karmas lag

Bibeln lär att som vi sår får vi skörda och hinduismen har karmas lag. Tanken att vi, på gott och ont, får det vi förtjänar verkar vara lika gammal som den är spridd, men betyder det att den är sann?

Med mitt ex tänkte jag att om jag fortsatte att ge henne beröring, massage och sex utan att ställa krav så skulle hon en vacker dag vilja ge detsamma tillbaka. Den dagen kom aldrig trots att jag tålmodigt väntade i fem och ett halvt år.

Med kvinnan som visade mig himmel och helvete tänkte jag att om jag fortsatte att bedyra mina känslor och ge henne vad hon ville ha så skulle hon till slut välja mig. Efter ett och ett halvt år fick jag en 35-års-present av ett helt annat slag.

När jag mönstrade berättade jag för psykologen att jag inte slår tillbaka eftersom det trappar upp konflikter. Han berättade att jag skulle få det jobbigt i lumpen, skrev ”jobbig barndom” i mina papper och gav mig frisedel.

Att kravlöst ge och hoppas att det ska ge igen har varit en livsregel sedan barnsben. Jag tror att jag lärde mig det genom att läsa bibeln, men antagligen fanns idéen också hemma; Mina föräldrar växte båda upp i frikyrkoförsamlingar.

Min erfarenhet är dock att världen inte fungerar på det sättet. Jag har inte fått det jag behöver. Därför har jag istället börjat leva efter en annan regel: Jag tänker likt brandmannen på min egen välgång först innan jag finns för andra. Det verkar fungera bättre.

Därmed inte sagt att karmas lag är falsk. Jag har nog bara tolkat den fel; Om jag inte ger får jag inget tillbaka, men om jag inte samtidigt visar att jag är värdefull och att mina behov är viktiga, varför skulle då någon annan tro det? Jag har nog fått precis det jag har förtjänat.

4 svar på “karmas lag

  1. Jag funderade på det där förut, och kom fram till att det är viktigt att tänka på sig själv och måna om att man ska ha det bra och få det man behöver. För om alla bara gick runt och tänkte på andra, då skulle ju ingen vara glad i slutändan. Det går bara i cirkel.
    Ju mer jag tänker på det nu, desto viktigare tänker jag det är att må bra själv. För om man inte mår bra själv, då har man till slut inte mycket kraft och ork kvar att engagera sig i andra människor.

  2. *vinkar blygt* E ny läsare. Men det verkar vara ypperligt intressant det du skriver. =)

    Ang ovanstående inlägg: Måste man inte säga vad det är vad man vill ha? Det räcker inte att tänka för sig själv vilka behov man har. Det är respektfullt både mot den andre men även mot sig själv att uttala sina behov. Ska den andra parten i en relation gå omkring och gissa eller?

  3. Hej och välkommen hit Eva!

    Jag tänker ungefär som du att man är skyldig båda andra och sig själv att berätta vad man vill och behöver. Och kanske har man också en skyldighet mot sig själv att släppa taget och leta vidare om man trots detta inte tillsammans med sin vän lyckas finna en form på relationen som båda vill ha?

Kommentarer är stängda.