Igår skrev jag om de kommunikationshinder som är en av orsakerna till att jag har sökt efter vägar till rakare kommunikation. En annan är att jag mår bra av att ta plats.
Jag ser ju hur jag gör; Jag testar människor genom att berätta något om mig själv eller vad jag tänker. Får jag då en spegling, en fråga eller något som tyder på att de är intresserade så berättar jag mer. Om de istället börjar prata om sig själva och vad de tycker och tänker så insisterar jag inte utan låter samtalet få handla om dem istället. Då är det jag som speglar, frågar och visar intresse.
Det är en av de strategier jag har utvecklat genom åren för att få bekräftelse. Det verkar vara många som saknar medmänniskor som lyssnar och förstår. Att erbjuda detta enkla kan få mig att känna mig otroligt uppskattad. Baksidan är att jag då inte uttrycker mig själv, vilket i längden leder till att jag börjar ifrågasätta värdet på mina tankar, mina känslor eller till och med mig själv.
Daniel skriver om rädsla som hinder för öppen kommunikation. Jag känner igen det alltför väl. Ända sedan tonåren har jag känt att jag måste vara försiktig med vad jag säger; Människor är rädda för mina tankar. Min gissning är att orsakerna är olika. Ibland är mina ord svåra att förstå. Ibland berör de känsliga ämnen. Ibland är min öppenhet en inbjudan till ett intimare samtal än vad som var tänkt.
Min blogg har därför varit en revolution för mig. Här är det för första gången mina gränser som gäller. Allt det jag vill skriva om skriver jag om och jag mår väldigt bra av att ta den platsen. Här lämnar jag till läsaren att avgöra om han eller hon vill läsa.
Sedan behöver jag förstås inte alltid dela med mig av de analyser och teorier som mitt huvud är så fullt av bara för att någon visar att han eller hon är intresserad av vad jag tycker och tänker, särskilt inte nu när jag kan använda min blogg för det. Något så enkelt som att säga hur jag mår eller berätta om något som jag har varit med om gör mig gott och med människor som klarar mitt lilla test är det hur lätt som helst att göra. Jag har börjat samla på sådana vänner.
Underbart med människor som lyssnar :-) Ännu underbarare om det är ömsesidigt lyssnande förstås. Själv lyssnar jag gärna men pratar ännu mer gärna och då och då kommer jag på mig själv med att prata lite för mycket och glömma lyssna.
=)
håller verkligen med, bloggen är ett jättebra sätt att få ur sig tankar o funderingar. Inte minst för att någon läser. Man anstränger sig lite till för att förklara, vilket leder till att man förklarar för sig själv. Sedan får man ibland feed back på tankar, och vrider på dem ett varv till dig. För mig har det varit väldigt hjälpsamt.
Det är gott att höra. =)