Om man tänker på en relation som en samling regler om hur man tar i varandra, vad man pratar om och hur man beter sig mot varandra, så blir begreppet seriell monogami lite intressant. Seriell monogami är ju tanken om att det är ok med flera partners, men bara en i taget. Det är alltså en regel om hur relationer ordnas i förhållande till varandra, eller med andra ord, en regel om regler. Eller med ett enda ord, en metaregel. Jag undrar vilka flera sådana det finns?
Jag undrar också hur fri man egentligen är att förhandla om metaregler? Kanske inte lika fri som man är att utforska en relation? Nu handlar det ju ännu mindre om bara två personer och ännu mer om ett socialt sammanhang. Det blir fler att förhandla med.
Jag kanske inte riktigt har samma laddning i ordet regler som du, men jag associerar till stängsel och låsningar. Kan jag vill hellre tänka på relationen som något som växer ur dem som är i dem, som något som förgrenar sig och tar nya vägar och blommar och bär frukt, mer än något som finns inom vissa regler, även om de är överenskomna. Om man som jag tror att allt alltid ändrar sig blir det ogörligt med staket. Jag tänker nog som Hermine: ”Relationer innebär att lära sig varandras gränser även om det inte alltid handlar om vart de konkreta smärtnivåerna bokstavligt befinner sig. Men det finns mer än bokstavliga smärtgränser inom de relationer vi befinner oss i. Och de måste vi lära oss för att inte göra varandra illa. Därför måste vi vara varsamma, lyhörda och ödmjuka mot varandra. Och så kommunikation. Alltid kommunikation. Genom kommunikation kan vi utvecklas, mötas och lära oss om varandra” på det stora hela tycker jag att hon sammanfattar relation, som jag ser den, bra.
Nej, om reglerna blir till stängsel har det gått fel. Så behöver det inte och ska det inte bli. Det menar jag inte.
Om en relation ändå stänger in kan det vara kommunikationen, som Hermine så insiktsfullt skriver om, som inte fungerar. Det verkar vara en underbar sida av bdsm; Vissa lekar går helt enkelt inte att leka om man inte har en fungerande kommunikation. Lusten blir då en drivkraft mot ett mer nära möte även i ord.
Det kan också vara så, som det varit för mig, att duktighet och den lyhördhet som med den följer, sätter käppar i hjulet. Att prestera och leva upp till omgivningens förväntningar blir då inte bara självförnekande utan också ett förnekande av relationens möjligheter.
Men oavsett vad som går snett så är det inte mekanismen i sig, att vi kommer överens om hur vi ska mötas, som är problemet. Problemet är en oförmåga att förhandla och omförhandla relationen så att den får blomma och bära frukt.
Jag anser verkligen att det intressanta i en relation är möjligheterna och inte hindren. Den som förlorar det fokuset genom att prata om regler bör nog beskriva mekanismen med helt andra ord.