Här kommer en återblick från det som hände mellan mig och Bara jag! under fem dagar i juli månad i år, det som blev slutet på vår bekantskap.
Den 3 juli faller jag i ett avgrundsdjup. Jag mår illa, men svordomarna tyder på att det finns vrede i det jag känner. Trots att jag drar mig undan, så hjälper min ilska mig att undvika att aktivera det schema som är kopplat till mitt undvikande anknytningsmönster.
Efter en stärkande paus på Lofoten tar jag nya tag och skriver kontaktannons, version 2.0. De reaktioner jag får gör att jag bestämmer mig att kasta bort allt och börja om från början, men som en tillfällig lösning gör jag några små justeringar och publicerar dem i en kommentar. Bara jag! missförstår och skriver 19 juli:
Åååh, vet inte vad jag ska säga…
Du har ju inte ändrat nånting. Egentligen. […]
Henrik, får jag säga bara en kort sak till dig. Lyssna. Du duger som du är. Precis bara som du är. Kanske fattar du inte vad jag menar. Men det är det enda jag kan säga just nu.
Och ska du skriva nån kontaktannons mer….så är mitt råd: KILL YOUR DARLINGS och VAR DIG SJÄLV! Det räcker. Mer än väl.
KRAM HENRIK! KRAM! KRAM KRAM!
Det känns som om hon tillrättavisar ett litet barn; Hon sätter sig på huk, håller fast mina axlar och försäkrar sig om att jag ser henne i ögonen innan hon talar allvar med mig. Efteråt får jag en kram och en klapp på huvudet. Notera sista meningen i mitt svar:
Nej, jag gjorde bara några små ändringar. Det är en nödlösning tills jag orkar göra ett nytt försök och börja om från början. Jag är ledsen om det gör dig frustrerad.
Här är mitt schema på väg att aktiveras. Jag fokuserar på Bara jag!s känslor och gömmer undan det obehag jag själv känner. I själva verket undrar jag om hon är besviken på mig, om hon tänker att jag inte förstår eller ens lyssnar på henne och om hon upplever mig som omogen eller underutvecklad på något vis. Kanske är det något fel på mig som gör att jag helt enkelt inte kan förstå vissa saker som andra människor förstår?
Dagen efter, 20 juli, skriver jag kontaktannons, version 3.0: jante som Bara jag! kommenterar:
Ok. Jag ska inte säga att det blir värre och värre. För det är inte sant. Men jag är överraskad och häpnar över hur många olika sätt du kan skriva på. Poetiskt, drömmande, romantiskt och nu jag vet inte vad jag ska kalla det. Men ändå blir du en gåta för mig i denna annons. Och jag tycker nog mest att det är en uppvisning i hur klurigt och finurligt du kan formulera dig. […]
Mitt svar visar att mitt schema nu är aktivt:
[…] Det är tråkigt att se dig besviken och disillusionerad […]
Lite längre ner i samma dialog skriver hon något som jag tar som en bekräftelse på min misstanke om att det är något konstigt med mig:
[…] Du är annorlunda Henrik. Och det är fint. Men jag fattar nu att det kan bli krockar. För många tänker nog inte som du. Som från en annan planet känns det som ibland. Men det är ju häftigt samtidigt, tycker jag. Jag ska bara vänja mig och försöka se det från ditt perspektiv utan att förlora mitt eget. […]
Hon fortsätter med att prata om sina erfarenheter om Asperger och intellektualisering som försvarsmetod och jag funderar på om hon försöker ge mig ledtrådar om vad mitt problem är.
Bara jag!s kommentar till kontaktannons, version 4.0: den nakna sanningen, skriven 21 juli, är
Ja, jo, jag tror nog att det är så nära som du kan komma. […]
Här blir jag lite irriterad över att hon har så låga tankar om mig:
Så nära vadå? Och varför kan jag inte komma närmre?
Irritationen hjälper mig att byta sinnestillstånd något. Jag är fortfarande självförnekande, men ifrågasätter i alla fall det hon säger.
Jag faller dock fort tillbaka. I diskussionen om kontaktannons, version 5.0: enligt mallen, skriven 23 juli, kommer vi in på en gammal diskussion och Bara jag! berättar att hon blev snopen, inte besviken, över att jag formulerade mig så kort när jag berättade om vilka länder jag har varit i. Jag förklarar:
Resandet har till största delen varit i jobbet. Visst kan jag berätta mer om hur insidan av konferensbyggnader ser ut, men jag har svårt att göra det passionerat.
