Jag anser att var och en måste få skaffa sig en egen uppfattning och jag brukar inte berätta för andra om min religiösa övertygelse. Jag vill inte rubba någon annans världsbild och därmed riskera att göra den som funnit lycka olycklig. Lika försiktig är jag i andra existentiella frågor och mer allmänt när det gäller övertygelser som påverkar hur man ser på och lever sitt liv.
Ett problem med det, som jag först nyligen blivit varse om, är att jag far illa av att inte uttrycka vem jag är. Budskapet jag sänder till mig själv är att det inte spelar någon roll vad jag tänker och tycker. Att jag på denna blogg har skrivit om var jag står i religiösa och sexualpolitiska frågor är ett försök att ändra på det tankesättet och istället sända mig själv budskapet att min åsikt är värdefull.
Det finns en fråga där jag oftare än andra möts av oförstående och en missionerande attityd. När andra försöker lära mig vad som är bäst för mig blir mitt val att inte uttrycka min övertygelse också ett val att inte värna mig mot övertramp. Budskapet till mig själv blir då ännu mer självförnekande; Jag är inte ens värd att skydda.
Den som är nyfiken på vilken fråga det handlar om kan titta på IQs nya film som jag tycker problematiserar frågan på ett utomordentligt bra sätt. Den visas just nu bland reklaminslagen på bio och tv. Den går också att se på IQs hemsida.
Det är dags att jag börjar berätta vad jag tror på. Jag är värd att skydda.
Uppdatering 081219: Filmen finns inte längre på IQs hemsida, men väl på youtube.
Du är absolut skyddsvärd och i alla sammanhang värd det bästa.
Men jag tänker annorlunda om det där med att rubba någons världsbild. Är det inte då som man som människa vidgar sin förståelse för världen. Naturligtvis önskar jag alla mest kärleksfull världsbildsrubbning, men så är inte livet. Som jag ser det verkar det mycket farligare att inte få sin världsbild rubbad. Kanske tror jag att det är något av det farligaste.
Och jag tror inte att man finner lyckan och stannar i den, jag tror att lyckan kanske är mer som ”duende” i avseendet: ”Thus duende is a power and not a behavior, it is a struggle and not a concept”. Hur lycklig man är, tror jag, beror mer på hur man tar sig an vad livet är, än på vad livet erbjuder.
Jag går gärna in i tjurfäktningsarenan och utmanar mina egen världsbild trots att risken för cornada är stor. Jag drivs av nyfikenhet, kämpaglöd och övertygelsen om att kampen får mig att växa. Däremot anser jag att det är fel av mig att knuffa in någon annan i arenan. Det gör jag bara om han eller hon ber mig.
Det är trevligt, bless, att du och jag, som är ense om så mycket, också har en del helt skilda åsikter. Det är också trevligt att du förvarnar. Nu vet jag att jag ska vara vaksam på dig när jag befinner mig i närheten av arenor. =)
Tror att jag känner igen mig. Också jag har en lång historia av tystnad.
Fast jag tänker mera på det som att ta plats, att man måste ta plats. Om man inte gör det, blir man misstolkad. Ingen kan gissa vad man tänker. Livet har inte en chans att komma en till mötes.
Eller också tänker jag att jag deltar. Att vara tyst är att inte delta. Man låter livet fortgå, som om man inte fanns…! Det har nästan börjat kännas som en skyldighet. Hur kan jag motivera att jag undanhåller mig själv från andra mänskor…?
Det är ett fint sätt att se det på att det egna uttrycket är att kliva in i livet och bli en deltagare. Det är absolut något man är skyldig sig själv.