arvsynd

– Jag är förlorad, men för er finns det fortfarande hopp.

Min mor avslöjar i förbifarten något om sin syn på kristen tro, sig själv och mig och mina syskon. Jag var kanske femton-sexton år gammal.

Jag funderade mycket på hennes ord och undrade vad det var för hemskt hon hade gjort som gjorde att hon inte längre var välkommen i himmelriket. Någon gång försökte jag fråga men hon gick i försvarsställning och jag anade ångest. Jag insåg att det här var något hon inte kunde prata om.

Jag hade räknat ut att hon var i tredje månaden med mig när hon gifte sig. Kanske var det detta, att hon hade haft sex före äktenskapet, som var det hemska? Jag försökte försiktigt beröra ämnet, men hon ville inte prata om det. Jag är dock inte så säker på att det var den stora synden.

Till slut fick jag helt enkelt acceptera att jag kommer aldrig att få veta. Det fyllde mig med en känsla av maktlöshet. Det fanns inget som kunde göras. Det enda var att ta ansvar för min egen tro och kristna leverne. Det blev viktigt för min mors skull. Jag tror att det är den främsta anledningen till att jag dröjde kvar i den kristna gemenskapen så länge trots att jag kände att jag inte hörde hemma där.

Detta knyter an till den psykologiafton som B med vänner hade för en tid sedan.