När jag inser att jag återigen har svarat väldigt kort trots att hon just har poängterat fördelarna med att breda ut sig ber jag om ursäkt för det:
Förlåt att mitt svar blev så kort.
Hennes respons är:
NÄÄÄÄEEEEE, nu får du ta och ge dig! Ska du hålla på och be om ursäkt för allt stup i kvarten?
Lägg aaaaaaaaaavv! […]
Jag känner för första gången att hon ser vad jag kämpar med, men inte att hon möter mig med förståelse eller medkänsla. Hennes svar känns snarare som en örfil.
Nu är slutet nära. Droppen som får bägaren att rinna över är hennes kommentar till kameleont-inlägget, 24 juli:
=D
Jag får upp en bild av vi alla drar och sliter i dig och du likt en cirkusapa gör den ena konsten efter den andra. Känns det så?
Diagnos: Schizofren… ;-)
I efterhand ser jag hur skilda sinnestämningar vi är i. Hon verkar vara allmänt uppåt och skämtar glatt om min mentala hälsa. Jag har lagt band på mig själv i fem dagar och känner mig nedstämd, kvävd och instängd. Att skämta är det sista jag vill:
Jag klarar inte av att besvara det där utan att bli självdestruktiv. Jag återkommer.
Två timmar senare lyckas jag till slut säga ifrån:
Att ställa en psykiatrisk diagnos var att gå för långt i dina analyser av mig. Det är inte ok. Att du använder humor för att göra det svårare för mig att besvara en så allvarlig anklagelse tycker jag inte heller om.
Jag gör det sakligt och utan att säga något om vad jag känner. Min respons verkar komma som en total överraskning för Bara jag!. Hon blir ”hemskt förtvivlad och ledsen” över min ”bristande tillit” och väljer att ge sig av. Jag fylls av lättnad och dagen efter skriver jag om hur det känns att känna sig eftertraktad. Jag lämnar nästan direkt det självförnekande sinnestillståndet bakom mig och mitt schema avaktiveras.
Uppenbarligen är tanken att det är något fel på mig också en komponent i mitt schema och antagligen räcker det med att jag är lite ur form för att jag ska börja söka bekräftelse på det. Den bekräftelsen upplever jag att Bara jag! gav mig rikligt av. Gång på gång hörde jag henne säga ”ja, det är fel på dig, men det gör inget”. På det viset lockade hon omedvetet fram min mest ynkliga sida.
Precis som i historien med den förskräckliga ja-leken verkar det som att jag låter bli att uttrycka känslor som jag inte kan förklara. Jag känner obehaget, som med tiden övergår i nedstämdhet, men förstår inte vad det beror på och säger därför inte ifrån. Först när skämtet om min mentala hälsa dyker upp hittar jag en ursäkt för att reagera.
Jag tror de gånger jag inte förstått dig varit när du inte lyssnar på din oroskänsla/ångest i magen. Det är då du börjar bli tyst, eller flyr. Då verkar du ”obegriplig”/konstig. Det är inte för att du är det, utanför att jag inte förstår dig, och att jag ser att du inte är ärlig. För då är du inte ärlig mot dig själv. Om du då berättar att du känner något, eller det kanske räcker med ”jag mår illa”, så är det lättare att vara med dig/förstå dig. Men drar du dig undan eller går in i ditt mönster (ovan) så uppfattas du otrevlig eller något annat (ligger självklart i betraktarens ögon).
Samma för mig, när jag krashade med min förra chef. Jag vågade först inte säga något. Sedan återgick jag och berättade vad som hände med mig när h*n sa si eller så, eller påstod något som hon inte hade belägg för. Nu förstod inte hon ändå, och då byter jag chef. Men jag har iallafall gett det en chans.
Glöm inte att det är du som tillåter dig att känna dig kränkt, eller illamående. Ta tag i känslan när den kommer, ta en paus, ta reda på vad det är. Smaka på den. Det är en känsla. Det är inte du. Det är inte säkert att det är sant. Låt känsla finnas. Låt den svalla, låt den bedarra. Stoppa den inte.
