Den kristna gemenskapen, framför allt genom körsången, fyllde länge en viktig social funktion för mig. Jag har lärt känna flera av min bästa vänner i de sammanhangen. Att jag inte längre umgås med dem lika mycket beror inte på att jag har valt bort den kristna kören utan mer på att de har gift sig och skaffat barn; Vi befinner oss i olika skeden i livet, har olika behov och prioriterar olika.
Det finns en annan gemenskap, den med de gamla studiekompisarna, som jag har tappat kontakten med nästan helt. Delvis beror det på samma sak, men dessutom har många flyttat och vi bor långt ifrån varandra.
En gemenskap som försvann förvånansvärt fort är från den icke kristna och väldigt ambitiösa kör som jag efter fyra års medlemskap lämnade i augusti.
När jag funderar på vilka jag umgås med till vardags, så inser jag att nästan alla mina vänskapsrelationer är orienterade kring någon slags aktivitet; Länge var körsången viktig, men även utan den har jag till exempel jobbarkompisar, klätterkompisar, danskompisar och bloggkompisar.
Vänner kommer och går efter intresse och behov. När man hittar någon som vandrar åt samma håll slår man följe ett tag och njuter av gemenskapen. När behoven sedan förändras släpper man taget utan att för den skull tycka illa om varandra.
Kanske är det också så att mötet med en enda vän och en plats i ett socialt kollektiv fyller olika funktioner? Några få vänner kommer nära, delar minnen sedan lång tid tillbaka och ser en som andra inte gör emedan kollektivet ger stabilitet, stöd och kan bära sådant som en enda inte kan.
Kanske borde man mer medvetet se till att träffa nya människor genom livets alla stadier så att man fyller på det sociala nätverket och skaffar sig nya vänner när andra faller ifrån?
Det borde man med all säkerhet och jag tror särskilt att familjebildandet är en kris att ta sig igenom när det gäller vänner. Jag tappade kontakt med mina vänner som inte då hade barn, när mina barn kom. För livet blev så annorlunda och omfokuserat. Det har jag också hört andra som upplevt som svårt. Nu när barnen är större och mer självgående har jag tagit upp kontakten igen med en del. En del av dem är själva nu småbarnsföräldrar och intrasslade helt i det. Så med dem får det nog vänta ett tag. Enstaka vänner har jag sedan ungdomsåren, väldigt skönt. Det betyder mycket för mig att det fins någon som sett mig från barnsben och hela vägen. Jag har ingen familj eller släkt som har följt mig. Så där går de vännerna in som ”vittnen” för de känns lite så. De har sett hela vägen och vet allt. Oerhört viktiga på sitt sätt. Nya vänner är har en annan funktion, men lika viktiga. Och jag tror att det är som du skriver, att det är olika vänner i olika skeden av livet. Och att jag också känt av det där med att vara nära i ett ambitöst sammanhang, men när man går ur sammanhanget finns ingen närhet kvar. En smula sorgset, men förståeligt också.
Jag undrar om det där med att nästan bara ha ”aktivitetsvänner” kan vara ett manligt mönster i vår kultur? För så upplever jag att det är runtomkring mig – bland män i samma situation som jag, d v s gifta/sambo med barn: Man har sina golfkompisar, innebandykompisar, musikerkompisar om man håller på med sånt…inga som man bara ringer när man känner för att snacka och går ut och tar en öl med ibland. Medan kvinnorna visserligen också har ”aktivitetskompisar” men även vänner som bara är just vänner.
Jag kan tycka att det där är litet tråkigt. I det liv jag lever just nu, med jobb och massa småbarn, har jag inte tid att t ex börja golfa för att få umgås. Min älskade hustru, däremot, har ett fåtal vänner som hon håller kontakten med och går t o m ut och dansar ibland, även om gud ska veta att det inte är ofta som hon har tid och ork till det. Men gifta män går inte ut och dansar, verkar det som.
bless: Ja, det verkar onekligen som att tiden med små barn är en tid då många relationer läggs på is och det är kanske inte mycket att göra åt. Man får återuppta kontakten när barnen blir större.
Det låter riktigt bra det där med att ha kvar vänner sedan ungdomsåren.
