Offentlighetsprincipen är en av demokratins hörnstenar. Den säger att myndigheters verksamhet så långt som möjligt ska ske i öppna former. Tanken är att motverka maktmissbruk och att ge medborgare möjlighet att reagera om något inte verkar gå rätt till.
Ibland tänker jag på mig själv med alla mina spretande viljor som en parlamentarisk demokrati. För att jag ska fungera bra behöver jag pröva mina tankar och värderingar på andra, vilket belyser missuppfattningar och motverkar inskränkta värderingar. Även jag mår bra av en offentlighetsprincip.
Jag tror att förhållanden också mår bra av en offentlighetsprincip. De värderingar som finns i relationen behöver prövas på andra människor. Det motverkar maktkamper och ger perspektiv på relationens värderingar. Det kan också vara till hjälp om kommunikationen fungerar dåligt, vilket verkar vara vanligt.
Jag respekterar till fullo människor som värnar sitt privatliv och jag menar inte att man ska vara öppen om allt med alla. Jag menar bara att öppenhet med människor som klarar av den inte är något att vara rädd för, utan tvärtemot hälsosamt. Om det finns saker man inte kan berätta för någon är det nog ett tecken på att allt inte är i sin ordning.
Jag tror också att det är bra för förhållanden med offentlighets princip, i alla fall en slags intern offentlighetsprincip. Och är det något man inte kan berätta så kan man nog i de flesta fall anta att det är något som inte är i ordning, men inte alltid. Det kan vara så att man inte förstår och inte kan formulera sig också, vilket kan iofs ses som ett tecken på oordning, men inte måste vara det. Det kan vara mitt i en process också. Men jag tror på att ha en ambition att vara öppen och att vara lyssnande och att arbeta för möte och förståelse i relationen, i alla slags relationer.
Det jag funderar på är alltså att ta ytterligare ett steg och vara öppen om relationens värderingar och konstruktioner för utomstående. Idag används en sådan öppenhet nästan bara som kris- eller konflikthantering i form av familjerådgivning, men om det vore en del av relationens vardag tror jag att många familjerådgivare skulle bli arbetslösa. Problemen skulle aldrig behöva växa sig stora.
Är man mitt inne i en process måste den förstås få ta sin tid. Kommunikation kommer när man är redo för den. Är det bristande formuleringsförmåga eller insikt som gör att man inte kan berätta är jag säker på att en större öppenhet och andra människors reaktioner därpå skulle vara till god hjälp när man letar efter formuleringar och förståelse.
Ok, menar du att det går att vara öppen om värderingar och konstruktioner utan att berätta om basen eller innehållet? Eller hur tänker du här? Och vilka värderingar och konstruktioner tänker du som du ser, som brukar vara dolda? Jag är inte riktigt med i vad du menar.
Jag skulle nog vilja vara öppen om det mesta, som vad jag och min partner känner för varandra, vilka behov vi har, hur vi kompromissar när behoven skiljer sig åt, hur vi delar ansvar, hur vi hanterar könsroller och maktstrukturer och så vidare.
Jag tror att de konstruktioner och värdering som brukar vara dolda framför allt är de som man inte själv ser och som man behöver spegla i andra för att upptäcka. Det kan till exempel vara hur man fördelar ansvaret i hushållet eller hur man kommunicerar med varandra när orden inte räcker till. Det är ju till exempel inte ovanligt att sex blir till en handelsvara eller att behov inte blir fyllda bara för att man inte lyckas uttrycka eller förmedla dem.
Jag tyckjer i att det ligger en del i vad du säger, Henrik…det finns saker som inte bli riktigt tydliga förrän man formulerar dem för någon utomstående. Det kan t ex finna saker som man inte märker att de inte är OK förrän man finner att de känns fel att berätta om.
Samtidigt tycker jag att det är litet vanskligt när det gäller ett förhållande. Det finns ju en annan halva och det är svårt att berätta om relationen utan att också berätta om dennas hemligheter. Och det har i alla fall jag litet svårt för att göra hur som helst…så då skulle det krävas någon som båda har valt att ha ett sådant förtroende för…litet krångligt, eller?