Igår satt jag på en restaurang. Jag gillar inte att sitta med ryggen utåt rummet, eller utåt gatan. En dragspelskille började spela bakom ryggen på mig. Ångesten tog i. Illamående. Brus i öronen. Känsla av utsatthet. Men jag tänkte, det är egentligen ingen större skillnad från att sitta på samma ställe, fast vänd åt andra hållet. Jag skulle kunna byta plats, men nu ska jag välja att sitta kvar… Vatten kom in, maten kom in. Jag åt och mådde sedan bättre. Jag tror det hjälper att öva på det som är obehagligt. Och kan det vara så att just för att jag var hungrig (och alltså svagare) så kom känslan av oro snabbare. Och gick sedan över när jag ätit…
Självklart var det inte dragspelarens fel. Han hade inte gjort mig något ont. Ej heller är det någon annans fel om du mår dåligt. (men det vet du ju redan)
Ja, jag skulle säkert vara lättare att bemöta om jag lyckades berätta vad jag känner när jag känner obehag eller andra känslor som jag inte förstår, men framför allt skulle jag må bättre själv. Det vore ett sätt att inte fastna i mitt schema. En svårighet är förstås att de beteenden som är kopplade till schemat aktiveras omedvetet; Jag går på rutin. En annan svårighet är att det ingår i mitt schema att fokusera på andra istället för mig själv; Jag lyssnar därför inte på vad jag känner och ser inte hur jag reagerar. Nu låter jag kanske pessimistisk men jag har idéer om hur jag ska komma åt det. Jag återkommer med det.
Det är intressant det du skriver om att ta tag i känslan när den kommer. Jag har tänkt att tankar och beteenden går att jobba med, men att de känslomässiga reaktionerna bara kan påverkas indirekt. Men att bromsa eller släppa på går ju faktiskt. Samtidigt kanske jag ska påpeka något som andra ofta missförstår. Jag är inte rädd för mina egna känslor. Det är andra människors möjliga reaktioner på dem som skrämmer mig. I ensamheten är jag fokuserad på mina egna känslor på ett helt annat sätt.
Lite exponeringsterapi är nog inte fel, men det är viktigt att man blir belönad och inte bestraffad när man tänjer sina gränser. Hade dragspelaren slagit dig i huvudet med sitt dragspel hade du antagligen varit mindre benägen att sitta med ryggen mot honom nästa gång du besöker restaurangen. Nu upptäckte du istället att det inte var det minsta farligt att sitta med ryggen mot honom och det kommer att vara lättare för dig att lita på honom i framtiden.
För mig handlar det om att välja umgänge och situationer där jag blir belönad och inte bestraffad när jag uttrycker känslor jag inte förstår.
Har du provat att berätta om en känsla som gett dig obehag, men bara berättat hur det känns? Har du sådant umgänge där du kan öva? Öva inte på någon som inte låter dig vara där du är, men beröva dem inte chansen att få resa med dig!
Sedan ett år tillbaka har jag börjat välja umgänge på ett nytt sätt: Jag gör saker tillsammans med människor som möter mig med ett glatt ja när jag föreslår något och låter kontakter med velpellar rinna ut i sanden. Det har varit ett enormt lyft. Det är inte bara i kärleksrelationer som jag inte har vetat hur det ska kännas.
I det umgänget känner jag mig trygg och har några gånger uttryckt diffusa obehag, vilket har bemötts med respekt och acceptens. Det är otroligt skönt och precis den typ av positiv feedback som jag syftade på.
Jag gillar vad Loppispoppis skriver: ”Ta tag i känslan när den kommer, ta en paus, ta reda på vad det är. Smaka på den.” Det är bra att lära sig känna igen och förstå sina egna reaktioner. Det kan vara första steget mot att bryta dåliga mönster.
Jag uppfattar det som att det är det du håller på med när du pratar om ditt schema. Exempelvis att du uppmärksammar att du fokuserar på den andras känslor för att gömma dina egna.
Mot slutet av det här inlägget skriver du att ”uppenbarligen är tanken att det är något fel på mig också en komponent i mitt schema”. Jag tänkte på något liknande när jag läste diskussionerna med Bara Jag i de olika trådarna som du hänvisar till: Är det inte så att du (liksom rätt många av oss) har ganska lätt för att ta kritik av något du gör som kritik mot dig personligen? Men det är skillnad på ”det där gjorde du dåligt” och ”du är dålig” – en distinktion som man inte minst som förälder lär sig att vara noga med.
