mekanismer

bless skrev för över ett år sedan, när min blogg var ung, i en kommentar till inlägget 35-års-present att till skillnad från lidande så är smärta inte farlig. Hon refererade till karate, så kanske är tanken mycket gammal? Den finns tydligen också i psykoanalytisk teori; Svein Haugsgjerd, som är chefsläkare på Gaustad sjukhus i Oslo, skriver i sin bok Psykiskt lidande om utvecklingen i modern psykoanalytisk teori. Han betraktar psykiska störningar och psykiskt lidande som ett sätt att skydda sig mot psykisk smärta; Många väljer det destruktiva lidandet av rädsla för den ofarliga smärtan.

Det ger ytterligare ett argument för att man ska utmana sina rädslor; Det handlar inte bara om att bli mer fri att vara den man vill vara, utan också och till och med om att inte skada sig själv.

För ett par dagar sedan blev jag ofrivilligt vittne till ett gräl. En man och en kvinna skrek åt varandra om det ansvar de tog respektive inte tog för deras gemensamma barn. De känslor det väckte i mig var en mixtur av medkänsla för dem båda, frustration över den oklara kommunikationen och rädsla för all vrede de uttryckte. Cocktailen av obehagskänslor gjorde mig illamående. Det psykiska lidande jag utsatte mig för i relationen till mitt ex gav mig ett bagage som nu gör mig illamående bara av att höra två främlingar gräla.

Kanske borde jag lära mig att gräla, som en exponeringsterapi för min konflikträdsla? Frågan är bara hur det ska gå till? Visserligen är det bara psykisk smärta och inte psykiskt lidande jag tillfogar den jag grälar med, men jag förstår ändå inte hur jag avsiktligt ska kunna göra någon illa?

Bibeln lär att som vi sår får vi skörda och hinduismen har karmas lag. Tanken att vi, på gott och ont, får det vi förtjänar verkar vara lika gammal som den är spridd, men betyder det att den är sann?

Med mitt ex tänkte jag att om jag fortsatte att ge henne beröring, massage och sex utan att ställa krav så skulle hon en vacker dag vilja ge detsamma tillbaka. Den dagen kom aldrig trots att jag tålmodigt väntade i fem och ett halvt år.

Med kvinnan som visade mig himmel och helvete tänkte jag att om jag fortsatte att bedyra mina känslor och ge henne vad hon ville ha så skulle hon till slut välja mig. Efter ett och ett halvt år fick jag en 35-års-present av ett helt annat slag.

När jag mönstrade berättade jag för psykologen att jag inte slår tillbaka eftersom det trappar upp konflikter. Han berättade att jag skulle få det jobbigt i lumpen, skrev ”jobbig barndom” i mina papper och gav mig frisedel.

Att kravlöst ge och hoppas att det ska ge igen har varit en livsregel sedan barnsben. Jag tror att jag lärde mig det genom att läsa bibeln, men antagligen fanns idéen också hemma; Mina föräldrar växte båda upp i frikyrkoförsamlingar.

Min erfarenhet är dock att världen inte fungerar på det sättet. Jag har inte fått det jag behöver. Därför har jag istället börjat leva efter en annan regel: Jag tänker likt brandmannen på min egen välgång först innan jag finns för andra. Det verkar fungera bättre.

Därmed inte sagt att karmas lag är falsk. Jag har nog bara tolkat den fel; Om jag inte ger får jag inget tillbaka, men om jag inte samtidigt visar att jag är värdefull och att mina behov är viktiga, varför skulle då någon annan tro det? Jag har nog fått precis det jag har förtjänat.

Miranda bloggar om rädsla och jag känner igen mig, inte främst i hennes rädsla, men i de kognitiva förvrängningar som hon indirekt skriver om. Som en påminnelse för mig själv kommer här en sammanställning av några vanliga kognitiva förvrängningar, plockade från olika källor på nätet:

