Jag tog mod till mig och skickade ett brev till kvinnan som jag återsåg efter tretton år när jag var på besök i det förflutna. Hon svarade på mitt brev och ett brev blev till några stycken utväxlade.
Hon är sedan länge lyckligt gift med den man som hon var förlovad med när vi lärde känna varandra och de har nu tre barn tillsammans. Hon verkar leva ett bra liv, men saknar dansen och klättringen. Nu har hon precis hittat någon att klättra med och planerar att ta upp hobbyn igen. Dansen är svårare att ta upp eftersom hon, liksom jag, inte tycker om dansbandsmusik och eftersom det är det enda som erbjuds där hon bor.
En sak som hon skrev gav mig en tankeställare och fick mig att revidera min syn på den relation vi hade; Hon bad om ursäkt om hon hade gjort mitt liv krångligt. Hon berättade att hon när vi umgicks bara umgicks med män som hon kände sig attraherad av och att det flera gånger ledde till situationer som hon fick dra sig ur med en känsla av falskhet. Jag svarade att hon inte hade gjort mitt liv krångligt och att hon inte behövde be om ursäkt. Som jag minns det var hon tydlig med att hon var upptagen och jag vågade därför inte hoppas på något mer mellan oss.
Det fick mig att inse att även om hon är ett av mina mer positiva och ljuva minnen så följer vår relation precis samma mönster som de flesta av mina relationer har gjort: Jag blev förtjust i någon som tyckte om min uppmärksamhet men som inte ville ha mig.
Kanske tycker jag mer om flirtis än vad jag är medveten om och kanske söker jag mig till sådana kvinnor eftersom jag, precis som de flirtiga kvinnorna, får min självkänsla tillfälligt stärkt av bekräftelsen? Kanske jag egentligen behöver och borde leta efter en kvinna som är mer trygg i sig själv, inte är så beroende av bekräftelse och därmed också har ett mindre flirtigt sätt?
Jag tror du är något på spåret. :) men jag tror du blundar för halva sanningen nu. Försök att se fler lösningar?
Jag undrar om anonym och jag tänker på samma halva? Den halvan jag tänkte på är behovet av tillfällig alt. snabb/ytlig bekräftelse som verkar vara ömsesidig.
Och nu kom jag att tänka på om det ena måste utesluta det andra?
Måste det antingen vara wienerbröd eller mörkt surdegs bröd? Kan man inte få allt? Det vill jag:
Anonym: Det är förstås svårt för mig att gissa vad du tänker på och vad du syftar på med ”halva sanningen” men låt mig ändå försöka:
En gissning är att bekräftelsespelet är ömsesidigt och att den andra halvan av sanningen är att de flirtiga kvinnorna dras till mig av samma anledning som jag dras till dem, nämligen för att jag flirtar med dem och ger dem bekräftelse som åtminstone tillfälligt stärker deras självkänsla. Men den ömsesidigheten har jag redan nämnt.
En annan gissning är den som bless är inne på, nämligen att bekräftelsespelet är en naturlig del av samspelet mellan människor och att det fyller en viktig social funktion. Att bekräftelsespelet skulle vara ett problem är inte hela sanningen.
Ett problem blir det om man söker bekräftelse för att bevisa sitt eget värde. Det gör att man blir överdrivet beroende av andra människor och att man lämnar ifrån sig kontrollen över sin egen välgång. Det finns andra strategier för att stärka sin självkänsla som är bättre just därför att man behåller kontrollen i sina egna händer.
Ett problem kan det också bli om flirtandet tolkas olika av de båda parterna. Om det dessutom saknas en fungerande kommunikation kan det bli missförstånd om vilka önskemål som delas. Det som egentligen var en oskyldig lek och ett uttryck för känslor av uppskattning kan då upplevas som manipulation och ett spel med makt och kontroll.
En tredje gissning är att inte ens ett överdrivet flirtigt sätt nödvändigtvis behöver tyda på en dålig självkänsla och en bristande trygghet. Det finns säkert andra orsaker och i den bemärkelsen andra delar av sanningen.
En fjärde gissning är att bekräftelsespelet bara är halva sanningen till varför jag hamnar i den här typen av relationer. En annan möjlig förklaring är att jag inte vågar gå in i den andra typen av relation, det vill säga den väl fungerande relationen där jag får njuta av den lycka som en väl fungerande relation verkar kunna ge. Jag vågar inte eftersom det gör mig sårbar; Är jag lycklig har jag något att förlora. Ytterligare en möjlig förklaring är att jag inte har vetat att jag är värd en väl fungerande relation och därför inte kunnat ställa de kraven.