Samtidigt går ju Bara Jag klart över den gränsen i de senare diskussionerna, när hon skriver att du är ”som från en annan planet”. Att på det sättet rescensera personligheten hos någon man aldrig har mött tycker jag är att gå för långt. Det kunde du kanske ha markerat direkt och tydligt emot. Men du kunde också ha funderat över om du över huvud taget ska ta åt dig av sådant. Vi som läser här ser bara en begränsad bild utifrån vad du väljer att skriva om, så hur kan vi vara kompetenta att vara med och definiera vad du är?
Detta är bara menat som reflektioner, inget försök att säga vad du ”borde” tänka och göra.
Grattis till ditt nya sätt att välja vänner! Det tycker jag låter alldeles utmärkt. Så bra att du märker positiva resultat.
Jag respekterar och accepterar din uppfattning av vad jag håller på med, men blir samtidigt både trött och irriterad på att jag än en gång blir missförstådd. Som jag skrev när jag svarade loppispoppis så är det skillnad på att inte kunna känna igen sina känslor och att omedvetet bortse från dem.
Jag minns en musikskolekonsert på gymnasiet. Jag spelade något tekniskt svårt tillsammans med en ackompanjerande pianist och jag gjorde det direkt efter att underbarnet hade spelat, hon som alla redan då visste skulle bli en stor musiker. Efteråt var jag nedstämd, för jag slant och spelade fel på ett ställe. Det var inget allvarligt, men fel var det och jag var besviken på mig själv. Det som en av musikskolans lärare då sa till mig minns jag än idag ordagrant. Han sa att det aldrig finns någon ursäkt för att spela fel men att jag hade något som underbarnet inte hade; Jag spelade med känslomässig mognad.
Min upplevelse är att min känslomässiga bredd och precision alltid har varit en av mina största styrkor, både som kompositör och körledare. I båda dessa roller är jag van att känna igen och uttrycka vad jag känner. Så min väldigt starka övertygelse är att jag har förmågan att känna igen och förstå mina egna reaktioner.
Nog om det. Du får tro vad du vill om vad jag behöver lära mig.
När mitt schema aktiveras förändras min personlighet. Jag blir till en rädd kanin, otrygg och med öronen riktade åt alla håll samtidigt. Jag blir nedstämd och letar efter bekräftelse på att jag inte duger och att det är fel på mig. Så ja, i detta tillstånd är jag oförmögen att se objektivt på vad andra säger. Om någon säger att ”det där gjorde du dåligt” så hör jag att ”jag är dålig”. Men när mitt schema inte är aktivt kan jag hålla isär de båda.
Jag förstår om dialogen mellan Bara jag! och mig själv kan verka besynnerlig för en utomstående. Det man får komma ihåg är att ett schema består av omedvetna automatiska tankar och beteenden. Det är först i efterhand, när jag läser vad jag själv har skrivit, som jag kan dra mig till minnes och bli medveten om hur mina tankar, känslor och beteenden samverkade. Då, när jag var i mitt självförnekande sinnestillstånd, lät inte påståendet att jag är från en annan planet konstigt i mina öron. Det var ju det jag misstänkte och sökte bekräftelse på. Varför skulle jag göra en markering mot något som jag visste var sant?
Jag vet att du är fantastisk på att uttrycka känslor och att kommunicera. Jag vet att du bara behöver hitta nykeln till att kunna vara DU i alla situationer. Du har den där, den ligger framför dig, men du når den inte riktigt ännu. Du ser den skymta ibland, och nu är du närmare än någonsin. Fortsätt att kämpa. Och öva. Ditt jobb är något som jag beundrar. Du kan bli så otroligt mycket mer DU. Du kan blomma i alla situationer. Du kan säga nej utan att bli rädd. Du kan lära dig att känna igen när schemat kommer. Du har nyckeln snart. Sen är det bara att öva. Och tappa inte modet (nu tycker du kanske jag låter fånig… =), men det kommer vara en berg-och-dalbana. Du kommer behöva öva mycket (säkert hela livet) men du kommer hitta ett sätt att hitta igen nyckeln om du tappar den. Och det kommer gå fortare och fortare att hitta igen den. Och finna positiva scheman att följa istället för självdestruktiva.
