psykiskt lidande

bless skrev för över ett år sedan, när min blogg var ung, i en kommentar till inlägget 35-års-present att till skillnad från lidande så är smärta inte farlig. Hon refererade till karate, så kanske är tanken mycket gammal? Den finns tydligen också i psykoanalytisk teori; Svein Haugsgjerd, som är chefsläkare på Gaustad sjukhus i Oslo, skriver i sin bok Psykiskt lidande om utvecklingen i modern psykoanalytisk teori. Han betraktar psykiska störningar och psykiskt lidande som ett sätt att skydda sig mot psykisk smärta; Många väljer det destruktiva lidandet av rädsla för den ofarliga smärtan.

Det ger ytterligare ett argument för att man ska utmana sina rädslor; Det handlar inte bara om att bli mer fri att vara den man vill vara, utan också och till och med om att inte skada sig själv.

För ett par dagar sedan blev jag ofrivilligt vittne till ett gräl. En man och en kvinna skrek åt varandra om det ansvar de tog respektive inte tog för deras gemensamma barn. De känslor det väckte i mig var en mixtur av medkänsla för dem båda, frustration över den oklara kommunikationen och rädsla för all vrede de uttryckte. Cocktailen av obehagskänslor gjorde mig illamående. Det psykiska lidande jag utsatte mig för i relationen till mitt ex gav mig ett bagage som nu gör mig illamående bara av att höra två främlingar gräla.

Kanske borde jag lära mig att gräla, som en exponeringsterapi för min konflikträdsla? Frågan är bara hur det ska gå till? Visserligen är det bara psykisk smärta och inte psykiskt lidande jag tillfogar den jag grälar med, men jag förstår ändå inte hur jag avsiktligt ska kunna göra någon illa?

15 svar på “psykiskt lidande

  1. Hej Henriken!

    Tror att det kanske inte handlar om just grälandet, utan mer att i affekt. Tror att du kan prova exponeringsterapi med vilken känsla som helst där du tappar förnuftet och kommer nära. Tror att det är härligare med en känsla av kärlek än gräl.

  2. Jo, jag vet att du tycker det. =) Om jag inte minns fel så tycker du också att min självbehärskning är provocerande?

  3. Jag vet inte om du minns fel, men jag tycker nog att tankar och impuls-kontroll är bra på sina ställen och att känslor och att följa impulser är bra på sina ställen. Att använda det ena när det andra skulle främja ens/din vällevnad mer, är, som jag ser det, slöseri. Och nog provocerande i så motto.

    =)

  4. Gräl i sig är väl inte det viktiga – utan att man får ur sig det som behöver komma ut och inte dämmer upp inom sig. ÄR du arg måste den ilskan få komma ut! Inom gestaltterapin (kanske andra terapier också, jag har inte så bred erfarenhet!) brukar man få vräka ur sig sin ilska mot – eller om du så vill gräla med – en stol. Det låter banalt, men för kontrollfreaks som du och jag är det SVÅRT. Inte svårast att bara göra det – utan svårt att få det rätt. Agerar jag ut den riktiga rädslan, eller är det bara skådespeleri, för att uppfylla en förväntan?

    Men jag tror att det kan vara nyttigt ändå, den ”rätta ilskan” infinner sig och finner vägen ut såsmåningom, om man övat upp den vägen.

    Svamlar. Men ge dina stolar en omgång därhemma – verbalt dårå… – och se hur det känns. Att vara arg är konstruktivt har jag fått lära mig – för det är då man skapar förändring i sina invanda mönster. Konflikträdsla är ju då hämmande för att du då kanske bär din ilska inom dig – och då förändras ju inget, då är den definitivt inte konstruktiv…

  5. bless: Jag tror att det är sant, som jag tror att du säger, att en av livets stora visdomar är att veta vilken strategi som lämpar sig bäst i vilket sammanhang. När jag ser hur vänner och bekanta agerar får jag intrycket av att det är fler än jag som har svårt för denna balansgång. Jag förstår varför teorin kring Myers-Briggs talar om preferenser; För somliga (J) verkar det vara lättare att tänka efter före och planera sina handlingar. Det ger deras agerande mening. Andra (P) föredrar flexibilitet och spontanitet, vilket kan vara en källa till njutning.

    Samma teori säger att även om människor som skiljer sig åt på denna punkt ofta attraheras av varandra, eftersom den andre har något man saknar hos sig själv, så kan det också vara en källa till motsättningar. Den kontrollerade upplever den spontane som rörig och den spontane upplever den kontrollerade som hämmad. Det kan väcka frustation åt båda hållen.

    Därav min fråga om hur provocerande min personlighet är. =)

    Jenny: Under tiden med mitt ex dämdes mycket frustration och irritation upp inom mig. Det ledde till slut till att jag gav ett soffbord en omgång – bokstavligen dårå – och den vreden var mycket riktigt konstruktiv. Den hjälpte mig att lämna relationen.