Nu får du berätta! Var någon av mina gissningar i närheten av det du tänkte på? =)
bless: Jag tror faktiskt att du kan få allt! Eventuella problem borde gå att lösa med god kommunikation och lite eftertanke. =)
Hm. Jag jobbar just med att eftertanken inte ska komma så fruktansvärt långt efteråt.
Jag har en femte gissning. En orsak till att man inte får ’allvarligt menade’ gensvar skulle kanske kunna vara att man inte är så allvarlig själv? Kanske har man inte något starkt behov av tvåsamhet? Jag undrar om könsdriften är en tillräcklig orsak för två mänskor att hålla ihop, att bli ett par? Tänk om det är så att det också måste till ett starkt behov av att ’slå rot’ hos en annan mänska, en slags existentiell lösning. Bli gud för mig eller åtminstone mamma! Ge mig allt jag behöver så att jag aldrig känner mig ensam mer… Om en mänska står ganska stadigt i sig själv, då märks detdär kanske på henne. Det är liksom inget ’sug’ i henne! :) Nu skall du veta att jag talar för mig själv, dethär är inget som jag försöker pådyvla dig. Men det är något som jag har tänkt mycket på den senaste tiden. Att det kanske inte räcker med könsdrift plus en allmän vilja till gemenskap, att det kanske måste finnas ett djupare känt behov…
bless: Ja, en lagom blandning av känsla och tanke är nog bra! =)
carulmare: I mig finns en stark längtan efter att komma en annan människa nära så jag tror inte att det hindrar mig. Men det är säkert sant som du säger att ett halvhjärtat rop får ett halvhjärtat svar och att det inte räcker för att skapa de band som en parbildning kräver.
En relation där ens partner fungerar som gudssurrogat eller förälder blir nog väldigt speciell och jag tror inte att det är för alla. En så speciell relation kräver nog väldigt speciella behov.
Nej, jag är en ganska krass naturvetare som tror att testosteron, oxytocin och dopamin i rätt mängder är fullt tillräckliga för att bygga broar och hålla ihop en relation i åtminstone de tre, fyra eller fem år som förälskelsens hormoner dröjer kvar i kroppen.
Du, naturvetaren, vad är det som gör urvalet, vem vi väljer, är det också kemiska formler?
Jag tror att vi är fria att välja, även tvärtemot biologiska impulser och sociala normer, om vi bara lyckas bli medvetna om att vi har ett val och vilka de olika valmöjligheterna är. Det jag skrev om hormoner var ett svar på carulmares teori om att ”könsdriften” inte är en tillräcklig orsak för två människor att hålla ihop. Om vi gör vårt val och släpper våra hormoner fria tror jag att det är fullt tillräckligt för att hålla en parrelation samman så länge hormonerna finns kvar i kroppen. Men inte heller då menar jag att vi är slavar under vår biologi. Om vi vill kan vi slita oss lösa och efter att vi har ridit ut abstinensen är vi fria.
Vad jag har upptäckt hos mig är att jag har en stark längtan att komma mänskor nära, men kanske inte just denna enda…
Ja, det lät ju tämligen krasst, detdär med husapoteket… Så krass tror jag faktiskt inte ett ögonblick att du är! :)
Jösses, jag har skrivit nåt nästan identiskt i ett mail till en vän nyligen. Jag är fullt övertygad om att bekräftelsesökande väldigt sällan leder till nånting djupare (även om säkert många förhållanden är byggda på just ömsesidigt bekräftelsebehov), just därför att den bekräftelsesökande vill ha en spegel, och sällan är intresserad av att lära känna en person närmare. (Hmm, ja, hoppas att jag inte låter bitter – jag har bara en del dåliga erfarenheter av att vara spegeln.)
