inget äventyr

Igår var jag bjuden på födelsedagskalas ute i skogen med lunch och hemligt äventyr. Jag var orolig inför kombinationen många okända människor och okänd aktivitet och ordnade därför med egen transport. Tanken var att jag skulle kunna ge mig av om det blev för jobbigt.

Väl framme vid samlingsplatsen visar det sig att vi ska en bit till och sista vägen är det gemensam transport. Så det var bara att släppa taget om tryggheten och ge sig ut i det okända.

Inte helt oväntat var det jobbigt. Först känns det som att stoppa huvudet i en bikupa. Jag blir överväldigad av alla människor runt omkring mig. Blickar, ansiktsuttryck, kroppsspråk och ord blir till ett enda sammelsurium av känslor och viljor och jag klarar inte av sortera. De är alldeles för många.

Instinktivt försvinner jag bort. Det finns en plats som ingen annan känner till. Det är en liten glänta i en björkskog där gräset växer grönt och där en bäck stilla ringlar fram. Det enda som hörs är vindens sus i björkarnas toppar, ett sakta porlande från bäcken och fåglarnas sång. Där finner jag lugn.

Så jag går på tipspromenad, gratulerar födelsedagsbarnet och äter lunch. Jag är artig och trevlig, men ingen vet min hemlighet; Jag är inte där på riktigt. Det är bara ett skal. Jag är långt borta, i lummigt gräs och lyssnar på bäckens sorl.

Eller? Finns det kanske en enda som förstår? Nej, hur skulle hon kunna göra det? Men tanken väcks. Hur skulle det vara att ha en bundsförvant som känner till min hemlighet? En enda är allt som behövs för att jag inte ska känna mig så ensam.

Sakta börjar folk droppa av. Först åker småbarnsföräldrarna. Lite senare de som har andra aktiviteter inbokade under kvällen. Det sensoriska trycket minskar och jag kan försiktigt återvända till mig själv. Jag möter en och annan på riktigt, en i taget, med hela mig och några av mötena blir riktigt fina.

Något äventyr blev det inte för min del. Aktiviteten kunde bara utföras av några få i taget och när det blev min tur var det dags att åka hem. Nu vet jag vad det är och kan återvända på egen hand.

För att sammanfatta så känner jag mig trots allt ganska stark. Jag har hittat tillbaka till min inre glänta och står lugnt och stadigt kvar när det stormar omkring mig. Och så fort vinden mojnat vågar jag mig ut och kan njuta av fina möten med andra människor.