tusen år av kärlekar

Jag hittade en essä av Peter Englund i vilken han skriver om tusen år av kärlekar. Notera pluralis. Det är kärleken till barnen, kärleken till föräldrarna, kärleken mellan goda vänner, kärleken till uppgiften, den romantiska kärleken och kärleken till Gud.

Under antiken står kärleken mellan goda vänner högt i kurs. Den representerar frihet och jämlikhet. Även kärleken till uppgiften, till de sociala plikterna, och kärleken mellan föräldrar och barn är viktiga. Däremot är den romantiska kärleken underordnad. I äldre romerska moralkoder anses den till och med vara besvärlig, med risk för farliga och uppslukande passioner.

Under medeltiden är kärleken till familjen viktigare än kärleken till vännerna. De båda byter plats. Fast högst i kurs och mest självklar är kärleken till Gud.

Under 1600- och 1700-talet börjar den romantiska kärleken omvärderas. Det blir vanligare med kärleksäktenskap. Tidigare resonerades äktenskap fram av sociala eller ekonomiska skäl. Ord som ”sammansmältning”, ”förvandling”, ”upphöjdhet” och ”evighet”, som tidigare använts för att beskriva kärleken till Gud, används nu för den romantiska kärleken.

Det sägs ibland att den romantiska kärleken är vår tids religion. När jag läser Peter Englunds text får jag en bättre förståelse för vad som menas med det. Det är inte bara så att kärleken till Gud rent funktionellt har ersatts av den romantiska kärleken. Det är också så att retoriken, bilderna och idéerna har förts över från det religiösa till det romantiska. Det ger mig vatten på min kvarn när jag upplever att ”att älska” inte är en känsla.

Dessutom, för att komma till en av Peter Englunds poänger, har den romantiska kärleken blivit nästan allenarådande. Alla andra kärlekar har tappat i aktning. Kvar finns bara den romantiska kärleken och på den lägger vi alla våra önskningar och förhoppningar, en börda den inte ensamt klarar av att bära. Däri ligger paradoxen att trots att den romantiska kärleken hyllas som aldrig förr så får den allt svårare att överleva.