Vad jag tror att jag vill ha sagt är i alla fall: Bekräftelse hör hemma i relationer (man vill väl få höra att man är omtyckt av den man har ihop det med?) och om en person med svag självkänsla använder en relation som ett sätt att få sitt ego bekräftat så är det denne som handlar fel, som bryter mot den outtalade (gängse) överenskommelsen. Det enda man själv kan göra för att inte hamna där är att vara uppmärksam på om man får tillbaka det man ger, om man får ut det man hoppades på. Jag tror att man innerst inne vet när man är involverad med nån som inte har rätta känslorna för en, och det är när man tystar ner tvivlen som det går snett. Ok, nu insåg jag att jag nog är inne på din linje med ”Ytterligare en möjlig förklaring är att jag inte har vetat att jag är värd en väl fungerande relation och därför inte kunnat ställa de kraven.” Att man inte ställer tillräckligt med krav helt enkelt.
Ursäkta svamlet!
/Boel
carulmare: Jag tror som sagt inte att vi är slavar under det biologiska arvet, men samtidigt är jag övertygad om att det finns där och att vi kan rida på dess impulser om vi vill. Jag tror att det biologiska arvet är ett resultat av evolutionen och något som tryggade vår arts fortlevnad innan vi själva var fria att välja. Jag tror också som sagt att det fortfarande finns kvar inom oss. Därmed inte sagt att alla människor är parbildande eller att par behöver hålla samman längre tid än det tar för ett barn att lämna spädbarnsåldern.
Ledsen carulmare, jag är nog ganska krass.
Boel: Välkommen hit!
Jag hajar till när du pratar om rätt och fel, men håller med om att man ställer för stora krav på sig själv om man tänker att man ska ansvara för att en annan människa går in i en relation på rätt premisser.
Jo, jag tänker att det är till stor hjälp i en relation att veta sitt värde och vad man förtjänar. Kan man dessutom uttrycka det i ord och tillsammans med sin partner prata om relationens mekanismer har man kommit väldigt långt!
Nu tycker jag inte att det var svammel det du sa, men att svamla är också tillåtet! =)
Haha, får man inte säga rätt och fel? ;)
Alltså, om jag var otydlig: de flesta av oss vet (vahettere) koden (?) för relationer/flirtande osv. Åtminstone när man uppnått en viss ålder och samlat på sig egen erfarenhet. Vi har hört sagor och sett filmer, läst böcker och lyssnat på musik. På det sättet har vi någorlunda klart för oss vad som är ok (det jag kallar rätt) och vad som inte är det (det jag menar med fel). Och när jag t ex hör kompisar medge att de nog inte är så tydliga med sina avsikter som de borde vara, eftersom de trivs och har kul ihop med nån som de vet är förälskade i dem och som hoppas på mer – då tycker jag att de gör fel. (Att jag sen kan tycka att den förälskade parten borde vara mer uppmärksam och framför allt sätta gränser när han/hon blir sårad är en annan sak…)
Varför hajar du till av rätt och fel förresten? ”Liberal”? :)
Du är välkommen att använda vilka ord du vill, Boel. =)
Det finns två anledningar till att jag hajar till. För det första tänker jag själv inte i termer av rätt eller fel i samband med relationer. När man vill känna samhörighet med någon är det mer intressant att söka vägar till en öppen och ärlig kommunikation än att söka syndabockar eller att peka ut vems fel något är.
För det andra tror jag faktiskt att det finns väldigt få objektiva sanningar om relationer. Den bild som film, böcker och musik förmedlar är inte alltid helt oproblematisk. Den är till exempel ofta väldigt heteronormativ. Den är också ofta förskönande och befäster den sociala konstruktion som jag tror att den romantiska kärleken till stor del är.
Jomen, det är ju det jag menar! När du vill känna samhörighet med någon har du redan gjort förutsättandet att ni har en sån relation – i din definition av relationen ingår samhörighet. Om då den andra parten inte har tänkt sig den nivån på relationen, utan kanske ville ha en enkel flirt etc, och dessutom vet om att du har andra, högre förväntningar, men inte ger sig in i kommunikationen om era olika utgångslägen (för att det kanske skulle innebära ett tillbakadragande av ”favörer” av vilket slag det än må vara) – vad kallas det då? Jag tycker nog, trots allt, att det är att luras. Och det tycker jag är fel. (Här skulle man kunna svamla vidare om dem som dessutom lurar sig själva, de som tror att de är förälskade i en person, men i själva verket är kära i kärleken… Men då får jag skrivkramp!)
Och visst har du rätt i att Hollywood och gamla folksagor inte speglar verkligheten, men jag tror ändå att vi är påverkade av dem, att de har gett oss (ursäkta, dåligt ord, kan inte komma på nåt bättre) spelreglerna. Allt handlar ju om överenskommelser. I synnerhet flirter och förhållanden?