Vet du varför jag skrev ”Jag vet att du är fantastisk på att uttrycka känslor och att kommunicera.”? Jo, jag har sett det och kännt det flöda ur dig. I dansen. Det finns där. I de situationer du har självförtroende och självkänslan är på topp. Detta kan du ha i hela livet. Du kan välja när du vill vara öppen och kommunicera så. I alla situationer. Vare sig det är i jobbet/dansen/kören/kompisarna/kärleksrelationen.
öööh, det var ett långt inlägg som utgår från mina egna erfarenheter, och så att jag ser att du har en liten berg-och-dalbana redan, eftersom schemat drar igång ibland, men inte alltid.
Kanske du kan komma på lite mer exakt när schemat drar igång, och kanske fira situationer när det inte drar igång (fast det kanske skulle gjort det tidigare??) ? =)
Ang. det där med annan planet – det var som sagt bara reflektioner om hur man skulle kunna reagera, inte tyckande om vad du borde göra. Jag förstår att du i ditt dåvarande sinnestillstånd inte var i någon position att vare sig bortse från eller protestera mot hennes uttalande.
Annars är det tråkigt att jag gjorde dig irriterad. Jag gjorde faktiskt ett ärligt försök att förstå, jag läste ditt inlägg noga inkl alla de trådar som det hänvisade till i sin helhet. Jag är fortfarande inte så klar över hur mycket jag har missförstått egentligen. Jag förstår, för det har du visat många prov på, att du har stora insikter i hur ditt eget känsloliv fungerar. Jag förstår också att du redan vet att det här att kunna förstå och förklara ”schemat” i efterhand inte är samma sak som att kunna se det komma och bryta mönstret. Det är, som du själv säger, automatiska tankar och beteenden. Inget ovanligt eller underligt med det. Jag har själv ett och annat dåligt mönster som jag kan berätta allt om men har svårt att låta bli att upprepa. Men det finns också ett och annat mönster som jag har blivit bättre på att uppmärksamma redan när det är på väg att hända. Lyfta upp det från det omedvetna till det medvetna och med tiden kunna bryta. Det var den möjligheten som Loppispoppis’ ”ta tag i känslan när den kommer” fick mig att associera till.
Du skriver att jag får tro vad jag vill om vad du behöver lära dig och det är förvisso sunt. I ditt verkliga liv har det ju ingen betydelse vad någon ansiktslös snubbe, med ett fånigt nick snott från en larvig gammal komedi, tror om dig. Men här ute i den binära världsrymden menar jag faktiskt väl och vill verkligen försöka förstå.
loppispoppis: Vi tänker väldigt lika. Jag vet att jag kan känna igen och uttrycka mina känslor i sammanhang där jag känner mig trygg. Jag vet att det kräver mycket övning och att det kommer att vara många återfall på vägen, men också att övning ger färdighet och att jag kommer att bli bättre på att inte falla in i dessa självdestruktiva mönster.
Jag började läsa gamla dialoger på bloggen med avsikten att ta reda på vad som triggar mig, men insåg ganska fort att jag har ännu fler automatiska tankar som jag ännu inte har lyckats identifiera. Jag bytte därför fokus och de senaste dagarnas arbete har istället handlat om att kartlägga mitt schema. Jag tror att jag behöver en bättre bild av det innan jag kan fundera på vad som triggar det och vilket schema jag skulle vilja ha istället.
Så jag säger, med mycket hjärta och en stor glimt i ögat: Snälla, stressa mig inte. Låt mig få den tid jag behöver. =)
TheHolyGoat: Förlåt att jag tog ut min irritation över dig. Jag vet att du menar väl och vill förstå.
Det kan mycket väl ha varit jag som missförstod dig. Du skrev att ”det är bra att lära sig känna igen och förstå sina egna reaktioner” och refererade till det som loppispoppis skrev om känslor. Därför trodde jag, antagligen helt felaktigt, att du trodde att jag inte har förmågan att känna igen och förstå mina känslor.
Det är ju inte det som är problemet. Mitt problem är att jag slutar lyssna på dem och dela med mig av dem när jag är rädd. Många missar distinktionen och jag är trött på att bli stämplad som någon slags emotionell krympling. Det är därför skönt att du nu ger mig kredit för mina insikter i mitt känsloliv. Jag uppskattar det.
Och visst spelar det roll i mitt verkliga liv vad en ansiktslös snubbe, med ett fånigt nick snott från en larvig gammal komedi tror om mig, åtminstone om han är du. =)
Jag förstår litet till, tror jag. Cool. Ta din tid med kartläggningen.