adekvat manipulation

Daniel bloggar om manipulation och observerar att alla använder det. Dold agenda och känslomässig påverkan är regel snarare än undantag i mänsklig kommunikation. Vi tycker att det är fel, men när Daniel problematiserar kring det moraliska är det svårt att dra någon annan slutsats än att det inte går att precisera vad en manipulativ handling är i någon objektiv mening. Daniels text finns här. Missa inte Gustavs klockrena kommentar om borderline:

Individer med diagnosen borderline personlighetsstörning anklagas ju ofta för att vara manipulativa, men i själva verket är ju problemet bristen på adekvat förmåga till manipulering. Eftersom dessa individer har svårt att ”tänka kring andras tänkande” (mentalisering) blir det svårt att utföra de nödvändiga och subtila manipulationer som är del av alla relationer, och som du beskriver ovan. Detta leder till vanmakt och ofta utageranden, dvs. mycket trubbigare vapen i kampen att påverka och kommunicera. Det är dessa som sedan benämns manipulationer av omvärlden.

Jag publicerar även min egen kommentar:

Jag tycker att slutsatsen av ditt resonemang är att det inte går att precisera vad en manipulativ handling är i någon objektiv mening. Precis som du skriver finns det inte något sätt att definitivt avgöra en persons syfte, grad av medvetenhet eller i vilken utsträckning handlingen är avsiktlig.

Därför lämnar jag tankar kring handlingars moraliska värde och byggandet av moraliska system åt den som är intresserad av sådant och fokuserar själv på det subjektiva; Vad är det som gör att man upplever att en handling är manipulativ?

Du nämner psykoanalys, och om jag har förstått det rätt så skiljer sig den psykoterapeutiska samtalsformen egentligen inte så mycket från den sokratiska som många kognitiva psykologer använder. En skillnad är dock terapeutens syn på sin klient. Om man bemöter någon med inställningen att han eller hon behöver bli mer medveten finns det en risk att det upplevs som respektlöst. Det går att kompensera med andra förtroendebyggande åtgärder, men grundproblematiken, en bristande förståelse för det grundläggande behovet av att bli accepterad och uppskattad som man är, finns kvar. Samtidigt har förstås även den kognitiva terapeuten en dold agenda. Frågorna väljs inte slumpvis. Men klienten upplever det antagligen mindre manipulativt om behovet av acceptens blir mött.

Min teori just nu är alltså att det är hur väl vi upplever att en handling är anpassad till mottagarindividens behov som avgör om vi upplever den som manipulativ eller ej. En väl anpassad handling tänker vi inte på som manipulativ, kanske inte heller de väldigt dåligt anpassade som vi avfärdar som något som inte kan lura någon, men i mellanregistret finns de vi upplever som manipulativa.

Jag stjäl med glädje Gustavs terminologi och kallar sådana handlingar som vi upplever är väl anpassade till mottagarindividens behov för adekvat manipulativa. Ofta är det nog så, som ni båda är inne på, att det adekvata är subtilt. Att göra små rörelser och mer kontinuerligt anpassa sig efter den respons man får fungerar nog bättre än att ta stora steg och upptäcka att man hamnat på en helt annan plats än den man växelverkar med. Men hur subtilt det ska vara med olika personer i olika sammanhang är nog också en förhandlingsfråga. Dessutom räcker det inte med en lämplig grad av subtilitet för att det ska vara adekvat.