Jag tänker verkligen att ett förhållande kan ge mer än det tar, att man inte behöver tappa bort sig själv och att man genom kommunikation kan skapa något fint. Jag har också utropat tillfällig anarki och slängt ut begränsande tankesätt till förmån för nya som gör mig mera fri. Dessutom har vissheten om mitt eget värde växt. Jag har nu även större vaksamhet och förmåga att identifiera mina egna signaler och jag har blivit bättre på att uttrycka dem. Jag vet att jag duger och jag är redo.
Men precis som barnet fortfarande är en del av mig är också den unge mannen en del av den jag är. Kroppen minns, som om det var igår, hur ett förhållande känns. Den minns känslan av klippta vingar, instängdhet, drivor av krav, frustration och maktlöshet. Värst av allt är minnet av sex som prostitution. Alltför många gånger gav jag bort min kropp för att köpa mig fri från konfrontation och gräl.
Ibland tänker jag att det är ett moment 22. Det enda sätt jag kan lära min kropp hur ett väl fungerande förhållande känns är genom att låta den få uppleva det. Men för att få uppleva det måste jag ha en annan känsla av vad ett förhållande är. Annars kommer jag inte dit.
Men det är inget moment 22. Eftersom jag förstår varför förtjusning och attraktion har en eftersmak av obehag så behöver jag inte bry mig om det. Jag har ju faktiskt fortsatt leta efter någon som jag vill vara med och som vill vara med mig. Om och om igen har jag öppnat mitt hjärta, trots att det också trasats sönder gång efter gång. Det kommer jag att fortsätta med.
Allra mesta hjärtevännen, det är klart att du kommer att öppna ditt hjärta igen. Men det finns väl ingen anledning att forsätta öppna det så att det trasas sönder. Var bara vaksam över vem du ger din vilja väl, kanske det inte alltid går som du tänkt sig, men du går inte sönder.
Mm, ska vara försiktig med hjärtat. Jag tänker försöka fokusera mer på kvinnans vilja istället för hennes känslor. Jag hoppas det ska hjälpa mig att välja bättre.