    Men nu är det länge sedan uppbrottet och bland det bästa med att vara singel är att slippa vara frustrerad och irriterad. Jag har ingen uppdämd ilska inom mig, bland annat för att jag har blivit bättre på att välja umgänge. Jag har upptäckt att kommunikation, som var så svårt med mitt ex, kan vara väldigt lätt med rätt person. Uppenbarligen hänger det inte bara på mig.

  6. Mja, nu var det inte riktigt SÅ jag menade dårå ;o) – utan att stolen (eller bordet) får gestalta en person du har ”unfinished business” med, och att man lättare får ur sig det som behöver sägas. Uppbrottet mellan dig och ditt ex var kanske den rätta lösningen, men att ge ett soffbord en bokstavlig omgång och sen lämna en relation är inte vad jag menar med konstruktiv konflikthantering. (Och det gör säker inte du heller, egentligen!)

    Vi gjorde en intressant övning hos karriärcoachen sist jag var där – lite på samma tema. Inte konflikthantering, utan det där med att det är så nyttigt att HÖRA SIG SJÄLV säga vissa saker. Vi hade pratat om var jag ville befinna mig i livet om 3 år, och sen hux flux och utan förvarning sa hon ”Nu har det gått 3 år, du är där du ville och vi möts igen.” – och så började hon intervjua mig om hur jag gått till väga för att nå min vision. Jag AVSKYR såna övningar, men med en djup suck och för att jag har en sån enorm respekt för min karriärcoach (hon är fantastisk!) gav jag mig in i leken. Och häpnade, för svaren jag gav henne var både detaljerade och konkreta – jag visste ju egentligen PRECIS vad jag ville (och borde och ska) göra. Fast jag visste inte själv att jag visste det…!

    Att gräla med en stol – eller uttrycka sina tankar, sätta gränser, vara arg på – är lite samma sak. Att man hör sina egna tankar – det ÄR skillnad att höra dem ”genom öronen” än att höra dem eka i hjärnan, jag lovar!

    Att tala med en stol handlar ju också om att INTE vänta tills så mycket dämts upp att det måste explodera för att komma ut.

    Kommunikation hänger aldrig bara på en person. Ibland kommer man till insikten att enough is enough – att man har gjort vad man kan, och att det inte finns något att vinna på att försöka en gång till.

  7. Jenny, jag förstod vad du menade, vet vad gestaltterapi är och tror dig när du säger att det är skillnad på att tänka och på att uppleva.

    Det känns som att du slår in öppna dörrar, vilket får mig att känna att vi inte lyckas gå varandra till mötes i vår kommunikation. Tycker du att jag är svår att förstå? Gör jag dig kanske till och med irriterad?

  8. Ok. Fast jag fattade nog ändå inte riktigt. Trodde att jag kanske blivit provocerad innan. Eller nåt.

    Om opposite attracts så tror jag att det visst kan vara så att man väljer för att komplettera varandra, men om man itne her en stor gemensam ”plattform” att agera från så blir det nog väldigt slititg i längden, så jag tror att det ändå krävs mer gemensamt än olikt. Att det olika kanske är mer som pricken över i än fundamentet, kan jag tänka mig.

  9. Jag pratade både om då och nu. Detta är ju ett återkommande samtalsämne oss emellan. =)

    På flera olika platser på nätet har jag läst att ett av de mest etablerade resultaten inom relationsforskningen är att människor attraheras av sådana som är lika en själv. Olikhet blir attraktivt bara om det är en egenskap som man saknar hos sig själv. Däremot har jag aldrig lyckats hitta några bra källor till dessa påstått etablerade resultat, så jag har svårt att bedöma hur etablerade de verkligen är. Hur som helst så tror jag att du har rätt i att det är lättare att få en relation att fungera om man inte är alltför olika.

  10. Ja =D

    Och jag vill absolut föreslå att du läser mindre och möter människor (kvinnor) mer. Jag är ju ganska säker på att du har snurrat upp några rara bönor i satelitbana runt dig, som inte väntar på något annat än din rymdraket. Det bästa sättet att få en relation att fungera är ha en och att öva och pröva på relation, tror jag bestämt.

  11. Bokstäverna hoppar och har sig när jag skriver ser jag, men jag tror du förstår ändå. Och gör du inte det, så vet jag ju att du har vett nog att fråga.

  12. Att sluta läsa blir svårt – jag vet inte vad som skulle kunna motivera mig att lägga band på min nyfikenhet – men att öva förhållanden genom att ha ett låter bra. Det är så jag har tänkt.

  13. Nix. Andra gånger kanske, men inte nu. Det har nog mindre att göra med dig, och med var jag själv står. Just nu har jag solsken och blommor överallt.

    Blir man irriterad på en blogg – då handlar det nog mer om ens eget liv än om bloggen. Hm – en blogg kanske funkar lika bra som en stol? ;o)

    Ta hand om dej, Henrik!

Kommentarer är stängda.