Ok, att avsiktligt locka med något som man inte kommer att ge är att medvetet utnyttja sin partner. Då håller jag med om att det finns en poäng i att plocka fram moralen.
Visst finns det många socialt konstruerade regler kring relationer. Vi är nog i allra högsta grad påverkade av dem, men jag tror och hoppas att vi genom medvetenhet och samtal kan skapa våra egna överenskommelser om vi vill.
Hm. Nu har det här flimrat förbi i min hjärna idag och åkt fram och tillbaka, hit och dit och upp och ner.
Jag kanske tror att vi skapas i och av relationer.
Vad är en människa i ensamhet?
Är det inte mer bizarrt med en relation där man inte bekräftar varandra, än en relation där man bekräftar varandra.?
Om man tror på alla människors lika värde, kan väl inte en människas värde hänga på hur den/om den/av vem den söker bekräftelse?
Jag tror nästan att jag tror att vi måste vara i relation för att finnas och nu har jag utvigat begreppet relation till all mellanmänsklig samvaro.
Glömde en sak, flirt kan också ses som en slags social kompetens, lekfullhet som gör att det glider på, ett skämt, ett leende, en blinkning, lite värme får besk medicin och svåra moment att vara uthärdligare, en förhöjning av vardag och närvaro. Jag tror att jag flirtar med alla, människor och djur. Att bjuda in till lek och gilla den andra kan ju inte vara fel. Det kommer ingen garanti med på genomfört samlag eller äktenskap. Det är en skjuts i sekunden. Ett litet jubel för att vi finns och att det går.
Jo, jag tror att behovet av att bli sedd är det mest grundläggande sociala behov vi har, vilket säger en hel del eftersom vi är i hög grad sociala varelser. Att se varandra och därmed bekräfta varandra är därför helt naturligt och om vi inte gör det är något fel. Det kan också bli fel på andra sätt och jag tror att det är det som mitt inlägg och efterföljande diskussion handlar om.
Nu är du också där med fel (och då också rätt). Jag har något resonemang om något annat, som är otydligt än. Men som är mot hela individualistiska ”du ska först kunna stå på egna ben och vara mogen för det innan du slår dig samman med någon annan” -tankesfären som det ändå, i mitt tycke, refereras till i diskussionen. Den tas som given norm. Det är den ju inte. Det måste vara någon slags postmodern tanke. Lite som yuppies, älska dig själv-boken som kom på 80-talet och det fragmenterade och de stora berättelsernas sönder fall och att det bara finns subjektiva små berättelser. Om man inte tänker postmodernt vad kan man välja då?
Det här är oklart och har precis poppat upp i mitt huvud.
Det låter spännande bless! Återkom gärna med dina tankar när det har klarnat. Jag är idel öra!
Det var för övrigt du som började använda ordet ”fel”. :p ;)
Jag är min egen största fallgrop och trätosyster:)
Jag tycker mycket om det som Bless säger här – både om bekräftelse och om relationer. Jag tycker att man ofta stöter på en tankefigur…säger inte att det är det som sägs här men ändå…som går ut på att först ska man känna sig som en komplett individ och sedan ska man skaffa sig en perfekt relation.
Men det finns inget komplett, vare sig individer eller relationer. Båda två växer hela tiden. Ett kännemärke på en bra relation är att man kan växa i den och av den. Men det ser man först i längden, knappast i den första förälskelsens tid.
Jag håller med om att man inte ska vänta på att bli komplett för att sedan försöka skapa en perfekt relation.
Jag har hört någonstans att den första stora krisen i de flesta relationer kommer efter tre-fyra år. Då har de sista resterna av förälskelsen klingat ut och man börjar fundera på vad man ska bygga relationen på istället. Det låter hårt att behöva vänta så länge innan man upptäcker om relationen kan stå på egna ben utan hjälp av förälskelsehormoner. Borde man inte kunna leta efter sådant man tror kan vara närande för en relation i långa loppet redan när man väljer partner?
