Jag funderar vidare kring min målsättning om att finna vägar till rakare kommunikation. Den satte jag upp för över ett år sedan när jag formulerade vad denna blogg skulle handla om. Då tänkte jag att det främst handlade om min skicklighet och mina tankesätt. Nu har jag insett att det inte alltid räcker.
Bakgrunden var att jag under ett och ett halvt år uppvaktade den kvinna som visade mig himmel och helvete. Gång på gång missförstod jag henne. Varje gång hon flirtade med mig började jag hoppas, men när dörren sedan obönhörligen stängdes kastades jag från hopp till förtvivlan.
Det var första gången jag träffade en människa som jag missförstod så totalt. Uppenbarligen betydde kroppsspråk, ansiktsuttryck och beteenden något annat än vad jag var van vid. Inte heller kunde vi prata om vår relation; Hon blev blank i ansiktet och kunde bara säga att hon inte hade något att säga. Efter mötet med henne började jag tänka att jag har levt i en illusion; Jag har trott att jag kan läsa andra människors signaler, vilket jag inte kan.
Min slutsats är dock en kognitiv förvrängning. Att tänka att jag inte förstår någon alls eftersom jag inte förstod denna kvinna är en övergeneralisering. Förutom att hon hade svårt att prata om vår relation så hade hon också svårt att leva sig in i hur jag tänkte och kände. Det märktes när hon gjorde mig svartsjuk och det finns många andra exempel på det. Inte alla människor är så.
Apropå rakare kommunikation. Det hjälper ju inte om man själv jobbar på att vara rak och ärlig, om den man kommunicerar med inte vill vara öppen.
Jag tror man ofta kan läsa andra människors signaler rätt, men inte alltid. Tyvärr är det svårare att läsa av andra människor (min erfarenhet iaf…) när det gäller relationer. Det ligger väl en del i det slitna uttrycket ”kärleken är blind”; man slipar liksom ner förmågan att läsa av. Och sen när laddningen är borta blir det uppenbart tydligt vad man borde ha förstått.
Förtydligande om det första (rakhet). Jag menar att alla inte har samma behov av rak kommunikation. En del vill veta precis allt, berätta allt, andra vill hålla saker för sig själva eller vågar varken berätta eller lyssna på sådant som är jobbigare. Till viss del går det att påverka situationen genom att vara den som öppnar upp för samtal och driver på, men jag tror också att man helt enkelt får acceptera om den andra inte vill/kan vara lika rak.
Ju mer jag skriver desto rörigare blir det… Men min poäng är att det inte ligger bara på dig att få en rakare kommunikation, att det inte är ”ditt fel” om det inte blir så eftersom det kan bero på andra faktorer dvs andra människors inställning.
Jo, min poäng är precis att kommunikation handlar om två personer och att människor är olika när det gäller förmåga och intresse. Det är nog som du säger att förälskelse kan göra en blind. Det är nog också så att ju mer nära en relation är desto viktigare blir det med väl fungerande kommunikation.
Hej
jag kom hit via Meningsfull och Mirandas bloggar och har nu läst länge på din blogg. Jag blir verkligen intresserad och även berörd av din blogg, och känner igen mig i mycket av hur du tänker kring saker.
Intressant.
Ang kommunikation i kärleksrelationer tror jag att man inte bör glömma dimensionen av en själv i avläsningen. Ju mer känslosam en relation är desto mer blandar man in av egna önskningar. Man läser helt enkelt av det som passar med det man längtar efter, ”hör det man vill höra”. Särskilt om det faktiska beteendet hos den andre kan spegla ngt smärtsamt. Tex risk för avvisande, elller att man inte är så åtrådd- eller vad som nu skrämmer en.
Där finns ju kanske ingen lösning, jag menar det vore ju svårt att förhålla sig objektivt i en kärleksrelation, och trist inte minst. Antagligen blir det dock lättare att skilja på den andre och ens egna längtan om man vet vad man själv vill. Dvs det jag uppfattar att din blogg i mycket handlar om, att bli ärligare och tydligare mot sig själv om vad man faktiskt vill, vilka behov man har och vad ,an behöver för att må bra.
Hej Haren och välkommen hit!
Det är sant som du säger att erfarenheter, förväntningar och mycket annat färgar ens upplevelser. Innan jag träffade h&h-kvinnan hade jag höga tankar om min förmåga att läsa andra, men i mötet med henne upptäckte jag att jag gång på gång misslyckades med att förstå henne. En av anledningarna var säkert att jag ville att det skulle bli vi, även om det inte var den enda anledningen. Det fick mig att tänka att jag inte kan läsa några signaler överhuvudtaget. Nu formulerar jag mig dock lite mer nyanserat; Mina gissningar är visserligen gissningar men ändock kvalificerade sådana, baserade på erfarenhet, inte bara av hur jag själv fungerar utan också från möten med andra människor.
Att veta var man står och kunna vara tydlig med det är nog till stor hjälp i nära relationer. Sedan finns det ju en typ av kommunikation som är klart överlägsen all annan om dess kapacitet utnyttjas rätt, nämligen den verbala. Genom att prata med människor kan man upptäcka felaktiga antaganden. Det skapar ju faktiskt ett slags objektivitet. Den finner jag långt ifrån trist. Tvärtom vill jag beskriva den som både intressant och intimt.
Hej
Det sista håller jag absolut med om, att kommunikation är både spännande och roligt. Det jag menade var nog snarare kärleken i sig- om vi såg den vi var förälskade i objetiktivt och rationellt skulle vi nog inte vara förälskade. Idealisering och projektioner av vår egen längtan är ju också det som gör det hela så härligt. Det kan få finnas, men i lagom dos.. Däremot är det ju viktigt att det är ömsesidigt, så att man själv får känna at man flyger också! Det är väl det man får kommunicera i början, ”gillar du mig också”…
Jag förstod och håller med. Roade mig bara med att vrida på det hela. =)