På lördag är jag bjuden på födelsedagskalas mitt ute i skogen. På schemat står lunch och hemligt äventyr. Jag känner födelsedagsbarnet och någon till men i övrigt kommer det att vara personer som jag inte har träffat förut. Jag har tackat ja trots att kombinationen okänd aktivitet och många okända människor är obehaglig. Jag har därför bestämt mig för att ordna med egen transport så att jag kan ge mig av om det skulle bli för jobbigt.
Jag känner ofta ett obehag i umgänget med andra människor. För det mesta märks det inte mer än att jag blir trött. Det är i ensamheten jag kan slappna av och känna ro. Sist jag skrev om min osociala sida blev jag tipsad om att fundera på vad som är det värsta som kan hända och hur farligt det i så fall är.
Kan det verkligen vara så att jag är rädd för att bli fysiskt misshandlad, som det hände att jag blev när jag gick i skolan? Först när jag tänker tanken känns den helt befängd. Det är klart att jag inte kommer att bli slagen. Det vet jag helt säkert. Men samtidigt är tanken på egen transport en stor lättnad. Utan den utvägen skulle jag ha tackat nej, så något är det som jag är rädd för.
Så vad är då det värsta som kan hända? Jag kan förstås bli invalidiserad eller ihjälslagen. Kan det bli värre än så?
Nu måste jag förstås fråga mig själv om det hjälper mig att tänka på det här sättet? Det känns som att jag gör saken värre istället för att avdramatisera. Ett kognitivt arbetssätt är nog väldigt bra i rätt sammanhang, men jag undrar om det inte är lite exponeringsterapi jag behöver. Jag behöver nog få upptäcka att jag överlever lördagens äventyr och klarar av att hantera osäkerheten. Jag har i alla fall bestämt mig för att pröva och se vad som händer. Och blir det för jobbigt har jag som sagt en väg ut.
Jag tror inte att man vare sig ska ”förvärra” eller ”avdramatisera” sitt obehag, utan – det är lättare sagt än gjort kanske – helt enkelt bara erkänna att det finns och utgå därifrån. Kom att tänka på det där med KBT kontra dynamik (?), att du tycks tänka i båda banorna nu, dvs både vill veta orsaken till att du är rädd och hitta knep för att hantera det. I det här läget tror jag att det är knepvarianten är bäst. Att lära sig en ny reaktion istället för den invanda:
Jag själv känner igen mig så väl i det där att ibland tycka att okända situationer känns läskiga; för min del händer det när jag är låg (livet kanske känns otryggare då?) och ibland har jag varit skonsam mot mig själv och låtit mig slippa situationen. Men oftare har jag ändå tyckt att det är värt besväret att utmana mig själv. Först med nån sorts livlina (som din egna hemtransport), senare utan. Men det viktigaste tror jag är att man försöker ge akt på sig själv så att man dessutom förändrar sina tankar och känslor när man är mitt uppe i situationen. T ex ”de här människorna vill mig väl” eller ”nu jäklar tänker jag släppa kontrollen och istället lita på att allt går bra!”. Det är otroligt skönt att bara låta sig flyta med! (Men kanske svårt om man har ett visst kontrollbehov? ;) Och efteråt känns framsteget så mycket större, när man lyckats förmå sig att strunta i rädslan, och att den därför har blivit lite mindre inför nästa gång.
Ja, en lite mindre långrandig sammanfattning skulle kanske bli: vad sägs om att skippa nödutgången och upptäcka att du är så stor att du klarar dig utan den? Jag menar, om nåt osannolikt skulle hända så att du av nån anledning bara måste därifrån så kommer det att lösa sig ändå, även utan i förväg vidtagna säkerhetsåtgärder. Lita på det. :)
Äventyr – det låter himla kul ju! Jag är avis.
Jag brukar inte ge vika för min rädsla. När det gäller saker som att sjunga solo eller klättra i berg får jag inte bara en kick av prestationen utan har också upplevt att min rädsla har krympt och att jag därmed har blivit friare som människa.
I vissa sociala sammanhang fungerar jag på samma sätt. Att tala inför folk eller gå ut och dansa är jag sedan länge trygg med.
I andra sociala situationer fungerar det inte så. De känns fortfarande jobbiga. Jag misstänker att det beror på att jag lider utan att bli belönad för det. Kanske vetskapen om en nödutgång räcker för att jag ska kunna slappna av, njuta och bli belönad för att jag tänjer mina gränser?
När det gäller olika psykologiska inriktningar tror jag att psykodynamikern letar efter orsaker i barndomen, att kognitionspsykologen ifrågasätter om min rädsla verkligen är realistisk och att beteendevetaren säger åt mig att agera och se hur det känns. Jag tänker nog på alla möjliga olika sätt samtidigt. =)
Jag fastnade på det här stycket:
”Jag misstänker att det beror på att jag lider utan att bli belönad för det.”
