– Umgås ni mycket?
Jag kan inte låta bli att fundera på vad hon egentligen vill veta. Undrar hon om vi har ett förhållande? Hon är ju knappast svartsjuk. Allt sådant, hur det är mellan oss, har vi rett ut för länge sedan. Möjligen är det nyfikenhet. Fast det hade jag inte riktigt väntat mig heller. Det är inte likt henne. Så vart vill hon komma? Som vanligt strömmar tankarna genom mitt huvud. Och som vanligt verkar de inte på något sätt påverka det jag säger.
– Vi brukar träna en gång i veckan.
Jag inser att mitt svar möjligen antyder att jag inte dejtar min träningspartner men att det inte säger någonting om eventuellt intresse eller huruvida jag dejtar någon annan. Jag undrar om hon inser det och funderar på om det kommer att komma fler frågor. Men hon släpper det. Istället händer något oväntat. Hon drar mig åt sidan.
– Hur mår du?
Först förstår jag inte vad hon menar. Drog vi inte de vanliga hälsningsfraserna tidigare? Men så slår det mig. Det handlar om något annat.
Vi tappade bort varandra. Det är så mycket jag tänker på och ibland behöver jag ventilera. Inte alla klarar av mina tankar och jag försöker verkligen välja mina bollplank med omsorg. Jag tyckte att det verkade vara ok, men det blev nog lite för mycket. Jag bad om ursäkt, men hon försvann iväg.
Men så helt plötsligt, flera månader senare, tar hon upp kontakten igen och allt verkar vara som förut. Tills frågan om hur jag mår kommer. Jag kan inte låta bli att le lite inombords när jag funderar på vad hon har för bild av mig. Hur lyder diagnosen?
– Jag hade det rätt tufft i våras. Det har tagit tid för mig att hämta mig och jag har haft några bakslag under hösten, men jag tycker nog att jag mår rätt bra. Jag blir starkare för var dag.
Jag letar efter någon reaktion som visar om jag har svarat på rätt fråga. Det verkar så, men helt säker är jag inte. Hon släpper det och börjar prata om annat.
Jag lyssnar och stoppar in några ord här och där för att visa att jag är med och att jag bryr mig. För det är klart att jag bryr mig, även om hon inte får hela min uppmärksamhet. Jag jobbar på en teori. En förklaring som får allt att passa ihop. Hon frågade ju också om en annan sak. Hon undrade om jag ville med till Stockholm och träna någon gång. Var det inte så att en av hennes vänner verkade vara lite nyfiken på mig? Hon bodde väl i Stockholm?
Kanske det är ett uppdrag som håller på att utföras: Ta reda på om jag är ledig och mentalt frisk och ordna i så fall ett möte. Kan det vara så? Jag borde kanske fråga. Eller sätter jag henne i någon slags lojalitetskonflikt då? Om det nu är sant. Ännu värre är det förstås om det inte är sant. Då tror hon väl att jag har tappat förståndet helt. Då skrämmer jag iväg henne för gott.
Suck, ibland vore det skönt om man kunde låta bli att tänka så mycket. Om jag blir knäpp på riktigt någon gång kommer jag att bli paranoid. Ännu mer, alltså. För det verkar jag ju redan vara.
De tankar du beskriver under samtalet är väl tankar som de flesta tänkt under samma omständigheter. Inte alls knäppa. Som jag ser det finns det grovt sett två sätt att hantera sina funderingar. Antingen frågar du den du pratar med vad hon menar och säger att du tolkade henne si eller så och undrar om det var rätt? Eller så struntar man i sina funderingar och väntar och ser vad som händer. Inte för att jag är säker på att det är de bästa metoderna, men man kommer vidare.
Dessutom blir jag en smula provocerad av din tanke på att svara rätt på ”Hur mår du?” Rätt på vem sätt, vems perspektiv och med vems avsikt?
Jag reagerar väldigt starkt om jag känner mig manipulerad och risken är stor att jag skulle vända på klacken, gå därifrån och ta första bästa tåget hem om det visar sig att mina misstankar var sanna. Först tänker jag att så vill jag inte ha det. Jag vill inte såra. Fast det är kanske inte så dumt att säga ifrån om jag känner mig illa behandlad.
Det andra alternativet är ju smidigare. Då kan jag också i förväg välja om jag är intresserad av att följa med.
Du läser fel bless. Min fundering var inte om jag svarade rätt på frågan utan om jag svarade på rätt fråga. Jag undrade bara om hon fick veta vad hon ville veta.
Hur menar du? är en användbar liten fråga. Lätt att säga och kan ändra på mycket. Den andra parten måste ju nästan tala om vad hon eller han har i tankarna… :) – Inte för att jag själv heller alltid kommer på att ställa den…
jag brukar också fråga så. Tex Hur menar du nu? och, tex kan du förklara mer, jag förstår inte riktigt? Eller om man vill förtydliga, ”jag uppfattar att…”. eller ”kan du hjälpa mig förstå”
carulmare och loppispoppis: Bra tips!
Jag försökte att förklara ungefär samma sak som carulmare och loppispoppis, att fråga vad den andra menar när man blir osäker.
