till livet än mig själv och där ibland inkluderar jag dig, är mer att jag skulle vilja vara en människa som mer kan välja mellan att styra, ställa, försöka kontrollera, sortera och att följa med se vad som händer, göra det bästa av situationen och inte veta var det ena börjar och det andra slutar. Att vara och umgås med människor som inte är som man själv är bland det bästa sätten att få perspektiv på sig själv och andra vanor, tänker jag. Alla man möter byter man lite med. Inte så att man kan välja vad det är man byter, men ändå så händer något som ändrar. ( I min fåfänga tror jag också att de kontrollerade kan må bra av att färgas av lite ”hänga med i svängarna”-attityd, ”se vad som händer” och släppa sina försök att kontrollera det som är större än någon människa, livet)
För min del tycker jag att människor som inte visar sina känslor blir obegripliga, eftersom de inte kommunicerar sig själva. Men jag tycker inte att de är skrämmande, mer att jag förmodar att de inte är intresserade av min person, då de inte vill kommunicera. För där tror jag också jag kan knyta an till det som du skriver om de utåtriktade kvinnorna (den grupp jag nu självpåtaget representerar) att de vill gå fortfram. När jag läser det du skriver om att du itne kommunicerar dina känslor och vill gå långsamt fram, så tänker jag, att den situationen hade för mig inneburit att jag var någon helt annanstans när den som är som du, äntligen vill säga att den kanske tycker att det finns något bra med mig. Kombinationen med att inte kommunicera sina känslor och gå långsamt fram gör att det för mig blir helt obegripligt vad människan tänker. Om den personen däremot kan kommunicera till mig vad den känner, så är det så klart att man kan gå hur långsamt fram som helst, under ömsesidig komunikation på alla nivåer.
vänliga hälsningar
bless,
självpåtagen taleskvinna
för en av alla sorters utåtriktade kvinnor som finns
Först vill jag gratulera dig till ditt självutnämnda åtagande, men i samma andetag också påpeka att alla andra utåtriktade kvinnor givetvis är välkomna att dela med sig av sin syn på det hela.
Att du hamnade på den säkrare sidan av ängslighetsskalan förvånar mig inte. Tålmodig är ett ord jag tycker passar bra på dig, åtminstone i vissa sammanhang.
Det är intressant det du skriver om att byta något med någon som kompletterar den egna personligheten. Jag har stött på liknande tankegångar på andra håll, då med avsikten att försöka förklara varför opposite attracts när det gör det. Tanken är att man omedvetet letar efter en partner som kan stimulera till utveckling eller helande av den egna personligheten.
Det är inte nödvändigtvis i början av en relation som jag gömmer mig, utan när jag blir rädd, men jag känner igen det du skriver; När jag gömmer mig blir jag också lämnad.
Jag passar på att abidikera från taleskvinnotronen till förmån för andra hugade, men först vill jag inflika angående ”opposite attracts” att jag tror inte att jag skulle orka med en till som mig själv. Bara det är en anledning nog att söka andra som är annorlunda. Mig själv x 2 verkar på något sätt mindre attraktivt än ett mig plus ett dig, mindre ett par och mer ett upphöjt problem.
Och jag tänker tvärtom att två av mig inte vore så dumt. Jag tror att om man känner varandras rädslor vet man en hel del om hur den andre fungerar och då behöver det inte bli så många krockar som sliter på relationen. Fast å andra sidan kanske det inte stimulerar lika mycket till personlig utveckling.
Först: Ja, jag ser och vet att du jobbar med dig själv och din kommunikation och du duger utmärkt redan som du är för min del.
Men med risk för att vara en dumming, så vill jag nog påstå att möjligheten för två som inte kommunicerar sina känslor och vill gå långsamt fram ska finna varandra verkar liten.
När jag läser detta tänker jag att jag har lärt mig mycket av min hustru, jag tror att hon har lärt sig en hel del av mig och jag tror inte att vi skulle ha gjort det om vi vore själsliga tvillingar.
Visst liknar vi varandra i en del avseenden som har gjort att vi kunnat kommunicera. Men i många andra avseenden är vi olika, på vissa sätt väldigt olika. Ändå har vi lärt oss mycket om varandras rädslor och drivkrafter. Att ”älska” någon medför ju bland annat lyhördhet och vilja att förstå. Och därigenom har relationen vuxit och fördjupats.
bless: Du är inte det minsta dum. Det är det som förhindrar vad jag tror skulle kunna vara ett mycket lyckat förhållande: Jag är inte attraherad av någon som är som jag och någon som är som jag attraheras inte av mig.
TheHolyGoat: Vad underbart det låter! Jag vill också träffa någon som lyssnar och vill förstå!
Ja. Men att det fanns en sån matchning var ju inte uppenbart först. Allt vi märkte i början var att det var väldigt trevligt att prata med varandra och att det fanns en attraktion, förstås. Ur det växte lyssnandet och förståendet fram.
Min erfarenhet är att det inte räcker med att man tycker om varandra, så det är gott att höra att ni har vandrat den vägen.