Det jag menade ovan var att när man ändrar inte bara själva handlandet utan känslan inför det så blir det i sig en belöning. Bara för att klargöra :)
Självklart vet du själv hur mycket du vill tänja dina gränser. Man kan ju knappast gå från 4+ till 9- över en natt!
Förresten tänkte jag på det där med trötthet av att umgås mycket med människor – jag är likadan. Även utan att det är nåt obehag inblandat. Har en teori om att det beror på att det är energikrävande att vara närvarande, att spegla andra människor och reagera på alla slags intryck. Även om jag får energi av umgänge så kostar det också, men det brukar räcka med att jag får dra mig undan ett tag för att de berömda batterierna ska laddas. Det är nog ganska vanligt?
Ha det så roligt på lördag!
Kanske skall man inte vara modig bara för att vara modig…? En rädsla-mod-kick är förstås också ett skäl, men om man hela tiden känner att man måste utsätta sig för obehag, då är det kanske modigare att stanna hemma…? Kanske behöver man ta reda på om man kan tillåta sig det, utan självförebråelser. En orsak till att man tvingar sig skulle också kunna vara att man har ett stort behov av att bevisa sig. Man behöver övertyga sig själv, kanske om och om igen, att man är modig nog (eftersom man inte är säker på att man verkligen är det)…
Själv ger jag nog vika för mitt obehag, om det inte gäller något viktigt. Jag tycker att livet ändå ger mig mer än tillräckligt med möjligheter att visa mig modig – så jag sparar min energi… Eller kanske ändå inte: Jag kan nog också kasta mig in i det okända, och jag verkar modig, men det känns inte så. Är man på det humöret, eller om man råkar ha ett överflöd av energi, så gör man det bara, utan att behöva tvinga sig. Man är inte rädd när det flyter.
B: Ok, jag är med på klargörandet och jag ska anstränga mig för att ha roligt på lördag. =)
carulmare: Jag vill inte vara modig bara för att vara så social som man förväntas vara eller för att få en kick av att möta min rädsla utan för att bryta ner rädslans barriärer så att obehaget blir mindre och jag blir mer fri att njuta och göra sådant jag vill.
Kan du ha flow i det okända? Jag som trodde att överinlärning och igenkänning var viktiga ingredienser.
Jag är inte säker på vad du menar med överinlärning och igenkänning, men jag kan skriva vad jag tänkte på ungefär. Jag kan känna något slags flow, när jag möter mänskor. Ofta märker jag att jag säger saker, som jag kan bli rädd för efteråt, när jag kommer hem och börjar känna mig trött. Det kan vara något mycket personligt eller träffande eller också någon åsikt som inte är det minsta populär, något som man kanske inte skulle säga högt…
Ok, jag förstår.
Jag känner också igen det där att bli trött av att umgås med människor. Jag tycker om människor men behöver vila i min ensamhet mellan varven.
Enligt en psykolog, som ledde ett personlighetstest jag en gång genomgick, är detta typiskt för introverta människor. Det handlade om jungiansk teori och jag är inte beläst i psykologi så jag kan fatta fel, men testledaren förklarade det som att ”introvert” inte alls behöver betyda att man är blyg eller folkskygg. Däremot finns en skillnad mellan introverta och extroverta just när det gäller hur man beter sig när man behöver ”ladda batterierna” mentalt: Den utpräglat extroverta människan gör det genom att umgås med andra, den introverta behöver vara för sig själv.
Jo, det är nog inte fel att kalla mig introvert och jag har börjat acceptera att det är ok att jag behöver tid för mig själv, även om jag inte är beredd att ge efter helt. Då skulle jag antagligen bli till en eremit och i ett sådant liv skulle jag nog gå miste om mycket utan att ens märka till det.
Ja, jag menade inte att sätta en etikett på dig (eller någon annan, jag gillar inte etiketter) men när testledaren sade så där tyckte ändå att det var litet skönt att få bekräftat att man kan vara så där utan att det betyder att man är socialt handikappad. Det är en viss sorts läggning, bara.
Och om en läggning är handikappande eller ej beror antagligen på vad man gör av den.
Jag tyckte det var intressant kommentar, HolyGoat. Särskilt detdär att extroverta mänskor återhämtar sig genom att vara socialt aktiva. Det var lite av en ahaupplevelse. Jaså, är det därför som de går på som de gör!
Ja, själv är jag kanske på god väg mot eremitliv… Men hur man än gör, kommer man att missa… massor. Så fort man väljer det ena, missar man ju det andra… Du, Henrik, kommer t ex att missa eremitlivet, om du inte ser upp! :) Problemet är kanske att veta vad man verkligen vill, vad man bryr sig om att sätta sin tid på…?