Henrik, det tror man när man är förälskad, att det ska vara hela livet och att den andra är svaret på allt, helt underbart orealistiskt, men romantiskt. Det är det som är det luriga. Som en av de mest ovilliga till tvåsamhet blev jag helt tagen av förälskelsen och det blev giftermål, barn och röd stuga och en volvo=). Min motsträvighet mot det heteronormativa var så stor så det har hänt när jag träffat gamla bekanta att jag fått ringa hem till barnen för att bevisa att jag vandrat samma väg som de flesta. Ändå sveptes jag med helt hejdlöst. Lyckan var att vara där han var och det räckte för evigt kändes det som. Jag har läst någon liten notis om någon forskare som bekrev förälskelse som en mindre psykos. Det stämmer säkert utmärkt. Och så härligt är det, att få vara lycklig av något så enkelt att någon är nära. Självklart tror jag att man medvetet kan börja bygga och bete sig redan från start på ett sätt som förenklar och förnyar förälskelsen genom åren.
Jag har full förståelse för att förälskelse är som en psykos. Men dit kommer man väl inte förs än man släpper taget och börjar vilja? Och vad jag finner attraktivt tycker jag har förändrats genom åren, antagligen med erfarenheten. Till exempel tror jag inte att jag skulle kunna bli förälskad i någon som jag inte känner att jag får verbal kontakt med. Anledningen till det är att jag har lärt mig den hårda vägen att avsaknaden av en fungerande kommunikation gör det väldigt svårt att följas åt när man utvecklas.
Om jag går till mig själv så upplevde jag att den kommunikationen som jag och min ex make hade fungerade utmärkt och det tror jag att den gjorde de första åren. Men sedan brast det. Inte bara på grund av förälskelsehormon som försvann utan även yttre omständigheter påverkade negativt och som våran relation inte klarade trycket av. Det jag ville framhålla att jag inte tror att någon blir förälskad om den inte tror att livet med den andra kan vara ett bättre liv. Det kan vara självbedrägeri, men jag tror att det är en del i människans fortplantnings process.
En fungerande kommunikation är nog nödvändig men inte tillräcklig för att en relation ska hålla i längden. Jag tror att det krävs mer än så.
Ok, då missförstod jag dig. Jag trodde att du menade att det är förälskelsen som gör att man tror att livet med den andra är ett bättre liv. Omvändningen, att tron behövs för att man ska bli förälskad, är ett mycket hoppfullare budskap. =)
Om det är tron på ett bättre liv som leder till förälskelse eller tvärt om…jag tror att det är som du själv redan har varit inne på, att det förändras över tiden. När man är ung kan man förälska sig litet hur som helst, t o m i bara ett utseende. Man kan t o m bli så kär i att vara kär att objektet spelar mindre roll. Med tiden och erfarenheten får man mer urskiljning så att det måste vara mer som stämmer innan man låter sig bli förälskad.
Sedan det här om man redan från början kan leta efter sånt som när relationen i det långa loppet…jag skulle säga både ja och nej. Det finns absolut saker man ska vara vaksam emot – t ex ”jag är inte lika kär som du”-syndromet, eller om relationen kräver att man anpassar sin personlighet för mycket, eller andra minor som man har gått på förut.
Bra, ömsesidigt ärlig kommunikation som sagt alltid en god grund. Värderingar på vissa områden är viktiga – inte så att man måste tycka lika om allt men det kan bli svårt i längden om man har väldigt olika syn på t ex jämställdhet eller otrohet.
Men det finns aldrig några garantier. Det är inte bara treårskris och sjuårsklåda utan framför allt ändrade omständigheter som det är väldigt svårt att veta på ett tidigt stadium vilken förmåga att uthärda som ett förhållande har. Tänk bara på hur många förhållanden som spricker under första spädbarnsåret. Men…jag kan inte låta bli att tycka, att det här att relationer skulle vara skrämmande för att de kan ta slut är litet grann som att säga att livet är farligt för att man kan dö…
Då tänker vi ganska lika om att med erfarenhet och självinsikt kommer bättre förståelse för vad som kan vara bra för en relation. Jag håller också med om att det inte finns några garantier och att det är, som Heidenstam skrev, bättre att lyssna till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.
Förklara gärna vad ”jag är inte lika kär som du”-syndromet är.
”jag är inte lika kär som du”-syndromet: Jag tänkte på den som uppstår i ett förhållande om den ena parten är mer behövande och båda är medvetna om det. Beteckningen som jag klämde ur mig i hastigheten var litet missvisande, för den antyder ett medvetet utnyttjande av styrkepositionen och det var inte bara sånt jag menade.
Ok, då förstår jag vad du menar.