• Allt eller inget. Social perfektionism. Alla måste tycka om mig, annars är jag misslyckad. Jag måste göra succé, annars är jag ett fiasko.
• Övergeneralisering. Enstaka händelser tolkas som typiska för hela livet. Min bästa vän förrådde mig, så jag kan aldrig mer lita på någon.
• Förminskande. Händelser bagatelliseras. Det gick ganska bra; Jag vann Nobelpriset. Det hände en liten olycka; Jag bröt båda benen.
• Tankeläsning. Jag tror mig veta vad andra tycker och tänker om mig och handlar därefter.
• Siarens misstag. Jag utgår från att det kommer att gå illa och lever därefter.
• Katastroftänkande. Ett litet bakslag upplevs som en total katastrof.
• Måste och borde. Motivering genom skuldbeläggande. Jag bör inte bli arg på min vän. Han menar väl och skulle bara bli sårad.
• Selektiv abstraktion. En av 30 studenter är missnöjd med kursen. Jag är misslyckad som lärare.
• Personifiering. Läraren verkade sur på lektionen idag. Jag undrar vad jag har gjort för fel?
• Känslotänkande. Det som känns sant är sant.
• Etikettering. Att döma sig själv eller andra med etiketter. Jag är en sådan som inte kan träffa kvinnor.

Jag har nog varit i samtliga gropar.

Det finns en teori inom psykologi och sociologi som på engelska går under namnet locus of control theory. Enligt teorin tänker människor, ofta omedvetet, olika på var kontrollen för det som händer i deras liv ligger. En person med ett externt locus of control placerar kontrollen utanför sig och en person med ett internt locus of control placerar den inom sig.

Om en student med ett externt locus of control får bra betyg tänker han eller hon antagligen att det var tur eller att läraren bedömde till studentens fördel. Någon med ett internt locus of control skulle istället tänka att det beror på den egna skickligheten eller studieinsatsen. Eftersom människor med ett internt locus of control tenderar att belöna sig själva mer än vad de med ett externt locus gör, är dessa människor ofta mycket motiverade och högpresterande.

Båda typer av människor riskerar att känna negativa känslor. Den som tror att allt ligger utom ens egen kontroll känner ofta hopplöshet och vanmakt. Den som tror att allt kan påverkas blir lätt frustrerad när det i praktiken inte går eller fylls av skuldkänslor över att det inte gick som tänkt. Den stora visdomen verkar alltså vara att skilja mellan det som kan kontrolleras och det som man inte har någon kontroll över.

När jag nu än en gång har besök i mitt liv av en kvinna som försöker kontrollera mig, inser jag att dessa kvinnor inte är så olika mig själv. Vi har alla ett internt locus of control och är starkt motiverade, oavsett om det gäller studier eller arbete. Samtidigt har jag mycket lättare än dessa kvinnor att acceptera att andra människor tycker och tänker som de gör. De få gånger jag har försökt manipulera andra har varit i marknadsföringssyfte i kärlekens affärer, något jag inte är särskilt stolt över.

Så har jag än en gång fått besök i mitt liv av en kvinna som försöker kontrollera mig. Jag har varit med om det förr och även om de olika kvinnornas strategier har skiljt sig åt, så känner jag igen känslan av att inte accepteras som jag är.

En kvinna försökte med övertalning, påstridighet och uthållighet. Det hjälpte förstås inte. När hon förföljde mig drog jag mig bara undan ännu mer.

En annan lockade med flirt och sensualitet, men bara för att hålla mig inom räckhåll. Kom jag för nära sa hon ifrån.

En tredje sa sig ha bara mig och vädjade till min medkänsla. Tanken på att jag inte alltid fanns till hands gjorde henne förtvivlad.

Denna gång är det charm och omtanke i kombination med skuldbeläggelse. Om jag inte gör som hon vill frågar hon efter mina motiv för att kunna peka på att jag sätter mina behov framför hennes.

Min gissning är att dessa kvinnor dras till mig för att jag inte alltid är så tydlig med vad jag vill. Det ger kanske en bild av att jag är lätt att övertala. I själva verket gör jag nog dem mycket frustrerade eftersom det i praktiken är en ständig kamp för att hålla koll på mig.

Så jag är nog inte bra för dem. Å andra sidan är de nog inte bra för mig heller. Jag törstar efter respekt, acceptans och förståelse och kan lägga stor energi på att förklara mig, även om det inte ger det jag söker.

Min strategi denna gång får bli att försöka motstå min starka vilja att bli förstådd, inte ge några förklaringar till varför jag vill det jag vill och sedan låta relationen rinna ut i sanden.

Jag har tre syskon som jag konkurrerade med om våra föräldrars uppmärksamhet när vi var små. Jag, som är äldst, valde den strategi som de flesta storasyskon väljer och blev ansvarstagande och högpresterande. Strategin har tjänat mig väl, både som barn och vuxen, men till baksidorna hör att den tar på mina krafter och att frågan om mitt ovillkorliga värde har varit fortsatt obesvarad.