Sedan så tänker jag att det som provocerar mig i frågan om rätt fråga och rätta svar går att knyta till dina inlägg som kommer efter om rädsla och känslor. Som jag ser det är det ytterst få tillfällen vi människor upplever en känsla i taget, att det är 100% glädje, sorg eller vad det nu kan vara. För det mesta befinner vi oss, vad jag förstår, mer i känsloblandningar, känslostormar och grumliga känslor. En känsla i taget är ju väldigt tydligt och bra men jag tror att det mest förekommer på teaterscenen hos skickliga skådespelare. Min erfarenhet är att i de fall goda skådespelare gestaltar förvirring så radar de upp signaler och känslor kronologiskt, men när vi människor i livet upplever är vi i det vanliga livskaoset och allt kan vara samtidigt. I lyckliga stunder hänförande och i svåra stunder bottenlöst, kan jag tycka. Givietvis använder jag också mig av att definiera enskilda känslor och situationer, för att förstå livet trots att jag inte tror på det avgränsade, eftersom jag inte vet något bättre sätt.
Den slutkläm jag här vill komma fram till med med detta en orediga resonemang är att eftersom jag inte tror att något är klart avgränsat eller entydigt tror jag inte heller på resonemanget om rätt fråga eller rätt svar, hur du än använder ordet rätt. Och jag tror att ett sätt att hantera livet är att bestämma sig för att man är, och är god nog och att det ger att man inte behöver leta dolda meningar. För de meningar man är god nog att förstå räcker.
Livet är så stort och komplext att man inte kan begära av någon att den ska täcka in allt, inte av sig själv heller. Ibland får man bara låta vattnet rinna, utan att fråga varför och vart. Rent av kan man prova på att åka lite medströms.
Såväl vissheten om att man duger liksom övertygelsen om att man inte behöver förstå mer än vad man gör låter eftersträvansvärt. Att det skulle räcka med att bara bestämma sig låter dock svårt att tro på. Att bli manipulerad är bland det värsta jag vet. Det är en förolämpning av mitt intellekt och ett omyndigförklarande utan like. Det väcker starka känslor och är något jag gärna undviker. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle kunna sluta att försöka undvika det bara genom att bestämma mig. Min erfarenhet säger mig att mina onda aningar kan vara befogade.
Men det kanske kan vara värt ett experiment. Jag skulle kunna låtsas att jag inte letar efter dolda meningar, följa med till Stockholm och spela överraskad inför eventuella äktenskapsförmedlingar. Kanske min reaktion inte alls blir så stark som jag tror? Jag får försöka fokusera på att endast jag råder över mitt hjärta. Dit kommer ingen genom manipulation. Om medströms är andra människors dolda planer stannar jag på torra land.
Jag tror att bestämma sig är det enda sättet.
Det jag inte förstår är varför du inte frågar henne om hon agerar i rollen som äktenskapsmäklerska?
Som jag ser det så om du spelar överraskad efter att ha åkt med till Stockholm, mot dina onda aningar, är det väl du så att du också agerar med en dold agenda och på något sätt också är med och i spelet.
Jag menar inte att man behöver ignorera sina onda aningar, men att man kanske kan fråga vad andra menar, be om förklaring eller bara säga nej tack jag vill inte längre och gå åt ett annat håll. Den gamla klichéen om att säga nej till ett är att säga ja till annat tycker jag fungerar.
Jag antar att jag inte förstår ditt situation eftersom jag inte oroar mig för att bli manipulerad. Just den oron har aldrig varit min. Så jag förstår inte varför man skulle tro att medströms med automatik blir att följa andra människor dolda planer, även om jag stretchar min empatiska, uppenbarligen begränsade, förmåga till sitt yttersta. Men jag förstår att den tanken gör livet svårt.
Att fråga är ett bra alternativ som måste vänta tills tillfälle ges. Just nu är stora avstånd ett hinder.
Det här med manipulation är svårt. Att tänka på det gör mig illa berörd och om jag i affekt tog ut det över dig, bless, så ber jag om ursäkt. Jag vill dig inget illa.
Det diffusa obehag som jag känner i vissa sociala sammanhang handlar dock om något annat. Hade det varit rädslan för att bli manipulerad hade jag känt igen det. Nu vet jag inte vad det är. Det kan vara en rädsla för att inte vara omtyckt, ett minne från en svunnen tid eller något annat.
Oavsett vad det är så inser jag att medströms kan vara valet att lita på att andra människor vill väl. Medströms kan också vara att flera människor väljer att lita på varandra. Då följer man strömmen tillsammans. (Jag hoppas att jag nu inte tänjer din symbolik så till den grad att den tappar mening.)
Men när jag anar manipulation klarar jag inte av att tänka så.
Jag tänker genast på ”att välja glädje” eller någon av Kay Pollaks andra böcker eller seminarium. En fantastisk man, bör dock ses i real-time. Prova något av hans seminarier, exv. http://www.seminardesign.se/home/page.asp?sid=166&mid=2&PageId=21680
Oj, 1395 kronor exklusive moms för ett fyra timmar långt seminarium. Det verkar som att glädjen har ett pris. =)