TheGolyGoat: Jag har haft manliga vänner som börjat som aktivitetskompisar men övergått till att vara någon man tagit en lunch tillsammans med någon gång ibland och pratat om allt möjligt. Nu är de dock gifta och har barn, så jag träffar dem inte så ofta. Med lite tur kanske vi kan återuppta vårt lunchande om några år.
Nej, det verkar inte som att gifta män går ut och dansar. Fast jag ser å andra sidan inte många gifta kvinnor heller ute på dansgolvet.
Det slog mig för övrigt när jag bloggade i fredags att TheHolyGoat måste bli DenHeligeAnders på svenska, eller hur?
Nä, nu måste jag nog ta småbarnsföräldrar i försvar (?). Jag har vänner som nyligen har fått barn och som fortsätter att hålla uppe kontakten – men på ett lite annat sätt. Ge dem en chans! Somliga av dem vill gärna ha mer ”vuxet” umgänge.
Och det där med att manligt umgänge skulle innebära mer aktivitetsvänner och mindre baravaravänner var jag på vippen att skriva, men så hejdade jag mig och tänkte ”nejnej, jag ska inte vara så heteronormativ” ;) Fast, som holygoat säger, det är nog så och det beror i så fall på kulturen. Inte nödvändigtvis på att mannen är funtad så. Eller..?
Henrik – ja, jag har inte tänkt på det men givetvis har du rätt. Visserligen heter jag inte Anders men å andra sidan är jag ju ingen get heller.
Bless, tänkte litet mer på det där om någon som sett en hela vägen – det är nog viktigare än man kanske tänker på till vardags om man som jag har familjekontakter som spelar den rollen. För mig är det framför allt far och storasyster. Kanske därför som jag inte har varit så bra på att hålla en del gamla kontakter vid liv…fast nog saknar jag många av dem ändå.
B: Vad bra att du tar småbarnsföräldrarnas sida! Jag betvivlar varken viljan eller behovet. Kanske är det som du säger att mycket går att lösa om man bara kan hitta nya umgängesformer?
Dessutom är ju den första tiden, då barnet inte kommer så långt för egen maskin en tid man kan ta till vara på. Jag har sett spädbarn vid dansgolv, nedanför klätterklippor och på körövningar.
Det är väl klart att man kan göra saker med sitt barn, och man kan göra saker utan sitt barn. Men någonstans är det en person till som kommer och tar plats i familjen med sina behov. Det handlar inte om at man inte vill träffa sina vänner, men att ha en baby med t ex kolik med sig är ingen höjdare i något sällskap. De är ju inte friktionsfria bara för att de är små, barnen. De vill saker redan från början. Och ett barn är ganska manövrerbart i många sammanhang. Men ofta blir det ju syskon. Det går så klart att vara mer eller mindre bra på nya umgängesformer, men jag minns när det andra barnet var baby och inte ville sova. Det tog tre år innan jag sov en hel natt. Då orkar man inte umgänge hur mycket man än vill. Barn växer ju som tur är och livet ändrar sig. Barn kan vara besvärligt att vänja sig vid och att få det till att fungera. Det är samtidigt det bästa och vackraste jag varit med om, den egna familjen, men det slet hårt. Nu är de skolbarn:)
Jag håller med Bless – ETT barn kan man ta med på en hel del även om det finns begränsningar. Flera barn gör det svårare…själv har jag fyra varav tre som inte har fyllt fem. Parkerar jag dem nedanför en klätterklippa har de rivit stället innan jag hunnit upp och tillbaka ned!
Jag tycker nog inte att småbarnsföräldrar behöver försvaras i det här sammanhanget. Det är en speciell situation och dessutom är det ofta lika mycket barnlösa kompisar som drar sig undan den nyblivna föräldern som tvärtom.
Vad jag skrev om män syftade inte bara på dem med just *små* barn. Jag tycker snarare att det är något som verkar höra till familjefadersrollen överhuvud taget. Och som sagt, inget som sitter i manliga gener utan kulturellt.
Jag tror minsann att jag ska använda min arbetslöshet, hyra en bil och göra en liten turné bland mina vänner med små barn. =)