nära vänner och sociala kollektiv

Den kristna gemenskapen, framför allt genom körsången, fyllde länge en viktig social funktion för mig. Jag har lärt känna flera av min bästa vänner i de sammanhangen. Att jag inte längre umgås med dem lika mycket beror inte på att jag har valt bort den kristna kören utan mer på att de har gift sig och skaffat barn; Vi befinner oss i olika skeden i livet, har olika behov och prioriterar olika.

Det finns en annan gemenskap, den med de gamla studiekompisarna, som jag har tappat kontakten med nästan helt. Delvis beror det på samma sak, men dessutom har många flyttat och vi bor långt ifrån varandra.

En gemenskap som försvann förvånansvärt fort är från den icke kristna och väldigt ambitiösa kör som jag efter fyra års medlemskap lämnade i augusti.

När jag funderar på vilka jag umgås med till vardags, så inser jag att nästan alla mina vänskapsrelationer är orienterade kring någon slags aktivitet; Länge var körsången viktig, men även utan den har jag till exempel jobbarkompisar, klätterkompisar, danskompisar och bloggkompisar.

Vänner kommer och går efter intresse och behov. När man hittar någon som vandrar åt samma håll slår man följe ett tag och njuter av gemenskapen. När behoven sedan förändras släpper man taget utan att för den skull tycka illa om varandra.

Kanske är det också så att mötet med en enda vän och en plats i ett socialt kollektiv fyller olika funktioner? Några få vänner kommer nära, delar minnen sedan lång tid tillbaka och ser en som andra inte gör emedan kollektivet ger stabilitet, stöd och kan bära sådant som en enda inte kan.

Kanske borde man mer medvetet se till att träffa nya människor genom livets alla stadier så att man fyller på det sociala nätverket och skaffar sig nya vänner när andra faller ifrån?