– Det jag känner för dig är vänskap.
eller
– Det känns inte riktigt rätt med dig.
eller
– Jag blir jätteledsen. Nu har du förstört allt det fina! Tänk igen så vet du att det är inte så.
eller till och med
– Jag tycker om dig och åtrår dig. Jag har tappat fotfästet och svepts med. Jag tänker på dig och längtar efter dig. Men … det är inte kärlek.
Jag har hört många varianter de senaste åren. Det gör ont och jag blir ledsen, men smärtan mattas trots allt ganska fort. Kvar dröjer en annan känsla, svagare och mer diffus. Jag är förvirrad.
Jag har tänkt att det är orden som är märkliga. Blickar, leenden, tonfall och kroppspråk berättar om ett motstridigt men rikt känsloliv fyllt av många olika smaker, en del ljuva och härliga. Då känns orden torftiga och som om de inte passar in. Jag har tänkt att det är därför som jag känner så.
Men det är nog egentligen något annat. Det är som om det jag söker inte finns där. Trots all denna kommunikation finns helt enkelt inte rätt information med.
Men så händer det. På min 35-årsdag.
– Jag vill inte.
Det gör fortfarande ont. Men när smärtan avtar upptäcker jag att förvirringen är borta. Allt är plötsligt klart. Och istället finns där något annat.
Respekt.
Jag tänker på en karatemästare som sa att smärta är inte skadlig eller farligt. Smärta behöver man inte frukta för. Det är lidandet som är farligt och fruktansvärt. Jag tänker mig att när kommunikationen är otydlig och det inte går att förstå vad som sker, mer än att det är inte bra. Då är man i lidandet som är farligt för att man lätt vänjer sig med att inte ha det bra, som man vänjer sig vid buller eller andra olägenheter. Smärta däremot, är en signal, en varning som kan hejda en från att gå in i lidande.
Det låter sant bless, det du säger. Lidandet kan verkligen bryta ned. Jag säger hellre hjärta och smärta än hjärta och lidande.