– Älskar du mig?
– Tja, jag är förälskad i dig och tycker väldigt mycket om dig.
– Jo, men älskar du mig?
– Hm, jag vet nog inte riktigt vad det betyder.
– Då älskar du mig inte.
– Inte?
– Nej, då hade du vetat.
– ?
Jag har aldrig fått riktig kläm på det där med att älska och alltid känt att det är något lurt med det. Det skulle kunna vara så att det är en känsla som jag ännu inte lyckats identifiera, eller möjligen en jag helt enkelt inte upplevt. Men det verkar konstigt. Jag har rätt bra koll på andra förälskelse- och tycka om-känslor. Varför skulle jag ha missat just den?
Jag slutade faktiskt leta. Jag tror inte längre att det är en känsla. Jag tror att det är ett val vi gör, om och om igen, om vi vill, som gör att vi tolkar våra känslor på ett visst sätt. Jag tror att det har med linsen att göra, inte känslorna i sig.
Jag har gjort samma slutsats. Älska är något som man bestämmer sig för att göra. Att vänta på att det skall komma till en är nog att riskera mycket, man gör ett förhållande beroende av sina sinnesstämningar. Man kan kanske göra en jämförelse med hur det är att älska sina barn. Man vill, man försöker och man gör det, ganska långt oberoende av barnets personlighet och kvalifikationer. Här verkar också finnas ett starkt socialt kommando: Älska dina barn, annars är du en dålig mänska. Tänk om samma kommando skulle gälla i ett förhållande mellan vuxna…
Välkommen hit carulmare! Tur att man inte är buddhist och behöver känna att man ska älska allt levande. =)