Ja, hur man ska lösa det rent praktiskt tål att tänka på. Man måste förstås vara överens om formen för det tillsammans med sin partner. Jag vet ärligt talat inte hur krångligt det skulle vara eftersom jag alltid har tänkt, kanske felaktigt, att min partner inte har varit intresserad av att vara öppen om relationen, så därför har jag aldrig försökt förverkliga idén.
Jag tror att hur man löser det praktiskt kring öppenheten med, att kunna prata om relationen med andra, kan handla om att prata vad man gör och hur man uppfattar sina roller i relationen mer än att prata om varför man gör si eller så. Och istället lägga tyngden på det som sker och hur man vill att det ska vara. Framförallt tror jag att en dialog om hur man vill att en relation ska vara kan var konstruktiv för att där kommer förväntningar och drömmar i dagern och mycken besvikelse i relationer består av ouppfyllda förväntningar. Vet man vad man vill kan man tilsammans sträva mot det. Och om man pratar om vad och hur man gör i relationen ser man ju strukturer och mönster, så det räcker för att kunna se var den ömma punkten och de goda stunderna är. På det sättet behöver man ändå inte avslöja hemligheter och sina innersta och intima tankar och samtalet blir ändå nära och öppet. Tror jag.
Det låter som en bra strategi om man vill undvika att avslöja sina hemligheter och innersta tankar, vilket jag respekterar och förstår om man inte vill. Samtidigt undrar jag om hemligheter fyller någon viktig roll? Bör jag, som med rätt personer i rätt sammanhang kan tänka mig att prata även om sådant, undvika det?
För jag tror att man kan ha stärkande hemligheter likväl som tärande hemligheter. Men att ha erfarenheter som man inte delar med andra eller tankar tror jag har en ”bonding”-effekt, som kan vara både bra och dåligt.
För att det kan vara så att man tar kraften ur det man pratar om. Vilket man kan använda till att desarmera det obehagliga, men det kan också smula det behagliga. En del saker tror jag kan må bra av att bäras inom relationen som energigivare.
Åh, tror du det? Det måste jag fundera på. =)
De hemligheter som jag ville värna var framför allt dem som inte är mina utan min partners – alltså, potentiellt känsliga saker som inte handlar om mig men ändå kan vara relevanta för relationen. Då spelar det ingen roll om de är stärkande eller tärande, det är helt enkelt inte för mig att avgöra om de ska avslöjas för någon utomstående.
Men jag är med på att om man som Bless säger pratar med om vad och hur än varför, så kan man nog undvika många såna blindskär.
Ja, att värna andras hemligheter känner jag igen från egna erfarenheter och det måste man självklart göra.
Jag tycker att det var en god tanke du hade här. Offentlighetsprincip för sig själv… jag tänker att så har jag nog alltid levt, inte så att jag vräker ur mig allt som händer exakt hela tiden men att allt vad jag gör får jag räkna med att någon kan komma på… som skitsnack t ex. Pratar jag illa om någon så räknar jag med att jag kan komma att få stå för det, inför den jag pratat om. Det gör att jag oftast beskriver det jag tycker på ett sådant sätt som jag skulle säga det till den det handlar om…
När det gäller förhållanden blir det genast klurigare… just för att man kan ta ansvar för sig själv, men har varken rätt eller möjlighet att ta ansvar för någon annan.
Men rent generellt tycker jag nog att vi människor är för rädda för att ”säga som det är”. Jag gissar att det hänger ihop med att vi egentligen dömer oss själva, våra egna tankar och beteenden, för hårt…
Hej och välkommen hit Visionary soul! Jo, nog är vi rädda för att säga som det är. Att vi dömer oss själva för hårt beror nog just på att vi saknar perspektiv, ett perspektiv som vi bara kan få genom att spegla oss själva i andra. För många blir det nog därför ett moment 22 som man aldrig kommer ur.