Min brorsdotters favoritbok är Boken om känslor av Per José Karlén. Det är nog ingen slump att hennes föräldrar har köpt den åt henne just nu; Det verkar inte vara lätt att vara tre år gammal och känna hur känslorna krockar med varandra och sliter åt olika håll på en och samma gång.
Det är en fantastisk bok med luckor och utvik och många tänkvärda budskap, som att du mår bättre om du berättar för andra vad du känner och att ibland kan man se vad andra känner, men inte alltid och då får man fråga. Det värmer gott att treåringar idag får lära sig vad det tog över 35 år för mig att luska ut.
Bokens slutkläm är att ju mer kärlek man ger desto mer får man tillbaka. Tanken är fin och på ett sätt är det också sant, men det räcker ju inte; För att få måste man välja att ge till den som vill ha ens kärlek och som vill ge tillbaka. Det är ett för avancerat budskap för en treåring, men kanske ett uppslag till en uppföljare för de lite äldre barnen?
Så om ni inte har läst boken kan jag varmt rekommendera den både för små och stora barn, som det brukar heta.
Smarta författare som skrivit en så viktig bok!
Ganska långt stämmer ändå det där om att man får tillbaka den kärlek man ger (även om det inte handlar om någon millimeterrättvisa direkt).
I alla fall om man menar kärlek i ett bredare perspektiv: kärlek till familj, vänner, medmänniskor, och inte den typ av kärlek som man kan känna inför en speciell person. Den sortens kärlek är definitivt överkurs för en treåring!
Jag tänkte faktiskt inte bara på romantisk kärlek. Jag föredrar ett ganska litet antal nära relationer. Förtroliga samtal på tu man hand får mig att känna mig omtyckt. Samtidigt är jag fascinerad av människor som är spontana, utåtriktade och visar mycket känslor. Inte så sällan föredrar dock dessa människor en stor bekantskapskrets och det är inte så viktigt för dem att fördjupa sina relationer. De talar ett annat språk och det som de kallar för kärlek upplever jag som ytligt. Min upplevelse blir att jag ger utan att få tillbaka och i värsta fall känner jag mig utnyttjad. Men visst, detta är finlir. I det stora hela får man tillbaka mer om man ger mer.
Jag försökte hitta boken på Adlibris, men den har utgått ur deras sortiment. Verkar bli till att söka i antikvariatsvärlden. Men tack för tipset – jag tycker absolut att det verkar vara en bra bok för små människor!
Är det så illa? Om du hittar den får du gärna berätta vad du och dina små tyckte om den.
Låter som en bra bok…har tyvärr inte sett den.
Jag tänkte på det där med kärlek – visst tycker jag att du har rätt i att när det gäller att satsa sin kärlek i nära relationer, vare det vänskapliga eller romantiska, då gäller det att välja rätt. Men samtidigt tycker jag också att det finns ett värde i att agera kärleksfullt (med hänsyn, omtanke, vänlighet och utan fördomar) mot alla människor man möter…man gör världen litet bättre och får ofta något tillbaka också. Jag försöker fortfarande träna mig på det ;)
Jo, jag instämmer i det du säger om kärlek. Det handlar nog mest om att hitta en bra balans och jag kommer kanske från ett lite annat håll än vad du gör? Jag har ofta tappat bort mig själv och mina behov i min strävan att ge andra vad de behöver.
Tror också att man skördar vad man sår; framför allt i ett större perspektiv. I enskilda relationer finns det dock ingen automatisk rättvisa.
Jag brukar ta hjälp av den spegelvända tanken (jämfört med kärlek) för att stå ut med odrägliga personer. Jag tänker då att livet är rättvist – beter man sig systematiskt elakt eller utnyttjande så straffar man sig själv i längden. Jag behöver inte försöka straffa någon. Det tar livet själv hand om – i tidens längd…
Det verkar dumt att straffa någon som är odräglig. Då tycker jag att det är bättre att försöka förstå varför det blir som det blir. Eller låta det vara och umgås med någon annan istället. Att någon förtjänar att bli straffad klarar jag nog inte av att tänka.
Du har nog rätt i att du och jag kommer från litet olika håll i detta. Jag som är litet mer åt det introverta hållet kan riskera att inte se andra tillräckligt när jag är inne i mitt och den problematiken har nog inte du.
”Förtjäna” är ett intressant ord kommer jag på så här i ögonblicket. Men jag kan inte förneka att jag tycker att det finns de som förtjänar det…bortom alla politiska rehabiliteringsmål. Men det är väl reptilhjärnan som spökar. Den gör det ibland för mig…
Det låter väldigt mänskligt. Jag skulle nog också må bra av att inte vara så himla förstående jämnt och ständigt. Som jag är nu, till exempel. =D
=)