kognitiv förvrängning

Miranda bloggar om rädsla och jag känner igen mig, inte främst i hennes rädsla, men i de kognitiva förvrängningar som hon indirekt skriver om. Som en påminnelse för mig själv kommer här en sammanställning av några vanliga kognitiva förvrängningar, plockade från olika källor på nätet:

  • Allt eller inget. Social perfektionism. Alla måste tycka om mig, annars är jag misslyckad. Jag måste göra succé, annars är jag ett fiasko.
  • Övergeneralisering. Enstaka händelser tolkas som typiska för hela livet. Min bästa vän förrådde mig, så jag kan aldrig mer lita på någon.
  • Förminskande. Händelser bagatelliseras. Det gick ganska bra; Jag vann Nobelpriset. Det hände en liten olycka; Jag bröt båda benen.
  • Tankeläsning. Jag tror mig veta vad andra tycker och tänker om mig och handlar därefter.
  • Siarens misstag. Jag utgår från att det kommer att gå illa och lever därefter.
  • Katastroftänkande. Ett litet bakslag upplevs som en total katastrof.
  • Måste och borde. Motivering genom skuldbeläggande. Jag bör inte bli arg på min vän. Han menar väl och skulle bara bli sårad.
  • Selektiv abstraktion. En av 30 studenter är missnöjd med kursen. Jag är misslyckad som lärare.
  • Personifiering. Läraren verkade sur på lektionen idag. Jag undrar vad jag har gjort för fel?
  • Känslotänkande. Det som känns sant är sant.
  • Etikettering. Att döma sig själv eller andra med etiketter. Jag är en sådan som inte kan träffa kvinnor.

Jag har nog varit i samtliga gropar.

7 svar på “kognitiv förvrängning

  1. Vilken underbar lista, den sätter verkligen fingret på alla små fånigheter som hjärnan sysslar med. Vilken massa déjà-vu:n jag fick!

  2. Jag tycker du gjort din lista tydligare än den som jag tittade på när jag funderade. En del punkter känner jag mer igen mig i nu.

    Kanske jag skulle haft med övergeneralisering också, men jag kan tänka att känslan också kan bli som en slags betingning. Att man blir rädd i vissa situationer därför att man tidigare blivit skrämd. Som att kroppen reagerar först, som med min hundskräck. Fast kanske det är en tanke där först ändå, jag tänker ju att hunden kanske ska hoppa på mig och sätta tänderna i mig. Jag vet hur det känns när det händer…

  3. meningsfull: Ja, visst är det fascinerande vad hjärnan sysslar med! =)

    Miranda: Ja, jag tror att det finns en tanke där först, fast en av den automatiska, ej viljestyrda sorten. Den blixtrar förbi så fort att de flesta missar den, så den ligger på gränsen till det omedvetna. Dess funktion är att trigga de känslor som ger mening åt det man upplever.

    Jag undrar om inte betingning och övergeneralisering är samma sak? När du blev biten av hunden upptäckte du att hundar kan bitas. Genom att undvika hundar har du gång på gång bekräftat antagandet att man ska akta sig för hundar. Bekräftelsen har lett till övergeneraliseringen att alla hundar är farliga. Det antagandet gör att din automatiska tanke när du träffar en hund är en visualisering av hur den hoppar på dig och sätter tänderna i dig, vilket väcker din rädsla.

    Beteendevetaren, som ser på hjärnan som en svart låda och inte bryr sig om vad som händer inuti, kallar det för betingning. Kognitionsvetaren, som fokuserar på perceptioner och kognitioner, pekar på att en enda händelse har skapat en ny livsregel, och kallar det för övergeneralisering.

  4. Det är det nog, samma sak. Jag svarade på din kommentar om det, tänker att det kanske kan vara extra svårt att urskilja den automatiska tanken i en situation som är på något sätt traumatisk. Kanske man inte ens vill erkänna känslan eller tänka på var den kommer ifrån. Just att bli hundbiten är kanske inte så svårt att tänka på, men annat kan ju vara det. Att erkänna hur jobbigt det varit om man blivit nesligen lämnad t.ex.

    Himla intressant är det! :)

  5. Efter att ha tänkt en vända till tror jag att det går att använda ordet betingning på två nivåer i exemplet med hundskräck. En är att du nu undviker hundar för att en hund en gång bestraffade dig genom att bita dig. En annan är att du har lärt dig själv att alla hundar är farliga genom att känslomässigt belöna dig själv genom att befria dig från rädsla varje gång du undviker en hund. Skillnaden mellan beteende- och kognitionsvetaren är i så fall att den senares svarta låda är mindre.

    Ja, jag känner absolut igen mig i det där med att inte vilja erkänna de egna reaktionerna om de är kopplade till något traumatiskt. Att luska ut hur saker och ting hänger ihop går att få hjälp med, till exempel genom att läsa om andras erfarenheter på nätet, och att ändra beteenden är mest en fråga om träning, men biten med att vara ärlig mot sig själv kan vara riktigt svår.

  6. Så bra skrivet, så klart det blev. Var senast i dag i katastrof tanken..Han vill nog inte träffa mej mer för att han inte hör av sig…eller jag kan inte ringa honom för att då tycker han att jag är för på…osv…jamen då kommer jag aldrig att hitta en ny man som vill ha mej…ååå så går jag igång..till vilken nytta? Nä, bröt mej själv..och tänkte mycket på det Miranda skrivit..om sina rädslor..och lyckades komma tillbaks på banan..klart jag träffar någon ny man..:) liksom du kommer att hitta kvinnan..en dag..Ha det så gott..

  7. Starkt gjort att lyckas komma tillbaka på banan! Klart både du och jag kommer att hitta någon. Världen är ju full av människor!

Kommentarer är stängda.