Flera av de av mina vänner som jag trivs allra bäst med är kvinnor som har växt upp som yngsta barnet. De jobbar väldigt hårt på att bli bekräftade och deras strategi är att vara flirtiga, charmiga, söta eller någon kombination av de tre. Till skillnad från mig, som strävar efter kontroll över mig själv för att kunna prestera, är deras strategi att försöka kontrollera sina nära och kära. Även om de ofta är väldigt duktiga på att få den bekräftelse de söker och att strategin därför ofta fungerar väldigt bra så är baksidan att de blir sårbara. Att bli dumpad av en partner eller bara något så litet som att en vän missar ett uppgjort möte blir ett hårt slag; Det egna värdet ifrågasätts.

På ett sätt har de båda strategierna samma baksida; Som man ropar får man svar och söker man bara villkorlig bekräftelse så är det också den enda bekräftelse man får. På ett annat sätt har min strategi en stor fördel; Andra människor hör till de saker som man inte kan kontrollera och jag slipper all den frustration, spänning, irritation eller till och med ångest som är förknippade med det.

Lite fascinerande är att jag som storebror trivs så bra tillsammans med lillasystrar. Med bekräftelsetörstande och behövande människor plockar jag fram min mest omtänksamma, stöttande, lugna och trygga sida och blir rikligt belönad för att jag finns till hands. I vänskapsrelationer fungerar det bra, men jag har lärt mig den hårda vägen att det inte är något att bygga kärleksrelationer på; Den dag jag tappar fotfästet rasar även relationen.

Igår gick det lite snett och i morse mådde jag kymigt. Jag hade inte ångest, men mådde heller inte bra. Nu, efter att ha tränat i gott sällskap och sedan ätit gott mår jag bra igen.

Jag hamnade på ett dansgolv igår med förhoppning om att det skulle spelas jazz. Det visade sig dock att det var salsa som gällde, en dans som jag med nöd och näppe kan producera ett grundsteg i, men inte mer, så att försöka dansa kändes inte som ett alternativ.

Jag dröjde ändå kvar ett tag. Jag tycker att salsamusik är enformig och monoton, men dansen är kul att titta på. Det dök också upp några vänner som jag växlade några ord med. Allt eftersom tiden gick kände jag dock mer och mer att jag inte passade in och till slut blev jag sittande för mig själv i ett hörn.

Då dök en av de tre som har fått mig att känna mig uppvaktad upp och det var först i samtal med henne som jag märkte att jag mentalt var i ett tillstånd, inte lika tydligt, men samtidigt inte olikt det jag hamnade i under dusten med Bara Jag! under fem dagar i juli. Jag blev osäker och följsam, vilket verkade göra henne osäker, vilket i sin tur gjorde mig ännu mer osäker.

Det är läskigt att se hur omständigheter snabbt kan förändra mitt sinnestillstånd, men det positiva är förstås att jag efter sommarens övningar och analyser nu kan se det. Kanske kan jag också lära mig att undvika sådan social sammanhang som plockar fram min undvikande och följsamma sida? Att nu återvända till dansgolvet där det dansas salsa är ingen bra idé. Antingen får jag först bli en salsero eller också får jag söka mig till andra sociala sammanhang.

Min intuition hjälper mig ofta, men ibland blir det bara så fel. När jag har stannat i relationer som inte svarat mot mina behov har det varit för att jag har gått på känsla. När andra har antytt att det är något fel på mig eller att det jag känner inte är viktigt har jag accepterat det eftersom det har känts sant. Aldrig hade jag trott att jag skulle komma till slutsatsen att jag behöver tänka mer rationellt och mindre känslomässigt. Förbaskade intuition!

Jag har fått en ny och oväntad vän. Allt eftersom jag har blivit medveten om de automatiska tankarna i schemat kopplat till mitt undvikande anknytningsmönster har jag börjat reagera annorlunda när någon trycker på mina knappar. Jag låter inte längre någon tala om för mig vad jag känner och tycker, utan biter ifrån. Och om någon antyder att jag är emotionellt underutvecklad eller har en störd personlighet funderar jag inte längre på vad som är fel på mig utan blir istället irriterad.

Så, ilskan har blivit min nya vän. Och jag välkomnar dig. Vandra med mig ett tag. Hjälp mig överge gamla mönster. Det är hög tid för något nytt.